Medierna har gått in i fullt firande över Zohran Kwame Mamdani – en lokalpolitiker i en stad som alltid har röstat på Demokraterna – och lyfter fram honom som en global symbol för rättvisa, mångfald och frälsning.

Denna entusiasm säger allt om journalisterna och ingenting om väljarna. De odlar de rätta orden – ”rättvisa”, ”inkludering”, ”utfallslikhet” – som om språket i sig vore politik. Således får varje person som bekräftar redaktionens världsbild automatiskt status som moralisk frälsare.

Detta är inte nyhetsrapportering. Jag skulle snarare säga att det är ett ritual. Mainstream-medier iscensätter Mamdani som hjälten i ett drama som de själva har skrivit – den idealistiske socialisten mot den girige presidenten.

Medieritualen och berättelsen om de ”goda”

Denna skildring av Mamdani som ”folkets hopp” följer ett välbekant mönster. Samma redaktioner som i åratal har demoniserat Trump lägger nu lika mycket energi på att idealisera hans motsats.

Pressen har gjort Trump till en symbol för allt som är ont och behöver därför en motsats – en ny Messias som de kan använda som moraliskt alibi.

I detta drama är Trump alltid den farliga populisten, medan Mamdani framställs som den upplyste socialisten.

Som Todd Gitlin beskrev i The Whole World Is Watching är detta inte längre journalistik, utan narrativ dramaturgi – redaktioner skriver artiklar som är utformade för att väcka känslor, inte förståelse.

Eric Beecher kallade det ”nyheter som emotionellt kapital” – ett system som lever på stämningar, inte sanning.

Ett program för stagnation

Medierna visar inget intresse för vad Mamdanis politik faktiskt innebär.

Han lovar gratis kollektivtrafik, prisstopp och subventionerade butiker – åtgärder som i praktiken undergräver den ekonomiska hållbarheten. Enligt MTA beräknas enbart bussförslaget kosta staden nästan en miljard dollar per år i förlorade biljettintäkter.

Samtidigt föreslår han att skattebördan ska flyttas från ”fattigare och mörkare stadsdelar” till ”rikare och vitare” stadsdelar. Formuleringen finns i hans eget policydokument – en sällsynt inblick i den etniska klasslogik som driver hans politik. Sådana åtgärder skapar byråkrati, kväver privata initiativ och tömmer budgetarna.

När staten tar på sig uppgiften att kontrollera priser och tjänster försvinner marknadens förmåga att anpassa sig. Resultatet blir färre bostäder, svagare infrastruktur och högre levnadskostnader – precis det som väljarna lovades att han skulle bekämpa.

Han vill också inrätta kommunala livsmedelsbutiker, som ägs och drivs av staden, där politikerna bestämmer priser och sortiment. Idén väcker minnen från Sovjetunionen – samma tro att staten kan planera sig till rättvisa, så länge konkurrensen elimineras.

Från polis till socialarbetare

Men det slutar inte där.

Mamdani har tidigare hänvisat till avskaffandet av privat egendom som något ”önskvärt”. Han har kallat polisen ”rasistisk” och en ”rånarbyrå” och var en av de ledande förespråkarna för #DefundTheNYPD.

Han vill överföra en del av polisens ansvar till ett nytt Department of Community Safety, där socialarbetare skulle hantera incidenter istället för polisen. Polisens fackföreningar har kallat honom ”den farligaste lagstiftaren i delstaten”.

Han har arresterats två gånger under politiska protester – senast utanför Chuck Schumers hem 2023 – och kallar detta för ”civil olydnad”.

Från humanism till Hamas

I utrikespolitiken är mönstret detsamma: moraliska signaler förklädda till humanism.

Han vägrade länge att fördöma Hamas efter den 7 oktober och försvarade sloganen ”Globalize the Intifada” som ”symbolisk”. Först efter massivt tryck sa han att Hamas ”bör lägga ner sina vapen”.

Han stödde lagförslaget Not On Our Dime, som angrep amerikanska organisationer som stöder Israel. Lagförslaget var avsett att rikta sig mot amerikanska organisationer som stöder Israel ekonomiskt – särskilt de som skickar medel till civila projekt och bosättningar på Västbanken, vilket Mamdani kallar ”bosättarvåld” och likställer med stöd för terrorism.

Bakom fasaden av aktivism döljer sig ett CV med mycket liten yrkeserfarenhet utanför politiken. Han har knappt haft något fast jobb, utan har istället gjort karriär genom att använda staten som ett laboratorium för sociala experiment – finansierade av andra.

Berättelsens väktare

Summan av allt detta är ett program som belönar konsumtion framför produktion, passivitet framför initiativ och lojalitet mot politiker framför innovation.

Varje ny utgift kräver ett nytt lån. Varje ny reglering tar bort ett initiativ. Varje ny omgång av subventioner binder fler människor till statens budgetar.

Så förvandlas löften om rättvisa till ekonomisk stagnation. De offentliga utgifterna ökar, tillväxten försvagas och tjänsternas kvalitet försämras eftersom de måste levereras genom ett system som inte längre behöver konkurrera.

Medierna omvandlar ekonomisk risk till emotionellt kapital. De levererar mening istället för insikt och bygger lojalitet kring budskapet – inte kring sanningen. När berättelsen tar över från fakta förlorar demokratin sin kompass. Allmänheten deltar i en moralisk teater där journalisterna bestämmer vem som ska hyllas och vem som ska fördömas.

På detta sätt är pressen inte längre en vakthund, utan en förvaltare av berättelsen – och den som förvaltar berättelsen förvaltar makten.

När medierna slutar beskriva verkligheten och börjar skriva om moral, står samhället utan en beskrivning av verkligheten – kvar finns bara berättelser som kräver tro, inte tanke.