Norge och Sverige är två av världens mest hundälskande länder. För oss är hundar familjemedlemmar, vandringskompisar, en källa till trygghet och en naturlig del av vardagen. Hundar är kultur. Hundar är livskvalitet.

Men nu ser vi en utveckling som går i fel riktning.

Stora invandrargrupper som växer snabbt i Norge kommer från kulturer där hundar anses vara något man inte ska röra, inte ska ha hemma och helst ska undvika helt och hållet. För många av oss är detta helt främmande – men för dem är det en del av en normal uppväxt.

Resultaten börjar visa sig:

• Barn som lär sig att hundar är ”smutsiga” – orena.
• Ungdomar som undviker vänner eftersom deras familj har hund.
• Föräldrar som klagar på hundar på skolgården.
• Grannskap där hundägande skapar konflikter.
• Ett växande avstånd mellan norska barn och barn från invandrarfamiljer, vilket bidrar till ytterligare polarisering.

När attityder som dessa förstärks av strikta miljöer och högljudda organisationer som Islam Net, finns det anledning till oro. Detta är inte ett marginellt fenomen – vi ser det i skolor, på dagis, i bostadsområden och i stadsmiljöer.

Det handlar inte om religion. Det handlar inte om hudfärg. Det handlar om kultur. Och om vilken sorts Norge vi vill lämna vidare.

Hundar är en grundläggande del av den norska identiteten. Det är inte de norska familjerna som ska förändras – det är de som kommer hit som måste respektera och anpassa sig till livet i vårt land. Så som det alltid har varit. Vi har ett ansvar att skydda det som är vårt.

Norge är – och ska förbli – ett land där hundar har en naturlig och trygg plats. Så vad är lösningen? Det är faktiskt enkelt: vi måste ställa samma förväntningar på alla som bor i Norge. Inga aggressiva krav. Ingen misstanke – bara tydlighet.

Integration handlar inte om att Norge anpassar sig till minoriteter. Integration handlar om att alla som väljer att bo här möter och accepterar de värderingar som Norge bygger på – i praktiken.