₂Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar ₃för att fråga honom: »Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?« ₄Jesus svarade dem: »Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: ₅att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. ₆Salig är den som inte kommer på fall för min skull.«

₇När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: »Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? ₈Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. ₉Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. ₁₀Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. ₁₁Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. 

Matt 11:2-11

Har du hittat julstämningen? Jag vet inte hur många gånger jag har hört den frågan ställas i norska medier den senaste tiden, men jag börjar bli lite trött på denna jakt på en viss stämning. Det finns något dystert och tomt i denna tro att det är stämningen som avgör om julen är värd att fira eller inte. Samtidigt råder det en slående tystnad om anledningen till att vi firar jul, vem Jesus är.

Det är inte så att jag avvisar känslan av glädje i en stad, gata eller ett hem som är julpyntat, men det är inte därför vi som kristna firar Jesu födelse eller andra viktiga händelser i Jesu liv. Kristna helgdagar markerar inte bara centrala kristna sanningar, utan fungerar också som ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Varje år påminns vi om grunden för vår tro.

Författarna till Bibeln uppmanar oss inte att fira dessa händelser, men de är mycket angelägna om att förmedla att de faktiskt ägde rum. De berättar en historia som förklarar vår historia från början till slut. Om en Gud som skapade och blev en av oss, med målet att rädda så många människor som möjligt. Vi firar jul för att Gud blev människa och bosatte sig bland oss.

Men det moderna samhället gillar inte detta sanningsanspråk. I skolor och media presenteras den som en religion bland många, medan ateism framställs som den enda hållbara förklaringen till varför vi finns här. I ett samhälle som är öppet för olika världsbilder presenteras endast ateism som trovärdig (även om ateisterna själva medger att en skapelse baserad på slumpen är högst osannolik, men det är en annan historia).

Kristendomen handlar däremot om motsatsen, att det vi tror på både är förenligt med förnuftet och verifierbart.

Paulus skriver träffande i sitt brev till romarna att vi, om vi så väljer, kan erkänna Gud som orsaken till allt, eftersom ”det som kan kännas om Gud är uppenbart för dem, eftersom Gud har visat dem det. För sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga kraft och gudomliga natur, tydligt kunnat ses och förstås genom det som har skapats, så att de är utan ursäkt.

Paulus hävdar också att Jesu uppståndelse är en historisk och faktisk händelse som kan bekräftas av många, som han till exempel gör i sitt första brev till korintierna, kapitel 15, vers 6.

Där säger han att Jesus, efter sin uppståndelse,

”… visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.”

Paulus poäng är just att många av dessa vittnen fortfarande lever och i princip kan bekräfta uppståndelsen. Detta är en del av hans argumentation att Jesu uppståndelse är en objektiv sanning, inte bara en symbolisk eller privat upplevelse.

Detta betyder inte att det vi skulle kunna kalla bevis leder till tro, eller att det är samma sak att acceptera ett historiskt faktum som att tro. Men om du är intresserad av vad som är mest sannolikt, bör du överväga dagens text och Jesu svar till Johannes när Johannes frågar vem han är. Jesu svar är följande:

”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.”

Orden hänvisar direkt till profeten Jesaja (särskilt Jes 35:5–6 och 61:1), och poängen är: Det som profeterna sa skulle hända när Guds rike grydde, händer nu.

Ja, till och med Jesus sa (Joh 14:11):

”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.”

För Johannes är poängen inte bara att Jesus utför mirakel, utan att det är Gud som verkar i honom. Det är därför Jesus kan säga:

”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Johannes 14:11 möjliggör därför en tro som, precis som hos C.S. Lewis, inte är ett känslomässigt språng, utan ett motvilligt men ärligt svar på något som inte längre kan ignoreras.

Även med objektiva bevis på Jesu liv, gärningar eller nya vetenskapliga upptäckter kräver den kristna tron en total överlämning av sig själv till Gud. Tro är därför inte i första hand ett accepterande av historiska realiteter, utan ett existentiellt åtagande. Detta åtagande skulle dock vara meningslöst om tron inte var rotad i historiska realiteter. Detta är något som Paulus bekräftar gång på gång.

Samtidigt skulle jag hävda att att inte tro – att välja att leva utan Gud, trots starka empiriska och rationella skäl att tro – också innebär ett språng, men av motsatt natur. På detta sätt blir både tro och icke-tro aktiva, existentiella val som kräver personligt ansvar.

Utmaningen är att vi idag lever som om detta val inte riktigt existerar, och att julens huvudperson endast är för dem med ett särskilt intresse, reducerad till dekoration och tradition.

Men han vill något annat, för han är den ende som har svaret på gåtan om livets orsak och livets mening.