För två månader sedan skrev jag: ”Om de inte har förstått det ännu, kommer de aldrig att förstå det: Nästa 7 oktober kommer att inträffa i Europa.” Jag hade fel om platsen.

Den här gången drabbade de Australien, The Brave New West, som är övertygade om att världen är en evig sommardag och inbillar sig att de är geografiskt isolerade och lever i multikulturell harmoni. Nu har de upplevt det allvarligaste terroristattentatet i sin historia och upptäckt att de inte är immuna mot den långa skugga av islamisering som förtär västvärlden.

”Australien är det mest framgångsrika multikulturella landet i världen.”

Detta står på webbplats av före detta premiärminister Malcolm Turnbull. Att de är mångkulturella är ett faktum (en tredjedel av befolkningen är född utomlands). Om de är framgångsrika är inte helt klart.

Bondi Beach i Sydney är en av Australiens mest kända stränder.

Medan en judisk ljusfest pågick dödades 12 personer i en attack utförd av två islamistiska terrorister, En av dem var universitetsstudent.

Australiens premiärminister Anthony Albanese nämner inte judarna en enda gång. Multikulturalism är verkligen en psykisk sjukdom. Claire Lehmann, Australiens mest begåvade och lärda journalist, förklarar regeringens feghet på Quillette.

Videoklippen får det att isa i ryggraden och påminner om massakrerna på stranden i Sousse i Tunisien (där offren var brittiska turister) och på Bali i Indonesien (där många australier dödades).

Australien, denna värld av eviga Peter Pan-figurer som vuxit upp mellan stränder och grillfester, har fostrat generationer av vuxna barn som är optimistiska av naturen, vana vid att vara djärva och övertygade om att världen är en stor lekplats med flexibla regler och välvilliga domare. De är ett folk i väst som har utvecklat ett naivt förtroende för sina medmänniskor: deras granne är alltid en ”kompis”, alla som är annorlunda är vänner efter några öl, och farliga saker är något som händer på tv.

Men islamisk fundamentalism är inte en mobbare på lekplatsen, det är en ontologisk avgrund som kräver underkastelse eller död.

Och det var inte svårt att förstå att det skulle sluta så här.

Där det finns fler muslimer finns det också fler icke-muslimska dödsfall – ibland judar, ibland kristna, ibland buddhister och hinduer, ibland sekulära idioter som insisterar på att tro att eftersom ”mångfald är vår styrka” kommer de att lämnas i fred att konsumera nonsens på sina telefoner.

Om du är en av de australier som tror att det verkliga problemet är att Pauline Hanson bär burka i parlamentet, ja, då kan du förvänta dig fler massakrer i framtiden. Du fortsätter ju trots allt att rösta på det.

Det var en natt präglad av skrämmande våld mot den judiska gemenskapen i Melbourne i juli.

Inom några minuter attackerades den israeliska restaurangen Miznon under rop om ”död åt Israels militär”. Kort därefter sattes synagogan Adass Israel i brand i den sydöstra delen av staden, och några timmar senare vandaliserades och sattes en judisk köpmans bilar i brand. De som deltog i sabbatsgudstjänsten inne i synagogan lyckades fly genom bakdörren. En av dem fick brännskador. Byggnaden skadades allvarligt och både inredning och judiska heliga böcker förstördes. Bland australiensiska judar finns en känsla av att de lämnats att klara sig själva i ett land där mångkultur alltid har hyllats.

I februari två sjuksköterskor vid Bankstown Hospital i Sydney, Ahmad Rashad Nadir och Sarah Abu Lebdeh, avstängda från sina jobb efter att ha streamat live under nattskiftet på sjukhuset att de skulle döda sina israeliska patienter. För första gången i västvärlden har vårdpersonal öppet deklarerat sin avsikt att döda patienter på grund av deras nationalitet. Australien är det land som har den största andelen överlevande från Förintelsen utanför Israel, och antisemitismen är nu utom kontroll.

I januari brändes en judisk förskola i Sydney utsatt för en brand, efter att en synagoga hade bränts ner i Melbourne.

Från folkmassan som skrek ”Var är juden?” framför Operahuset i Sydney mindre än 48 timmar efter massakern den 7 oktober, till upptäckten av en bil full med sprängämnen avsedda för en synagoga i Sydney, har vi nu nått stadiet av organiserad terror. En annan synagoga, Adass Israel i Melbourne, var målet för en mordbrand, följt av ett försök att sätta eld på hemmet till ordföranden för Australian Jewish Council (det högsta judiska organet). Därefter vandaliserades ett judiskt bageri.

Den 9 oktober 2023, bara två dagar efter massakrerna utförda av Hamas, samlades demonstranter framför Operahuset i Sydney för att ropade ”Gasera judarna! Allahu Akbar.”

De sa inte ”vapenvila”, utan ”bränn synagogorna”.

Daniel Aghion, ordförande för Australian Jewry Executive Council, påpekade att liknande incidenter inte drabbar andra etniska eller religiösa grupper som är kopplade till internationella konflikter: ”Vi ser inte att ryska eller sudanesiska restauranger attackeras, bara israeliska som drivs av australiska medborgare.” Milette Shamir, rektor vid Tel Aviv-universitetet, konfronterades av en folkmassa som försökte jaga bort henne under ett akademiskt evenemang vid universitetet i Sydney, och hon tvingades barrikadera sig själv och sina kollegor under lång tid.

För tre år sedan bad ledarna för de australiska judiska samhällena mig att berätta för dem vad som hände i Europa. De kallade mötet ”Europas multikulturella vulkan”. De visste nämligen att samma sak skulle hända dem om några år.

Soligt, öppet och mångkulturellt: Australien är en smältdegel där asiater, européer och människor från Mellanöstern lever tillsammans i en symfoni av grillfester och cricket, skyddade av havet som av en gudomlig vallgrav. Det lyckliga landet, arvtagare till den brittiska koloniala drömmen, hade återuppfunnit sig själv som en bastion för liberal progressivism och välkomnade horder av invandrare med öppna armar.

Sedan efterkrigstiden har miljontals invandrare omformat det sociala nätverket och förvandlat ett land av straffångar och pionjärer till en etnisk mosaik. Men bakom denna idylliska berättelse döljer sig en brutal verklighet: alla kulturer smälter inte samman. I Sydneys förorter som Lakemba och Auburn finns moskéer och samhällsgrupper där integration är en illusion, och där unga människor som matas av predikanter på nätet är bittra mot sitt västerländska värdland, som fortfarande tror att det räcker med vänlighet för att avväpna fanatism, och att öppenhet är ett tillräckligt bra skydd mot dem som ser öppenhet som en svaghet de kan utnyttja.

På sociala medier skriver den tyska parlamentsledamoten Joana Cotar förklarar: ”Terrorattacken i Australien är den intifada som regelbundet åberopas under de demonstrationer som ni så stolt deltar i med keffiyehs på huvudet, kära gröna vänsteranhängare.”

Anhängarna av denna nya antisemitiska rörelse gör inte nazisthälsningar, marscherar inte i gåssteg och klär sig inte i svarta skjortor, utan marscherar i demonstrationer för ”fred” iklädda färgglada T-shirts och vänskapsarmband tillsammans med människor som ropar ”Allahu Akbar”. Ett monster har vuxit upp bland dem, men de vet inte att de är sårbara. Istället fortsätter de att vända andra kinden till, i tron att dialog kan charma dem som redan har valt döden som sitt slutgiltiga argument.

Det var i Sydney som den assyriska biskopen Mar Mari Emmanuel knivhöggs under en ortodox mässa i april 2024.”>Sydney som den assyriska biskopen Mar Mari Emmanuel knivhöggs under en ortodox mässa i april 2024.

Först de assyriska kristna, sedan judarna på Bondi Beach, och vem vet vad som kommer att hända i morgon. Det finns tårar, men multikulturella tårar kan inte tvätta bort blodet från den radikala islamismen, som har fått fritt spelrum tack vare den politiska fegheten hos dem som är för oskyldiga för att känna igen ondskan när den inte bär skurkens uniform i serietidningarna.

The lucky West måste vakna, annars kommer solen snart att gå ner över ett skymningslandskap av terror.