Sexton personer dödades på Bondi Beach. Bland offren fanns en rabbin och en man som hade överlevt Förintelsen. Denna man hade undkommit nazisternas dödsmaskin, men sköts ihjäl av islamister på en australisk strand när han skyddade sin fru med sin egen kropp.

Några av offren från terroristattacken i Australien. En överlevande från Förintelsen, två rabbiner och ett barn finns bland de döda. Herregud.

Må deras minne bli en revolution. pic.twitter.com/49NL8LR8lQ

— Casey Babb (@DrCaseyBabb) 15 december 2025

Under veckorna före sin död hade rabbin Eli Schlanger skrivit till Australiens vänsterorienterade premiärminister Anthony Albanese. Sluta inte stödja det judiska folket, var hans vädjan. I september samma år meddelade Albanese att Australien skulle erkänna en palestinsk stat.

Terrorattacken och den ökande antisemitismen tvingar fram frågan: Hur kunde detta hända?

Den pragmatiska pakten

En förklaring kan hittas i alliansen som på franska kallas islamo-gauchisme, eller islamo-vänsterism – kopplingen mellan vänsterprogressiva och muslimska reaktionära krafter. I en analys i Berlingske beskriver Eva Gregersen hur denna konstellation fungerar mest effektivt när den religiösa dimensionen förblir outtalad. På detta sätt kan vänstern driva politiska mål som tjänar islamistiska intressen, medan motiveringen förblir sekulär.

Mekanismen är följande: Muslimska aktörer formulerar sina krav inom ramen för vad som är politiskt genomförbart. De insisterar inte på kalifatet här och nu, utan driver på för en gradvis utvidgning av det islamiska inflytandet. I gengäld säkrar vänstern en lojal väljarbas och kan upprätthålla sin självbild som minoriteternas beskyddare.

Gregersen beskriver vänsterns hantering av kritik som förnekelse. Detta är en psykologisk mekanism där obekväma fakta erkänns ytligt men omedelbart avfärdas. Man registrerar dock problemet utan att konfrontera det.

Från acceptans till blodsutgjutelse

Ayaan Hirsi Ali skriver i sin analys av massakern i Sydney i The Free Press att attacken var resultatet av många års tolerans mot islamismen.

Antisemitismen har ökat år efter år. Synagogor har utsatts för brandbomber. Judiska institutioner har vandaliserats. Bilar har satts i brand, barn har trakasserats. Sedan den 7 oktober har antisemitiska incidenter mångdubblats.

Men de australiska myndigheterna valde att använda lugnande ord istället för tydlighet och konfrontation. Hot behandlades som något normalt. Våldshandlingar bemöttes med politiska förklaringar, dvs. efterrationalisering. Uppmaningar till intifada kategoriserades som ett acceptabelt sätt att demonstrera.

För varje kapitulation växte hatet sig starkare.

Loiaconos skarpa kritik

I Unherd levererar Rocco Loiacono en skarp anklagelse mot Anthony Albaneses australiska regering för att ha tillåtit 3 000 palestinier från Gaza att bosätta sig utan säkerhetskontroller och för att hantera visumansökningar okritiskt – inklusive ansökan från en av förövarna, Sajid Akram.

Samtidigt fördömer Albanese konsekvent ”islamofobi”, trots att inga moskéer har attackerats sedan 2016, medan synagogor bombas och en kristen biskop har knivhuggits av en muslimsk fanatiker.

I stället för att annullera visum för hatpredikanter, införa strängare invandringskontroller från länder med jihadistisk ideologi eller åtala uppvigling till våld, tillkännager regeringen skärpt vapenlagstiftning för australier i allmänhet.

Loiacono förutspår liknande nya lagar mot ”hatpropaganda” och ökad övervakning av vanliga australier.

Appeasement-logiken

Den danska varianten av denna utveckling kan observeras i omvandlingen av den rödgröna alliansen. Som Gregersen tidigare har visat, distanserar sig partiets politiska ledare, Pelle Dragsted, från politisk islamism i allmänna termer. Men när konkreta utmaningar uppstår är han frånvarande.

Var är hans röst i diskussionen om bönrum, som han själv 2017 varnade för kunde användas för social kontroll? Var står det feministiska partiet när islamiska föreningar håller könssegregerade evenemang i kommunala lokaler? Var är engagemanget när undervisningen om Muhammedkrisen debatteras?

Tystnaden avslöjar mer än orden. Den rödgröna alliansen är rädd för att förlora muslimska väljare.

Som Gregersen påpekar förbiser Dragsted den utbredda pragmatiska strategin att använda demokratiska institutioner för att genomföra islamisk lag.

Exemplen talar för sig själva. När en ung lärare från den kontroversiella Imam Ali-moskén vägrade att hälsa på Ida Auken på Christiansborg för att hon är kvinna, förblev Dragsted passiv. När halshuggningen av Samuel Paty återuppväckte debatten om yttrandefrihet och islam, visade de rödgröna ingen initiativkraft.

Priset i människoliv

Som Hirsi Ali skriver är islamistisk extremism mycket mer än bara ännu en proteströrelse som uppstått till följd av social frustration. Den utgör ett grundläggande hot mot den västerländska samhällsordningen, eftersom den riktar sig mot judar och kristna.

Hirsi Ali varnar också för tveksamhet, eftersom islamister omedelbart registrerar svaghet. Om massakern förklaras bort, om dess islamiska rötter döljs och om den islamistiska vänstern fortsätter ohejdad, kommer fler mord att följa. Andra nationer har redan misslyckats. I Nederländerna talas det om tolerans, medan judiska familjer förbereder sig för att emigrera.

Känslor utan beslutsamhet kommer inte att stoppa hatet. ”Aldrig mer” får inte bli enbart en ceremoniell fras.