I Norge finns det mäktiga människor med märkliga moraliska vidskepelser: ju mer man avkläder den norska julen från dess traditioner, desto fler människor inkluderas. Till ingenting. Denna typ av vidskepelse predikas från ett antal rektorskontor med en iver som skulle göra vilken missionär som helst avundsjuk. Ett växande antal personer inom makteliten river systematiskt ner traditioner som majoriteten vill ha, och makthavarna hävdar djärvt att de agerar i majoritetens intresse.

1968 sjöng Inger Lise Rypdal om ”Tilsynet for høg moral” (Tillsynsmyndigheten för hög moral) som ville ta barnet ifrån ”fru Johnsen” – hennes kjolar var för korta. I vår tid har auktoriteten förändrats, men inte metoden: nu är det rektorerna som tar bort julkrubban från den norska julkulturen.

Rektorn för Nordbergskolan i Oslo, Eirik Haugberg, kan illustrera vad som händer. Haugberg kom till denna gymnasieskola hösten 2023. Rektorn såg snabbt till att det inte skulle bli några fler julgudstjänster på skolan – de hade varit frivilliga och mycket välbesökta. Eleverna ville aktivt ha gudstjänsten, och det gjorde även deras föräldrar. Föräldrakommittén (Foreldreutvalget; FAU) förklarade att det var önskvärt att erbjuda julgudstjänster. Men rektor Haugberg visste bättre – han var väktaren av den nya moralen på skolan.

Rektorernas skiftande förevändningar

Rektor Haugberg ändrade sina skäl för att avvisa julen med vinden: Först försökte rektorn med argument som oroligheter och godis i kyrkan (!!) – utan att detta hade tagits upp som ett problem innan rektorn kom. Han försökte också hävda att det var ”olagligt” – vilket det inte är. Därefter var ursäkten att vissa familjer hade andra värderingar. Om detta skulle vara tillräcklig anledning för att avskaffa en frivillig tradition, måste samma logik gälla för skolans andra värderingar, eller hur? Det finns dock inget undantag från denna predikan. Veckor av flaggning för Pride-rörelsens hedonistiska värderingar? Inget problem för rektor Haugberg, som gav sitt fulla stöd utan att kräva några underskrifter.

Det verkliga motivet var tydligt: en växande andel av makteliten har utvecklat en aversion mot julsånger och berättelsen om ett flyktingbarn från Mellanöstern. För berättelsen är inte neutral, förstår ni. Samma rektor kräver inte neutralitet av sig själv – han svär glatt inför eleverna, något som rektorn har erkänt skriftligen men inte bett om ursäkt för. Ingen rädsla för kontroverser där. Det finns autonoma skolfamiljer som ansluter sig till sina värderingar, vilket är oönskat för samma rektor.

Ursäkterna är många

Det är något ironiskt att människor som faktiskt har rötter i andra kulturer kan vara mer entusiastiska över den norska julkulturen än rektorerna. Lily Bandehy, en iransk flykting, skrev nyligen om hur pinnekjøtt (torkade lammrevbenspjäll) och skolans gudstjänster blev en del av hennes familjs norska identitet: ”Traditioner är viktiga eftersom de binder oss samman”, skriver hon. ”Redan under sitt första år deltog mina barn i skolgudstjänster och lärde sig norska sånger.”

Rektor Haugberg och andra likasinnade rektorer tror att de vet bättre. De vill skydda invandrare från norsk kultur – även om invandrare sällan ber om det. Rektorerna talar ständigt om vikten av integration, men verklig integration i norska jultraditioner i enlighet med konstitutionen om kristen kultur? Glöm det, säger rektor Haugberg.

Skoldemokratins kollaps

Den styrande elitens förakt för folket är uppenbart, men de försöker dölja det med tunna hänvisningar till demokrati. Rektor Haugberg vägrade också med motiveringen att ”lärarkåren var i bred enighet” – men utan någon omröstning och utan att lärarna motsatte sig arrangemanget innan Haugberg kom. Rektorn tillät inte längre föräldrar och elever att rösta om de skulle delta i julgudstjänsten, som skolan hade gjort i flera år, med underskrifter som visade massivt stöd från elever och föräldrar. Detta mönster upprepas på flera skolor: Rektorer vägrar att lägga fram frågan för föräldrar och elever eftersom de vet att majoriteten skulle vilja ha en julgudstjänst.

När tidningarna också fungerar som en mikrofon för rektorer och inte för föräldrar

Rektor Haugberg kunde också framföra sina åsikter i lokaltidningen utan några invändningar från tidningen, en tidning som är en av Amedias många lokaltidningar, Nordre Aker Budstikke. Jag försökte komplettera rektorns version av julberättelsen i denna lokaltidning. Tidningen vägrade att publicera någon annan version utan att rektorn fick berätta sin historia igen. Jag tyckte att det hade varit nog med hans monologer, men jag gav efter och gick med på det samtidiga svar som tidningen krävde på rektorns vägnar. Trots detta vägrade journalisten Even Lübeck att publicera mitt inlägg. Jag hänvisades till chefredaktören Karl Andreas Kjelstrup, som skulle förklara – men som aldrig svarade som utlovat. Nyhetsredaktören Christian Fredrik Borg vägrade slutligen att publicera mitt inlägg ändå.

Nettavisen, som också ägs av Amedia, publicerade också rektorns monolog. Amedia-stiftelsens syfte är att stärka ”åtgärder som stärker demokratin och yttrandefriheten”. I Nettavisen vägrade också journalisten Solfrid Marie Skaret att tillåta ett svar på rektorns ensidiga motiveringar: ”Tack så mycket för ditt inlägg, men tyvärr kommer vi inte att publicera det.” Jag överklagade till politisk redaktör Erik Stephansen, som skickade följande svar: ”Vi anser att denna fråga är avslutad.”

Tillsynsmyndigheten för hög moral – då och nu

1968 sjöng fru Johnsen till ”Tillsynsmyndigheten för hög moral” som ville ta ifrån henne hennes barn. Hon konfronterade hyckleriet, och sången utlöste en debatt i Stortinget. Idag försöker eleverna sjunga traditionella julsånger – men idag kommer inte ens den nya tillsynsmyndigheten att kalla till möte för att diskutera sina beslut. Rektorns diktatoriska roll i förhållande till föräldrarna och Amedias lokala tidningsmonopol har sett till att detta fall inte har blivit känt i lokalsamhället. De nya moralens väktare tål inte någon folklig opposition.

När makteliten kan åsidosätta demokratiska processer, ignorera FAU:s beslut och vägra att rösta – ofta under förevändning av inkludering – då är gemenskapen inte viktig. Makten river ner traditioner – och undrar samtidigt varför samhället faller sönder.

I århundraden har julen varit en mångfacetterad tradition i Norge – med eller utan Jesusbarnet i krubban, med kristna och sekulära inslag sida vid sida. Nu har väktarna beslutat att krubban är farlig. Här avskaffar de nya juldogmerna aggressivt den traditionella julen. Den nuvarande aggressiva julstripteasen med religiösa utrensningar drivs inte av folket – den kommer från de få som ”vet” bättre än de många.

1968 sjöng fru Johnsen tillbaka till Tillsynsmyndigheten för hög moral. I vår tid har elever och föräldrar också försökt få tillstånd att sjunga tillbaka, även till de nya myndigheterna. Det kan se lite dystert ut just nu, men som Wergeland säger: Klaga inte under stjärnorna över bristen på ljuspunkter i ditt liv.

God jul!