Trots Brexit kommer vita britter snart (inom 20–30 år) att bli en minoritet i sitt eget land om de fortsätter att importera samma stora antal icke-europeiska invandrare som de har gjort sedan 1950-talet. Det är bra att britterna valde att lämna EU.

Den största uppgiften för Storbritannien ligger framför oss: det återstår att ta itu med den enorma och illegala invandringen. Det kommer att bli en kolossal uppgift, och det kommer att krävas en ny Churchill som vågar stå upp mot det politiskt korrekta.

Vi har också många sådana här i Danmark. Tänk till exempel på Georg Metz från Information, Carsten Jensen, journalister på DR (personer som Steen Nørskov) och TV2, akademiker, lärare och andra opinionsbildare som i årtionden har bidragit till att dölja och ljuga för den danska befolkningen när samtalet har handlat om illegal invandring och problem med mångkultur8230; något som i många år har varit heligt för progressiva vänsteranhängare – nämligen ett maniskt och blint fokus på etniska minoriteter, som genom sin offerstatus har haft rätt att göra vad som helst, oavsett hur mycket de har förstört den europeiska kulturen.

De öppna dörrarnas politik hyllar blint begrepp som mångkultur, tolerans och ”förståelse” – inte integration och absolut inte assimilation, begrepp som med tiden har fått nästan rasistiska undertoner.

Medan Frankrike, Sverige och Tyskland har låtit sig bindas av en falsk humanism, är nya brittiska ledare (Nigel Farage) redo att agera och rulla tillbaka den storskaliga illegala invandringen. Det kommer utan tvekan att kosta enorma summor pengar att genomföra denna enorma stunt. Men det kommer att bli dyrare och mer vansinnigt att inte göra något åt det.

Cirka 80 procent av den nuvarande invandringen kommer från länder utanför Storbritannien. Medan människor omkring dem märker problemen med icke-västerländsk invandring, går politikerna blint omkring i Whitehalls korridorer, nickar och ler medan de banar väg för fortsatt och ökad invandring, under sken av mjuk humanism och förståelse för minoriteters särskilda önskemål.

Det finns en växande klyfta mellan vad människor kan uppleva och observera i offentliga rum och den ständiga eufemiseringen och trivialiseringen från vänstermedierna. Men utsikterna är dystra längre fram. Det talas till exempel om att vita britter kommer att bli en minoritet på grund av den fortsatta tillströmningen av människor från länder utanför Europa.

Lägg till det faktum att cirka 40 procent av de muslimer som bor här vill ha traditionell sharialag.

Storbritannien har cirka 10 miljoner arbetslösa som får miljarder i bidrag från den brittiska regeringen. När kommer majoriteten av befolkningen att inse att en kucku är på väg att ta makten i landet med en aktiv önskan att dominera? Jag tycker att detta helt uppenbart är en del av vår europeiska verklighet idag.

Hur kom det egentligen sig? Den 19 augusti 2013 skrev Kristeligt Dagblad om Tyskland:

En viktig bidragande faktor till oron var att turkarna krävde att den tyska kristna gemenskapen skulle anpassa sig till den turkiska kulturen och erkänna sharialagstiftningen. [Thilo] Sarrazin hade modet att säga vad miljontals infödda tyskar tänker, men som tyvärr förblir tysta av rädsla för att kallas politiskt inkorrekta, islamofobiska eller, ännu värre, nazister. Ett föraktat begrepp från landets politiska förflutna.

Progressiva intellektuella, dvs. den kulturella elit som dominerar medierna, säger ”det rätta” och inte nödvändigtvis vad de tycker om att skydda minoriteters kulturella rättigheter: positiv särbehandling av (utvalda) minoriteter och kvotsystem, eufemistiska termer, föreskrivna omskrivningar av verkligheten, orealistiska sanningar, multikulturalism, förbud mot att kritisera andra livsstilar, ”erkännandepolitik” – åsiktsdiktatur/tyranni från DRV, EL och SF, som alla tror att de gör något gott genom att fokusera på utvalda minoriteters rättigheter.

När vi undkommer den politiska korrekthetens strypgrepp kommer vi förr eller senare att kunna avvisa tre fjärdedelar eller fyra femtedelar av de många icke-europeiska etniska grupper som kommer till Danmark. Under inga omständigheter kan vi lita på EU och dess många konventioner. Vi måste stå upp för oss själva i Danmark och genomföra den nödvändiga selektionen. Allt annat skulle vara en fortsättning på årtionden av katastrof. I kölvattnet av detta har vi nu ett ord som ”UKfication” i England, där regleringen av minoriteter har institutionaliserats. Eller är Storbritannien redan en failed state vid detta laget?

Det finns fortfarande frågor om islam och islamisk kultur är förenliga med europeisk sekularism, kristendom, demokrati och jämställdhet. Det är den artiga versionen. En annan version skulle fokusera på det faktum att de två kulturerna är och kommer att förbli oförenliga. Dessutom finns språket och den danska kulturen som helhet. I vilken utsträckning kan muslimer assimileras och anamma danska värderingar? Det kommer utan tvekan att ta årtionden att få de kulturella eliterna att erkänna och ta itu med dessa frågor.

Det är en sak att få kontroll över den nuvarande situationen. En annan, allvarligare fråga är att hitta sätt att få den religiösa minoriteten att lämna Danmark och resten av Europa, dvs. att ge upp livet i länder som de djupt föraktar och återvända till sina ursprungsländer för att hjälpa till att återuppbygga Syrien, Afghanistan, Nigeria, Somalia, Sudan och de andra islamiska länderna.

Multikulturalism är en katastrof, och har varit det sedan 1983. När du tittar på dessa videor på YouTube kommer du att lära dig hur människor äntligen vill sätta stopp för de politiskt korrekta falska berättelserna, som i årtionden har stämplat oss som rasister och högerpopulister i en utsträckning som nästan är obegriplig.

London är på väg att dö på grund av massinvandringen. Men nu verkar de äntligen vakna upp!

Vi – Danmark, Storbritannien och för den delen resten av Europa – måste fälla gränsbommarna och stoppa den pågående migrationen/invandringen, som bara kommer att fortsätta så länge den inte möter något motstånd eller några restriktioner.

Under EU:s blå flagg slår många europeiska länder faktiskt ner på den kritik som börjar uppstå, till exempel kritiken mot den stora våldtäktsskandalen i Storbritannien, som stämplades som ”islamofobi”.