”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Johannes 8:12

Vi lever i en mörk tid – på mer än ett sätt. Västvärlden har förmörkat sig själv genom att förkasta det ”sanna ljuset” som var källan till vår civilisation. Vi har slagit in på en väg som bara kan leda till avgrunden. En civilisation som upplever metafysisk död kommer i slutändan också att gå under i materiell mening. Kristus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Men vi har glömt vägen, förkastat sanningen och därmed förlorat livet självt. Västvärlden har förlorat sin livsvilja och är fångad i en dödsspiral. Vår värld kyls ned när vi har avvikit från källan till liv och kärlek. Viljan offrar sig själv för det den älskar, men en vilja som inte älskar någonting offrar sig själv i nihilistisk förstörelse. Men det finns hopp – kristet hopp, inte en optimism baserad på förnekande av verkligheten.

Advent och jul är en tid av hopp och förväntan. De är en hyllning till ljuset mitt i mörkret, till Gud som uppenbarar sig för världen genom Jesus Kristus: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” (Joh 1:9) Genom Kristus har en dörr skapats som står på glänt för alla som längtar och söker och vågar närma sig – dörren till Guds rike genom frälsningen. Tron på Jesu födelse, död och uppståndelse var början på vår civilisation. Kristendomen – den religion som framför allt handlar om hopp – blev den inre struktur kring vilken vår civilisation bildades av människor som strävade efter att förverkliga det kristna idealet och som levde eskatologiskt, i visshet och förväntan om Guds rikes ankomst.

Jesu budskap var det mest radikala och revolutionära budskapet i historien, ett budskap om frihet som skakade samhällets grundvalar, en konfrontation med en amoralisk värld. Evangeliets budskap om Guds rike medför en tyst, långsam och inre förändring inom alla livets områden – för dem som är mottagliga för budskapet. Det förändrar själens själva struktur och skapar ett nytt register av känslor och ett helt nytt sätt att se på livet, världen och människorna. Evangelierna vänder sig till människans inre och eviga natur – inte som en uppmaning till politisk revolt, utan som en uppmaning till andligt uppvaknande och förnyelse, till att ”födas på nytt”.

Det kristna idealet

Joseph Ratzinger (Benedictus XVI) har skrivit att ”att vara kristen är helt enkelt det rätta sättet att leva som människa…” Med detta menar han att det är ett sätt att leva som inspirerar oss att förverkliga vår potential som människor, att bli det bästa vi kan vara. Meister Eckhart (ca 1260-1327) uppmuntrade oss att ”bli den du är”, dvs. att bli det fullständiga andliga väsen som skapats i Guds avbild, med en inneboende gudomlig livsflamma. Vi är individer med en värdighet som härrör från det gudomliga elementet inom oss. Det är en tanke som uppmanar oss att förverkliga oss själva som sociala varelser, som andliga varelser och som rationella varelser. Det är den kristna levnadskonsten och livets uppgift att nå vår maximala utveckling inom alla dessa områden. Det är dock inte genom att uppnå perfektion som vi förverkligar vår potential, utan genom kampen mot det låga i oss, när vi strävar mot det moraliska idealet.

Enligt Ratzinger är den kristna tron ”ett av sätten att nå målet i konsten att vara människa”. Tro är känslan av att ”Gud talar till mig och uppmanar mig att älska”. Tro är inte motsatsen till kunskap, utan ett komplement till den. Tro är en ”kunskap” om andra aspekter av verkligheten, om det som inte kan mätas, vägas eller uppfattas av sinnena. Det gudomliga kan endast uppfattas och förstås intuitivt, genom det gudomliga elementet i vår egen själ. Eller som Vladimir Soloviev har uttryckt det: ”Allt vi ser är bara en återspegling och skugga av det som är osynligt för våra ögon.” Paulus säger något liknande: ”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:18) För att vara hela människor måste hela verkligheten vara tillgänglig för oss genom både tro och vetande.

Den västliga människans fall

Ratzinger hävdade att vi har övergett vår potential som kreativa och moraliska varelser i andlig mening och vänt oss mot det låga och materiella, och därmed förminskat oss själva: ”… människan, som har förkastat sin egen metafysiska storhet, har fallit från den gudomliga kallelsen i den mänskliga existensen.” Från att ha varit skapelsens höjdpunkt och deltagit i det gudomliga har vi hamnat i destruktivitet och självhat, som livets fiende, som en anomali i naturen. Allt på grund av att vi i vår arrogans ville höja oss själva till gudar och därmed störde den naturliga ordningen. Detta är frukten av att ”fly från Gud”, av att förkasta det som var grunden för vår civilisation och våra värderingar. Vi har ätit den bittra frukten från dödens träd. Den psykologiska effekten är en ångest som förvandlas till kollektiva neuroser och irrationella utbrott, och ett hat som blir nihilistiskt och slutar i en önskan om självförstörelse.

Ett agnostiskt eller ateistiskt samhälle – som en gång var ett kristet samhälle men har vänt sig bort från Gud – är inte ett befriat samhälle, säger Ratzinger, utan ett desperat samhälle som präglas av sorg hos människor som flyr från Gud och är i krig med sig själva. Människorna blickar inte längre mot oändligheten, mot mysteriet bakom den materiella världen, utan har förlorat sin känsla för det heliga, för meningen med allt. Världen saknar referenspunkter, saknar den trygga vissheten om Guds kärlek och livet efter döden. Istället hänger sig människor åt en alltmer överdriven optimism och en frenetisk flykt från verkligheten – vilket bara avslöjar en djup oro och ångest.

Den djupaste orsaken till denna sorg och förtvivlan är att vi genom att förkasta Gud har förlorat själva hoppet; vi har förlorat vissheten och tryggheten i att vara älskade av Gud. Och vi har förlorat tron på människans potential, gudomlighet och kallelse – allt som Gud avsåg att vi skulle vara. Vi har gjort uppror mot vår egen natur. Är västerländska människor fortfarande kapabla att öppna sina själar och därmed finna bot för sin andliga sjukdom? Våra samhällen kan bara finna bot för detta tillstånd om vi har förmågan och viljan att återupptäcka livets gudomliga dimension.

Hopp och förtvivlan

Den Helige Ande är Guds kraft som ger oss hopp när vi öppnar våra själar och söker Hans kärlek. Men vad är hopp? ”Hopp är en frukt av tro”, förklarar Ratzinger. Det är hoppet om ”en gränslös framtid, som blir tillgänglig för oss i tron… och som i sin bredd och djup öppnar upp livets fullhet”. Hopp är i slutändan vissheten om att vara älskad av Gud. Motsatsen till hopp är förtvivlan. ”Förtvivlan är därför övertygelsen om att ha förlorat all kärlek för alltid; det är den totala ensamhetens kval.”

Enligt filosofen och teologen Josef Pieper transcenderar Guds verklighet kunskapen och manifesterar sig i hoppet. Hopp är den tålmodiga och förtröstansfulla förväntan på evigheten, på den framtida fullbordandet av godheten genom Guds plan för världen. Pieper har kallat hoppet en ”teologisk dygd”. Dygder representerar mänsklighetens högsta potential att förfina och fullborda det bästa i den andliga delen av vår natur. Men vi kan inte göra detta på egen hand, ”som människa i sig själv”, som Paulus säger. För att nå den högsta mänskliga existensen i ordets fulla och rikaste bemärkelse behöver vi Guds nåd – som förmedlas till oss genom Jesus Kristus.

Tron ger människan en ny framtid som bara kan förstöras om hoppet förstörs. Förtvivlan är farlig eftersom den hotar vår moraliska existens och riskerar att sluta i nihilism. Den förtvivlade personen utstrålar negativ energi. Och när man väl har förlorat hoppet, förlorar man snart också tron. Om vi ger efter för förtvivlan har vi avvikit från vägen till Kristus och förnekar förlåtelse, frälsning och evigt liv. Teologiskt sett är förtvivlan därför en synd. Osäkerheten i vår existens kan endast övervinnas genom hopp.

Men lika farligt som förtvivlan är falskt hopp. Västvärlden har följt falskt hopp och falskt ljus – mot utopier och drömmen om ett jordiskt himmelrike, som alltid slutar i ruin. Det finns bara ett sant hopp, och dess grund är Kristus.

Mörkret och det inre ljuset

Vi har friheten att välja både det onda och det goda. Detta ger människan det mest radikala ansvaret för sitt eget öde. Men den moderna västerländska människan har låtit sig förföras av krafter vars huvudsakliga kännetecken är hat mot Gud och uppror mot logos och den moraliska ordningen. Människorna flydde från Gud för att kunna stanna kvar på en lägre nivå och undkomma den kristna trons krav på höga och absoluta moraliska normer. ”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.” (Joh 3:19) I trots och högmod förklarade det sitt non serviam!

Men konsekvensen av detta uppror är att människan har begränsat sin egen livshorisont och låst in sig i ett fängelse av kall rationalism, andlig fattigdom och en materialism som dödar själen. Och utan Gud och utan hopp slår det oss med full kraft: existensens tomhet och meningslöshet, rädslan för döden när vi inte alltid kan skydda oss från livets oundvikliga slut.

Vi måste ha en viss inställning till vår egen existens, för om vi inte förstår vår plats i universum blir livet meningslöst. Detta innebär att vi måste förkasta den ateistiska och materialistiska livssynen, återupptäcka vårt inre liv och hitta ”ljuset inom oss”. Vi måste erkänna den mänskliga själens behov av att sträva efter andlig visdom. Vi måste lyfta blicken mot det höga och det eviga. Kristen tro innebär att ge livet ett levande centrum. Kristen praxis innebär att sätta Gud först, framför våra egna ambitioner – det handlar inte om att vara ”framgångsrik”, utan om att göra det som är rätt. Så länge kristna lever som kristna och tar sitt ansvar, så länge den kristna tron är en levande och aktiv kraft, kommer våra västerländska värderingar, vår historia och våra traditioner att överleva; för det är religionen som bär kulturen, inte tvärtom. ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matteus 6:33)

Frihet i Kristus

I kristen symbolik står ljuset för liv, sanning, hopp och gudomlig närvaro. Lögner förmörkar, medan sanningen upplyser. I ett samhälle som är så genomsyrat av falskhet är den kristna sanningen ljuset som driver bort falskhetens skuggor. Och i en tid av ökande fysisk bundenhet och slaveri under lögner och bedrägeri är den kristna sanningen den enda möjligheten till verklig befrielse och pånyttfödelse. Ett bedrägligt samhälle är också ett kärlekslöst samhälle, för kärleken lever bara i sanningen, och sanningen bara i kärleken.

Men vad är sann frihet? Vi är bara fria om vår själ är fri. Det är friheten att välja det goda; för den som väljer det onda har förkastat friheten och blivit slav under sina begär – det är den kristna betydelsen av frihet. Frihet i Kristus är själens frihet, även om kroppen är i bojor. Som Jesus sa, har vi mest att frukta inte från dem som bara skulle förstöra våra kroppar, utan från dem som också skulle förstöra våra själar. Det är därför som denna världs despoter hatar kristendomen och förföljer kristna med sådan iver. De fruktar den andliga kraft som ligger i tron på själens frihet och evigt liv, för vem kan hota dem som har övervunnit dödsfruktan och som fruktar Gud mer än jordiska makter? Mänskor med makt lever i mörker; de följer lögner snarare än sanningens ljus. Men jordiska makter som allierar sig med det onda har en begränsad livslängd. Det nihilistiska ondskans makt omsluter sig till slut i ett destruktivt mörker och förtär sig själv inifrån.

Den ryska författaren Anatoly Kuznetsov skrev en gång att när vi konfronteras med absolut och obegränsad makt, en makt som ingriper i alla livets sfärer, inser vi att det enda möjliga svaret inte är en ny makt, inte en annan ideologi, utan den absoluta kärlek som förmedlas genom evangelierna. Mellan kejsaren på höjden av sin makt och en Gud som ofta uppfattas som avlägsen finns bara Kristus.

Slutord

Historiens gång kan inte stoppas, men historia handlar om medvetna val, inte om ödet. Ödet är det som händer när vi undviker att göra val, när vi låter allt flyta. Vi befinner oss nu i en situation där vi måste göra svåra val och där nästan alla alternativ är katastrofala. Vi måste inse att västvärlden står på randen till en avgrund, med mörkret som närmar sig oss från alla håll. Kyrkor brinner, kristna åtalas och fängslas för att de uttrycker sin tro och citerar Bibeln, det kristna arvet marginaliseras överallt och kristna traditioner utrotas och ersätts med något annat. Det känns som om sataniska krafter är i arbete. Men det är i tider av prövningar som vi kan återupptäcka oss själva och förstå vilka vi är. Framför allt måste vi återupptäcka den kristna källan, så att kärleken till sanning, skönhet, rättvisa och godhet återigen kan komma till liv genom troende människor.

Jesus har också namnet Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Vissheten om att Gud är med oss även i mörka tider och att den Helige Ande verkar i världen kan ge oss förnyat förtroende för att evangeliets ljus återigen kommer att nå västerländska människor i deras ödesstund. Natten är över oss, men ovanför molnen lyser stjärnorna. Och mörkret varar inte för evigt; efter natten kommer morgonen. Ljuset återvänder. Vi får inte förtvivla, utan måste hålla hoppet levande i våra hjärtan. Det kristna hoppet, på vilket vår civilisation grundades, har en skapande kraft som ingen annan.

Det kan vara lämpligt att avsluta med några ord av Soloviev, översatta av André Bjerke:

IMMANUEL

Det bleknade i tidens mörker,

denna stund då jorden själv, fördärvad av människor,

drack in himlens budskap – i det sublima

och stilla ögonblick då Gud-i-oss föddes.

Och mycket har sedan dess sjunkit i glömska.

Inga kungar ser nu upp mot himlen,

och ingen herde ser en glödande stjärna

medan änglar sjunger att ett mirakel sker.

Men tiden raderar aldrig det stora

som förblivit mystiskt sedan dess,

och i ditt eget hjärta föds Ordet,

som föddes denna natt i krubban.

Ja, Gud är i oss! Inte i den avlägsna

och gränslösa avgrunden av universum

och inte längre i lågor, stormar och stjärnor

och inte längre i drömmarnas skymning.

Här är han – nu! Varje dag som glider förbi oss

som grått, oroligt vardagsliv, deltar vi

i kärlekens mysterium: Gud i oss.

Allt ont är maktlöst. Vår själ är evig.