År 1969 landade USA på månen med en datorkraft som motsvarade en enkel miniräknare. Nu, mer än ett halvt sekel senare, med all teknik i världen, verkar vägen tillbaka nästan oöverstiglig.

När startskottet för den ”nya rymdkapplöpningen” går i februari kommer det att vara med en antydan om tekniska problem och hög risk.

Det skulle ha varit en triumf. I februari kommer Artemis II-uppdraget att skicka tre amerikaner och en kanadensare runt månen. Det kommer att vara första gången sedan 1972 som människor lämnar jordens omloppsbana.

Men istället för den självsäkra optimismen som präglade Apollo-eran, kännetecknas dagens projekt av förseningar, budgetöverskridanden och teknisk osäkerhet.

Uppdraget är nästan en kopia av den djärva Apollo 8-resan julen 1968. Vid den tiden tog NASA en enorm kalkylerad risk för att slå Sovjetunionen. De skickade tre män i en liten plåtburk runt månen utan landningsfarkost, bara några månader efter att systemen hade testats. De lyckades.

Varför är det svårare nu?

Paradoxen är slående. Idag, med superdatorer och avancerade material, kämpar ingenjörerna med problem som borde ha lösts för länge sedan.

NRK-journalisten Hallvard Sandberg påpekar en oroande detalj om den nya rymdfarkosten ”Orion”, som ska transportera astronauterna:

”Värmeskölden har drabbats av omfattande skador. Skölden har inte modifierats. Detta har fått experterna att vara kritiska.”

Under det tidigare testet (”Artemis I”) föll delar av värmeskölden av på ett sätt som modellerna inte hade förutsett. Trots detta ska nu fyra personer placeras i kapseln. Detta står i skarp kontrast till 1960-talets teknik, då problem löstes kontinuerligt med mycket enklare verktyg.

Kina flåsar USA i nacken

Motivationen är densamma nu som då: rädslan för att hamna på andra plats. På 1960-talet var det Sovjetunionen. Nu är det Kina.

”Denna tävling handlar inte bara om att vinna en kortsiktig seger. Det är det första steget i att etablera en permanent närvaro på månen”, sade senator Ted Cruz nyligen.

Men medan USA kämpar med sina gamla partners och nya kommersiella aktörer, rusar det kinesiska programmet framåt. Kina siktar på att landa 2029 eller 2030, och hittills har de nått alla sina milstolpar.

Elon Musk som ett hinder

Den kanske största skillnaden jämfört med Apollo-eran är att NASA inte längre gör allt själv. De har outsourcat själva månlandningen till Elon Musk och SpaceX. Detta har skapat en flaskhals som inte fanns för 50 år sedan.

För att USA ska nå sitt mål att landa 2027 måste det gigantiska rymdskeppet Starship fungera felfritt. Det är fortfarande under utveckling.

”Det är Elon Musk och hans företag SpaceX som ses som det stora flaskhalsproblemet”, skriver NRK.

För att nå månen med Starship måste rymdfarkosten tankas i rymden av flera andra tankfartyg. Detta är en komplex operation som aldrig tidigare har genomförts i praktiken.

Christina Koch ser ut att bli den första kvinnan som kretsar runt månen om allt går enligt planerna i februari. Men frågan som många ställer sig är:

Hur kunde vi skicka tolv män till månens yta mellan 1969 och 1972 med 1960-talets teknik, medan vi 2025 håller tummarna för att värmeskölden ska hålla under en enkel tur och retur-resa?