På onsdagen tog Norge, under ledning av utrikesminister Espen Barth Eide (Arbeiderpartiet), tillsammans med 13 andra länder stark ställning mot Israel.

De fördömer den judiska närvaron i judarnas eget kärnområde. Men bakom den moraliska indignationen döljer sig en slående brist på kunskap om internationell rätt.

”Vi uppmanar Israel att återta detta beslut”, heter det i ett gemensamt uttalande från Norge, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och andra länder.

Bakgrunden till detta är att Israels säkerhetskabinett har godkänt 19 bosättningar i Judeen och Samarien (allmänt känt som Västbanken).

Åtta av dessa är befintliga samhällen som nu kommer att ges formell rättslig status.

Espen Barth Eide kallar planerna för ett ”betydande hot mot freden” och i uttalandet hävdas att detta ”bryter mot internationell rätt”.

Israels utrikesminister Gideon Saar slår dock tillbaka hårt och påpekar det uppenbara:

– Utländska regeringar kan inte begränsa judarnas rätt att bo i det förlovade landet, och alla sådana krav är moraliskt felaktiga och diskriminerande mot judar, skriver han på X.

Om man ser till de juridiska och historiska fakta är det Saar – inte Barth Eide – som har lagen på sin sida.

Internationell rätt garanterar judisk bosättning

När Norge hävdar att bosättningarna är ”i strid med internationell rätt” ignorerar de själva grunden för Israels statliga bildande.

Den rättsliga grunden för judisk bosättning i hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet fastställdes vid San Remo-konferensen 1920. Här erkändes internationellt att det judiska folket har en historisk koppling till landet, och mandatet gav judarna rätt att bosätta sig tätt i hela området – inklusive Judeen och Samarien. Detta mandat bekräftades av Nationernas förbund (föregångaren till FN) 1922.

Denna rättighet har aldrig återkallats. Tvärtom bekräftar artikel 80 i FN-stadgan att rättigheter som beviljats stater eller folk enligt tidigare mandat förblir giltiga.

Att säga att det är ”olagligt” för judar att bygga hus i sitt förfäders hemland är därför en direkt motsättning till de internationella avtal som fastställde den nuvarande kartan över Mellanöstern.

Ingen ockupation av suveränt land

Termen ”ockuperat territorium” används flitigt av det norska utrikesdepartementet, men juridiskt sett är detta kontroversiellt. Genèvekonventionen, som ofta citeras, förbjuder en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ett annat suveränt stats territorium.

Faktum är att Judeen och Samarien aldrig har varit en suverän palestinsk stat.

Före 1948 var det ett brittiskt mandatområde.

Mellan 1948 och 1967 ockuperades området olagligt av Jordanien (en ockupation som nästan inget land i världen erkände).

När Israel tog kontroll över området i ett försvarskrig 1967 tog det inte över det från en juridiskt suverän stat.

Därför är den korrekta juridiska termen ”omtvistat territorium”, inte ockuperat. I sådana områden har den part som har starkast historiska och juridiska anspråk – i detta fall det judiska folket – all rätt att bo och bygga.

Verkligheten bakom Osloavtalet

Det är också paradoxalt att Norge, som arkitekten bakom Osloavtalet, fördömer byggandet i vad som definieras som ”C-områden”.

Enligt Osloavtalet är Västbanken uppdelad i zonerna A, B och C. Israel har fullständig civil och militär kontroll över område C, där de judiska bosättningarna ligger. Avtalen innehåller inget förbud mot israelisk byggverksamhet i dessa områden i väntan på ett slutgiltigt fredsavtal.

Etnisk rensning som en ”fredslösning”?

När 14 västländer nu kräver ett stopp för byggandet av judiska bostäder, argumenterar de i praktiken för att ett framtida palestinskt område måste vara ”Judenrein” – fritt från judar – för att det ska kunna bli fred.

Medan nästan två miljoner araber lever i Israel med fullständiga rättigheter, anser det internationella samfundet att det är ett brott om en jude bygger en veranda i Shiloh eller Bethel – platser som har varit centrala för den judiska historien i tusentals år.

Gideon Saar har rätt. Att neka ett folk rätten att bo i sitt eget förfäders hemland på grund av deras etnicitet är diskriminering. Det faktum att Norge och Barth Eide går i spetsen för detta ändrar inte historiska fakta.

Hur ”de flesta” internationella domstolar ser på frågan

Det är viktigt att betona att den åsikt som framförs i artikeln ovan är en minoritetsåsikt internationellt. Den absoluta majoriteten av världens nationer, liksom FN:s säkerhetsråd, Internationella domstolen (ICJ) och Internationella rödakorskommittén (ICRC), avvisar Israels tolkning.

Deras ståndpunkt baseras i hög grad på artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att flytta sin egen civilbefolkning till det territorium den ockuperar.

Internationella domstolar erkänner inte den distinktion som Israel gör mellan ”tvångsförflyttning” och ”frivillig” förflyttning. År 2004 fastslog Internationella domstolen att förbudet även gäller åtgärder där staten underlättar, organiserar eller subventionerar sådan bosättning. Vidare avvisar de argumentet att området är ”omtvistat” snarare än ”ockuperat”. Enligt gällande internationell rätt gäller reglerna för militär ockupation så snart en armé tar kontroll över ett område utanför sina egna gränser, oavsett vem som tidigare hade suveränitet där.

Därför anser FN och de flesta västländer att bosättningarna är det största hindret för en framtida tvåstatslösning och ett tydligt brott mot internationell rätt.