Attackerna mot USA i form av omfattande och dokumenterad narkoterrorism från den venezuelanska regimen, med hjälp från den colombianska regimen, som båda agerar som ombud för axelmakterna Iran, Ryssland och Kina, har fått ett överraskande mottagande i Europa. I stället för att visa solidaritet med USA, som är offer för kriget mot terrorismen och dess defensiva kamp mot länder som är ansvariga för uppenbara och dokumenterade brott mot freden, vilket de europeiska länderna har förbundit sig att göra enligt både Atlantpakten och FN-pakten, har flera av dessa länder öppet fördömt och kritiserat USA för dess helt nödvändiga defensiva åtgärder.

Europas fördömande och kritik av USA i denna fråga kan endast förstås som en rättslig ståndpunkt som varken erkänner denna form av hybridkrigföring som en väpnad aggression som utlöser bestämmelserna i FN-stadgan om rätten till självförsvar i artikel 51 eller den ömsesidiga solidaritetsskyldigheten i Atlantpakten i artikel 5. Detta är en allvarlig signal att sända till USA:s president i en situation där vi står inför en global spridning av hybridvapen och former av attacker som inte fanns när den internationella humanitära rätten, med sina deklarationer om samarbete och solidaritet, formulerades. Men är det ett argument för att betrakta dem som irrelevanta?

Mycket få av de vapen som används mest aktivt idag fanns med i beräkningen när Nato-fördraget undertecknades. Det nämner inte alls vapen och former av angrepp. Angrepp med hybridvapen ingår dock i de former av väpnade angrepp som utlöser ömsesidigt kollektivt försvar. Om så inte vore fallet skulle Atlantpakten inte längre vara giltig. Artikel 5 anger kortfattat att:

”Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla. De har därför kommit överens om att, om en sådan väpnad attack inträffar, var och en av dem, i utövandet av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, kommer att bistå den eller de parter som utsätts för attacken genom att omedelbart, individuellt och i samråd med de andra parterna, omedelbart vidta sådana åtgärder, inklusive användning av väpnad styrka, som den anser nödvändiga för att återställa och upprätthålla säkerheten i Nordatlantområdet” (min kursivering).

Vår fråga till Europas Nato-partner är därför: Varför står ni inte i solidaritet med USA när det attackeras med okonventionella narkotiska vapen?

Varför har ni inte ställt er på Förenta staternas sida i det krig som Venezuela och dess allierade för mot amerikanerna? Beror det på formaliteter, såsom att president Trump först måste be er om detta i Natos råd? Eller beror det på att ni inte är särskilt bekymrade över att Förenta staternas fiender med sina attacker orsakar irreparabel skada på det amerikanska folket, med tiotusentals civila offer och astronomiska ekonomiska förluster och förstörda levnadsvillkor?

Oavsett orsakerna till Europas feghet och undvikande kommer detta att få konsekvenser för Europa. Amerikanerna vet att Nato också är skyldigt att försvara Nordamerika. De hade förväntat sig att Europa skulle ställa upp, om inte med vapen, så åtminstone med stöd- och solidaritetsförklaringar. Men det fick de inte. I stället fick de politisk kritik och fördömanden för sina ansträngningar att försvara sitt hemland, som Europa också hade åtagit sig att delta i. Europa verkar inte ha insett att försvaret av Amerika är avgörande för försvaret av Europa.

Och ännu värre: När USA:s president och andra påpekar att länder som Danmark inte ens bidrar symboliskt till försvaret av Nordamerika, som de har åtagit sig, hålls demonstrationer mot amerikanerna med politisk agitation, nonsens och skräp. När man förklarar för dem att de utsätter Amerika för en akut militär risk genom att försumma sina skyldigheter att försvara Grönland, svarar de med att fördöma USA:s president. Det är uppenbart för alla att Grönland utgör Amerikas nordöstra militära flank. Då bör man vara lite mer diskret än vad vi ser för närvarande från den danska regeringen: de har misslyckats med sitt ansvar och försummat sina skyldigheter. De kan inte kräva rättigheter som de inte beviljar andra. Detsamma gäller i stor utsträckning Norge i de norra områdena.

Och detta gäller norska, svenska och andra europeiska myndigheter som tar för givet att USA kommer att komma till deras undsättning. Detta är inte längre en självklarhet, och orsaken är inte president Trump. Det är våra egna ledare som inte tar hänsyn till att Nato-hjälpen ska vara ömsesidigt. Nu är det USA som är under attack, och vi har en skyldighet att ge allt nödvändigt bistånd. Om vi inte gör det är det vi som misslyckas, inte president Trump.