Det finns tre centrala konflikter i Grönlandskrisen, och de är sammanflätade:

Grönländska politiker uppvisar en opålitlighet som undergräver både amerikanskt och danskt förtroende. Den amerikanska säkerhetspolitiska logiken gör status quo ohållbar. Och en paradox om nationalism vänder debatten om ”förräderi” upp och ner.

Grönländsk opålitlighet skapar misstro

I tisdags träffades danska och grönländska politiker för ett krismöte på Teams. Förhoppningen var att undvika splittring. Resultatet blev raka motsatsen.

Pipaluk Lynge från det grönländska regeringspartiet rasade mot dansk ”nykolonialism”. Hon och Juno Berthelsen från Naleraq krävde rätten att förhandla direkt med USA – utan Danmark. Danska parlamentsledamöter blev skakade.

Detta kaos är ett symptom på ett djupare problem. Som säkerhetsanalytikern Lars Bangert Struwe skrev på Facebook: I minst tjugo år har den grönländska eliten undergrävt amerikanska beslutsfattares förtroende för ett självständigt Grönland.

År 2019 var Grönland på väg att tillåta Kina att bygga flygplatser. I andra sammanhang finns det rykten om avtal med kineserna om gruvdrift. Kommer Grönland också att ingå avtal med ryssarna?

Allt detta skapar misstro. Grönlänningarna undergräver Danmark. De visar att de varken är pålitliga partner för Köpenhamn eller trovärdiga allierade för Washington. Amerikanerna har inget förtroende för att grönländarna kommer att hålla sitt land stängt för ryssar eller kineser. Det är därför USA vill ha mer än bara tillträdesrättigheter.

Och det leder oss till nästa punkt:

Varför vill USA ta över Grönland?

Varför skulle amerikanerna vilja ta över Grönland mot Danmarks vilja när de redan har god tillgång till mineralutvinning och kan utöka sin militära närvaro genom försvarsavtalet från 1951? Och varför har de inte redan gjort det?

Svaret ligger inte i nuvarande praxis, utan i framtida kontroll.

Den brittiska analytikern Helen Thompson förklarar det med suveränitetens paradox: att vara suverän innebär att kunna garantera säkerheten på sitt eget territorium. När Danmark själv erkänner att man inte kan försvara Grönland och är beroende av skydd från den amerikanska militären uppstår en logisk spänning.

Varför är Danmark, och inte USA, den suveräna staten i detta område?

Thompson pekar på Monroedoktrinen: europeiska makter hör inte hemma som suveräna makter på västra halvklotet. Sett i detta ljus är Grönland en anomali – en rest av europeisk kontroll i USA:s strategiska bakgård.

Så länge supermakternas konkurrens var lågintensiv kunde amerikanerna leva med denna anomali. Men med Rysslands militarisering av Arktis och Kinas försök att bli en arktisk makt har status quo blivit ohållbart för amerikanerna.

Problemet ligger i vad Thompson kallar ”free lunch”-mentaliteten.

Danmark vill ha USA som sin säkerhetsgarant, men insisterar samtidigt på obestridd formell suveränitet. Ur Washingtons perspektiv är detta en asymmetri: USA bär bördan och risken, men har varken juridisk kontroll eller politiskt inflytande över framtida beslut.

Detta ursäktar på inget sätt USA:s hot mot Danmark, och det ogiltigförklarar inte heller Trumps personliga egenheter om att göra USA större genom att förvärva mer land.

Men det förklarar logiken bakom USA:s strategiska tillvägagångssätt.

Alexander Gray, Trumps före detta stabschef vid Nationella säkerhetsrådet, utvecklar denna punkt i B.T.: ”Oavsett Danmarks goda avsikter har ni inte kapacitet att ge oss den säkerhet vi behöver med tanke på att Grönland sannolikt kommer att bli mer självständigt under de kommande decennierna.”

USA litar inte på att ett framtida självständigt Grönland kommer att följa 1951 års avtal. Gray säger detta rakt ut: ”Jag har inget förtroende för att ett självständigt Grönland kommer att kunna motstå trycket från Ryssland och Kina och följa avtalet.”

Därför är den nuvarande tillgången otillräcklig. USA vill ha juridisk och politisk kontroll, inte bara rättigheter som kan återkallas av ett nytt grönländskt parlament.

På Facebook kan till och med den mycket Trump-kritiske journalisten Uffe Gardel se rationaliteten. Det handlar om strategiska resurser om tjugo år, om att stänga ute fiender från framtida möjligheter och om att säkra sig mot att förlora tillgången om Nato skulle upphöra att existera. Avtalet från 1951 är kopplat till Atlantpakten. Om den upphör att existera kommer USA att stå utan garantier.

Försvaret av Grönland härrör inte från nationella känslor

Detta leder till en kris i det direkta förhållandet mellan Grönland och Danmark. Men som Rune Selsing påpekar i Jyllands-Posten:

Om det är en fråga om nationell känsla och patriotism, borde upprördheten och kritiken ha uttryckts i samband med självstyrelselagen 2009. Som nationalist kan man fråga sig om det inte är bra att en nation (grönländarna) får sin egen stat (Grönland) som är fristående från ett multinationellt imperium (Samväldet).

Med självstyrelselagen accepterade vi redan Grönlands utträde ur Danmark. Den hetsiga pseudopatriotiska retoriken om Grönland handlar därför inte om kärlek till Danmark, utan om drömmar om supermaktstatus.

Danmark bör därför fortsätta att försvara Grönland på grundval av historiska band. Men är lojaliteten ömsesidig? Var självstyrelselagen ett stort misstag? Är spelet redan förlorat, och i så fall, bör Danmark få ut så mycket som möjligt av ett avtal med USA? Danmark bör göra det, men regeringen verkar ha förspillt möjligheten.

Tre konflikter, ingen lösning

Grönlandskrisen innefattar tre konflikter som förstärker varandra: USA vill ha kontroll. Grönland vill ha självständighet. Och Danmark vill ha supermaktsstatus utan att betala priset.

Något är på väg att bryta samman. Och Danmark riskerar att stå där med Svarte Per.