Lars Løkke och Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt har träffat J.D. Vance och Marco Rubio, och en så kallad arbetsgrupp kommer att arbeta för att upprätta avtal mellan Danmark, Grönland och USA. Danska kommentatorer fokuserar på moral och principer. Men vad kommer gruppen egentligen att förhandla om?

Svaret kommer att avgöra om Grönland (och i andra hand Danmark) överlever krisen.

Uppgift nummer ett: Hålla fienderna borta

Först och främst bör arbetsgruppen fastställa att Kina och Ryssland ska hållas helt borta från Grönland. Inte bara som ett politiskt löfte, utan som en juridiskt bindande garanti. USA måste ha garantier för att ett framtida grönländskt parlament inte kan öppna dörren för fientliga makter.

Som Alexander Gray, Trumps före detta stabschef i Nationella säkerhetsrådet, har sagt rakt på sak: ”Jag har inget förtroende för att ett självständigt Grönland kommer att kunna motstå trycket från Ryssland och Kina och följa avtalet.” Därför är den nuvarande tillgången otillräcklig. USA vill ha så stor juridisk och politisk kontroll som möjligt. Inte bara rättigheter som kan dras tillbaka.

Konkret innebär detta vetorätt över vissa typer av avtal. Permanent närvaro av amerikansk underrättelsetjänst. Kanske till och med gemensam kontroll över grönländska hamnar och flygplatser.

Detta är obekvämt för den danska suveräniteten. Och det utesluter naturligtvis fullständig grönländsk självständighet. Men alternativet är värre: fullständig amerikansk övertagande och ett USA som inte kommer att garantera Danmarks säkerhet.

Uppgift nummer två: Appellera till amerikanska egenintressen

Vi måste visa honom den bästa ”dealen”.

Sett ur ett cyniskt perspektiv är Nato ett maktinstrument för USA. Genom Nato dominerar Washington den europeiska säkerhetspolitiken, säljer vapen och energi, utövar makt i Mellanöstern och delar av Asien och håller både Ryssland och Kina på avstånd. Grönland är en del av samma system – ett strategiskt brohuvud i Arktis, som fungerar just därför att Europa i grunden accepterar USA som beskyddare, inte som ockupant. Den så kallade ”pacifier”.

En appell till amerikanska egenintressen skulle låta så här: om USA försöker annektera Grönland riskerar det att förlora. En påtvingad övertagande skulle bekräfta europeisk skepsis och påskynda strävan efter strategisk autonomi i Bryssel, Berlin och Paris.

Resultatet skulle bli en försvagning av den politiska viljan att följa Washington. Mindre stöd, sämre samarbete, större öppenhet för rysk och kinesisk påverkan.

Trump bryr sig kanske inte om det. Men inte utifrån en realistisk och intressebaserad analys. I en multipolär ordning är allianser absolut nödvändiga för att bedriva en effektiv maktbalanspolitik och hålla rivaler i schack. Alliansen med Europa var av avgörande betydelse för USA under kalla kriget, och kommer att bli det igen.

Alternativ som inte finns

Danmark kan och bör inte förhandla bort sin suveränitet eller helt enkelt sälja eller överlåta territorium utan vidare. Men vi måste inse att suveränitet utan försvarsförmåga är meningslös. Danmark kan erbjuda massiva investeringar i grönländsk infrastruktur, en utökad amerikansk militär närvaro och samordnat underrättelsesamarbete.

Frågan är om Trump kan acceptera substans framför symboler. Om han kan få det han verkligen behöver – säkerhet och kontroll – utan att kräva att flaggan byts ut.

Men varför inte låta andra sköta det? Låta EU förhandla å våra vägnar? Det låter kanske bra, men EU har ingen expertis på försvarsområdet. EU är inte en stat, och om det skulle bli en, skulle demokratin – folkstyret – försvinna.

Vad sägs om internationella institutioner? FN:s säkerhetsråd? USA har vetorätt. Internationella domstolen? USA erkänner inte dess jurisdiktion. Internationella regler fungerar bara när de kan verkställas. Vem ska genomdriva dem mot USA?

Utgångspunkten, som vi alltid baserar våra argument på – och alltid återkommer till – är därför denna:

Vi är 100 % beroende av USA. Detta begränsar vårt handlingsutrymme radikalt. Diplomatin måste ge USA säkerhet utan att kompromissa med Danmarks suveränitet. Det är en knivsegg att balansera på. Men alternativet – ingen diplomati – är att falla på båda sidor.