Adolf Eichmann var en tysk nazistisk SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant) och en av huvudorganisatörerna bakom Förintelsen.

Tack vare sina organisatoriska förmågor och sin ideologiska pålitlighet fick Eichmann i uppdrag av SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich att organisera och leda logistiken kring massdeportationen av judar till getton och förintelseläger i det tyskockuperade Östeuropa.

Efter andra världskriget flydde han till Argentina med hjälp av ett falskt pass utfärdat av Internationella Röda Korset. Han levde i Argentina under falsk identitet och hade en rad olika jobb fram till 1960.

Han greps av Mossad-agenter i Argentina och fördes till Israel för att ställas inför rätta på 15 åtalspunkter, bland annat för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Mossad lyckades få ett EL-AL-flyg till Buenos Aires för att hämta Eichmann ur Argentina. När argentinarna upptäckte den verkliga anledningen till att flygplanet befann sig i Argentina försökte de hindra det från att flyga tillbaka till Israel.

Mossad lyckades undkomma endast genom att flyga direkt till Afrika för att tanka istället för att stanna kvar på den västra halvklotet, såsom de hade angett i resplanen.

Han dömdes och avrättades genom hängning 1962. Han är den enda person som har avrättats i Israel efter en dom från en civil domstol.

Eichmann hängdes strax före midnatt den 31 maj 1962 i ett fängelse i Ramla, Israel. Hans bödel var Shalom Nagar.

Det mest oroande med den 7 oktober är inte bara att människor dödades. Det är inte heller bara brutaliteten, även om den i sig är nästan outhärdlig att ta in. Det mest oroande är att våldet hade en inre ordning.

Inte en moralisk ordning. Inte en civiliserad ordning. Utan en sjuk ordning.

För när vittnesmålen berättar om våldtäkter, lemlästningar, skratt, fotografering, telefonsamtal hem och en nästan triumferande glädje över offrens lidande, då står vi inte bara inför militär våld. Vi står inför ett våld som har passerat en annan gräns. Det dödar inte bara för att vinna. Den vanhelgar för att bekräfta en världsbild.

Det är detta som ofta försvinner när västvärlden försöker förklara Hamas genom vanliga politiska kategorier. Man talar om ockupation, blockad, desperation, fattigdom, asymmetri och historisk orättvisa. Allt detta kan belysa ramen kring konflikten. Men det förklarar inte skrattet. Det förklarar inte varför döda kroppar lemlästades. Det förklarar inte varför kvinnor kränktes när de var försvarslösa. Det förklarar inte varför morden gjordes till troféer.

För att förstå detta måste man gå djupare än politiken. Man måste gå in på människosynen.

Hamas är inte bara en väpnad nationell befrielserörelse. Hamas är en islamistisk rörelse där konflikten inte bara förstås territoriellt, utan teologiskt. Fienden är inte bara en politisk motståndare. Han ingår i en kosmisk berättelse. Han blir bärare av orenhet, ockupation, gudlöshet, förräderi, vantro och demoniserad makt. Juden, israelern, ”sionisten”, kafiren – dessa figurer flyter ihop i den interna propagandan, tills den konkreta människan försvinner.

Och när människan försvinner, försvinner också gränsen.

Det är här avhumaniseringen visar sin djupaste verkan. Den säger inte bara: Den här människan är min fiende. Den säger: Den här människan är mindre än en människa. Den tillhör inte samma moraliska ordning. Den har inte samma värde. Det skydd som annars följer kroppen, ansiktet, barnet, kvinnan, den gamle, den sårade, gäller inte fullt ut här.

Det är så grymhet blir möjlig.

Inte för att gärningsmannen inte ser offret. Han ser offret mycket väl. Han ser rädslan, smärtan, maktlösheten, kroppen. Men han ser inte längre ett ”du”. Han ser ett objekt. Ett byte. Ett tecken. En bit fientlig materia som kan användas, kränkas och förstöras.

På ett sjukt sätt ger det därför mening. Inte moralisk mening, utan inre ideologisk mening.

Det påminner om den form av ondska man ser hos människor som misshandlar djur. Inte för att offren är djur, utan för att gärningsmannen har placerat dem där. Under människan. Utanför medkänslans krets. Den som misshandlar djur visar ofta inte bara aggressivitet, utan ett särskilt förakt för det försvarslösa. Det är makt över liv som inte kan svara. Makt över smärta som inte tillmäts någon moralisk betydelse. Makt utan ansvar.

När en människa reduceras till något lägre än en människa, kan även mänskligt lidande behandlas som djurläten. Skriket stoppar inte handlingen. Det bekräftar den. Gråten blir inte en vädjan till samvetet. Den blir ett tecken på seger.

Då kan skrattet uppstå.

Skrattet är därför inte en slumpmässig psykologisk reaktion. Det är avslöjande. Det visar att hämningen är borta. Det visar att gärningsmannen inte bara utför en order, utan upplever kränkningen som en bekräftelse. Han ser sin egen makt i offrets förnedring. Han ser sin världsbild förverkligas i den andres sammanbrott.

Detta är ondskans mest fasansfulla mekanism: Först berövar den offret dess mänskliga värdighet. Därefter behandlar den offret i enlighet med den nya bilden. Slutligen pekar den på offrets förnedring som bevis på att bilden var sann.

Så skapas en sluten cirkel.

Detta är också anledningen till att den moderna förklaringsnödvändigheten kommer till korta. Den vill nämligen gärna göra ondskan till en reaktion. Den vill göra grymheterna till en produkt av strukturer. Den vill hitta ett ”före” som förklarar ett ”efter”. Men vissa handlingar kan inte förstås enbart genom orsakskedjor. De måste förstås genom den människosyn som gjorde handlingen möjlig.

För människan agerar inte bara utifrån behov. Den agerar utifrån föreställningar. Den agerar utifrån vad den tror att världen är. Vad den tror att fienden är. Vad den tror att kroppen betyder. Vad den tror att Gud tillåter. Vad den tror att seger består i.

Om fienden är en människa, finns det gränser.

Om fienden är ett djur, finns det färre.

Om fienden är demonisk, oren, vantro, historiskt skyldig och metafysiskt legitimt hatad, då kan till och med det mest ohyggliga framstå som rening, hämnd eller helig handling.

Det är detta som Hamas ideologi gör. Den för inte bara in vapen i konflikten. Den för in en bestämd ordning i blicken. Den lär människan att se den andre på ett sätt som försvagar samvetet. Den gör det lättare att döda, lättare att kränka, lättare att skratta.

Och här ligger kopplingen mellan ideologi och demonisk ondska.

När kroppen kränks, kränks inte bara kroppen. Det är själva människovärdet som angrips. När kvinnans underliv görs till slagfält, när liket görs till trofé, när barnet görs till redskap för rädsla, då är våldet inte bara fysiskt. Det är symboliskt. Den säger: Du är inte bärare av okränkbart värde. Du är inte skapad till en avbild som förpliktar mig. Du är något jag har rätt att använda.

Därför räcker det inte att kalla den 7 oktober för ”terror”. Det var terror, men det var mer än terror. Terror syftar till att skrämma. Detta syftade också till att vanhelga. Terror syftar till att framkalla en politisk effekt. Detta bar i sig en önskan att visa att offret redan hade uteslutits ur människors gemenskap.

Nova-festivalen gör detta ännu tydligare. Den var inte ett militärt mål. Den var en plats för ungdom, musik, dans, tillit och öppenhet. Alltså just det som en livsfientlig människosyn inte tål. Glädjen attackerades för att den var glädje. Kroppen attackerades för att den var fri. Gemenskapen attackerades för att den visade människor som möttes utan rädsla.

Ondskan söker ofta det som lyser, inte för att ljuset är starkt, utan för att det är outhärdligt för den som har ägnat sig åt mörkret.

Men det finns också en annan allvarlig aspekt här. För om västvärlden inte längre förstår dehumaniseringens religiösa och ideologiska mekanismer, kommer den inte heller att förstå vad den står inför. Då kommer man att fortsätta behandla en civilisationsfråga som en konfliktlösningsfråga. Man kommer att bemöta metafysiskt hat med processer. På vanhelgande med seminarier. På demonisering med nyansering.

Nyanser är nödvändiga där verkligheten är komplex. Men nyanser kan också bli ett sätt att slippa döma.

All ondska är inte oförklarlig. Tvärtom. En del av den värsta ondskan är just förklarlig. Den följer sin egen logik. Den börjar med ett ord, en gränsdragning, en berättelse om vem som hör till och vem som står utanför. Sedan kommer föraktet. Sedan kommer avståndstagandet. Sedan kommer rätten att hata. Sedan kommer rätten att förstöra.

Till slut kommer skrattet.

Det var inte bara människor som dödades den 7 oktober. Det var människan som idé som attackerades. Föreställningen om att även fienden har ett ansikte. Att även främlingen har en kropp som inte kan kränkas utan skuld. Att även den man hatar står inom en ordning som medför skyldigheter.

När denna ordning bryter samman blir allt möjligt.

Då räcker det inte längre att fråga vad Hamas gjorde. Man måste fråga vilken människosyn som gjorde det möjligt att göra det med glädje.

Och då närmar vi oss det obehagliga svaret: Innan våldet kom hade offret redan berövats sin mänsklighet.

Resten var genomförandet.