Gång på gång har vi sett hur August Bebels ord bekräftats av historien. Långt före första världskriget uttalade denne medgrundare av den tyska socialdemokratin att ”antisemitism är den dumme mannens socialism”. Han fick tyvärr rätt, och vi har levt med dumhetens konsekvenser under de senaste drygt 125 åren.

Antisemitismen blev ett bärande inslag i den socialism som Adolf Hitler hemsökte världen med. Senare såg vi förföljelser av judar i ”folkrepubliker” som Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ungern och Polen. Därefter gjorde judehatet sitt officiella intåg på den västeuropeiska vänsterkanten och kom till uttryck när Jeremy Corbyn blev ledare för det brittiska Labourpartiet. I dag har antisemitismen också ett starkt grepp om den yttersta franska vänsterkanten.

För det mesta gömmer sig judehatet bakom ”antisionism” – det vill säga förnekandet av Israels rätt att existera. Eller så hävdar man att det inte är något förkastligt i att kritisera den israeliska regeringen. Det finns uppemot tvåhundra regeringar, och de flesta av dem är under all kritik. Ändå är det alltid bara den israeliska regeringen som måste stå till svars inför den vänsterorienterade opinionen. Har den europeiska och amerikanska vänstern haft ett ont ord att säga om kommunistiska diktaturer i Kuba, Venezuela, Nicaragua eller Kina? Ligger socialisterna sömnlösa av oro över denna världs allmänna ondska? Naturligtvis inte, för som det heter: ”No Jews, No News.” Om man inte på ett eller annat sätt kan göra judarna ansvariga för alla olyckor, är de inte intressanta.

Sedan början av president Bidens mandatperiod 2021 har antisemitismen gjort ett triumferande intåg i USA:s demokratiska parti, sporrad av en allt mäktigare kommunistisk vänster. Den kallar sig ”demokratisk-socialistisk”, men det finns inte mycket demokrati över de kandidater som demokraterna lyfter fram inför mellanårsvalet i november. ”Demokratisk” är ett påhitt för att lura godtrogna väljare och smilfinkiga medier både hemma och i Europa.
Efter de senaste primärvalen ser det ut som att den yttersta vänsterflygeln förelöpigt kommer att kunna skicka minst 12 ledamöter till representanthuset och möjligen en eller två ledamöter till senaten – därtill kommer flera lokala församlingar.

En stor del av de demokratiska väljarna är uppenbarligen mycket nöjda med den yttersta vänsterns paroller, men majoriteten är förmodligen inte det. Socialisterna/kommunisterna använder därför en gammal och beprövad strategi som går under namnet entrism. Tanken är att om man inte själv kan få majoritet, kan man istället tränga sig in (entr) i ett annat parti som traditionellt åtnjuter stöd från stora delar av väljarkåren – i det här fallet det demokratiska partiet, som för bara några år sedan skulle ha avfärdat varje tanke på att USA skulle bli kommunistiskt. Men särskilt sedan islamokommunisten Zohran Mamdanis seger i förra årets borgmästarval i New York har hans små lärjungar dykt upp som svampar en regnig höstdag.

Deras välfinansierade huvudorganisation, The Democratic Socialists of America (DSA), är listig. Den ställer upp sina kandidater i säkra demokratiska valkretsar, där de kan koncentrera sig på att störta traditionella demokrater.

Bland de senaste exemplen finns primärvalet i Colorados 1:a kongressdistrikt, där den ”demokratiska” socialisten Melat Kiros från Etiopien just har besegrat Diana DeGette, som har representerat distriktet i nästan 30 år. Anledningen till att hon avsattes är inte att DeGette kan kallas moderat, för hon har varit medlem i kongressens progressiva grupp och har stöttat en rad av extremvänsterns hjärtefrågor, däribland att avskaffa USA:s gränskontroll.
DeGettes verkliga synd är att hon inte har anslutit sig till DSA:s antiisraeliska och antiamerikanska retorik.

Hatet mot judar, USA och den västerländska civilisationen har blivit en vinnande strategi i amerikansk politik – i så hög grad att så gott som inga etablerade demokrater vågar fördöma det, för om de gör det kan de vara säkra på att möta islamo-kommunistiska motkandidater vid nästa primärval. De vet också att den politiska energin inom det demokratiska partiet härrör från den alltmer extrema vänsterflygeln. Istället för att ta avstånd från de muhammedanska, kommunistiska och antisemitiska galningarna har partiets gamla ledare börjat försvara sin egen feghet med att demokraterna är ”ett stort tält”, där det ska finnas plats för alla, bland annat kandidater som hatar USA, förespråkar nationalisering av produktionsmedlen, hyllar Hamas och gläder sig över massmordet på judar den 7 oktober. Alla ska vara välkomna i det sköna nya demokratiska partiet.

Det finns i stort sett bara två framstående demokrater som har tillräckligt med mod att öppet motsätta sig partiets avvikelser, nämligen senator John Fetterman från Pennsylvania och den tidigare partistrategen James Carville. De andra gömmer sig. Man måste alltså frukta inte bara USA:s utan hela västvärldens framtid, om demokraterna skulle vinna mellanårsvalet. I så fall kommer det att finnas en mäktig antisemitisk, antiamerikansk och antivästlig block i både senaten och representanthuset, som bara törstar efter hämnd mot den samhällsordning som västvärlden har försökt upprätthålla.

Det här inlägget är tillräckligt långt. Jag avstår därför från att citera demokraternas främsta kommunister och islamförsvarare för deras senaste uttalanden.
Men om någon frågar kan jag gärna lämna ytterligare exempel.