Han var en vänlös förlorare som alla vände ryggen åt eftersom han var för intensiv, för extrem, för konspiratorisk och för galen. I åratal letade han systematiskt efter likasinnade, men hittade aldrig några, och satt ensam kvar i sitt pojkrum och skrev ett manifest om sin drömvärld, fylld av fiktiva medaljer från fiktiva anhängare i en fiktiv armé som utkämpar ett fiktivt krig. Därför var han också helt ensam när han flyttade till en gård och inledde förberedelserna för ett ensamt massmord.

Hans totala brist på empati återspeglar hans brist på sympatisörer och medhjälpare, och just detta var demokratins finaste ögonblick. En seger för vårt samhälle. Hade Breivik berättat om sina planer för en enda människa, skulle ryktet troligen ha spridit sig under det år han förberedde sig, och då skulle han ha stoppats – för ingen, absolut ingen normal norsk människa, delar Breiviks tankegångar, som sammanfattningsvis lyder:

«Nog med debatt och demokrati! Tiden är inne för våld, terror och massmord!»

Denna underrubrik är en sammanfattning av Breiviks manifest. Detta är kärnan i alla terroristers tankesätt. Skillnaden mellan demokrati och barbari går nämligen genom användningen av våld. Det är detta som är den röda linjen. Det är detta som skiljer samhällsaktören från terroristen. Debattören från förstöraren. Yttranden från handling. Åsikter från mord. Och absolut alla som är uppvuxna i den norska demokratiska kulturkretsen, styrda av samhällskontraktet om statens våldsmonopol, vet detta. Men varje år, den 22 juli, går viktiga samhällsaktörer ut och låtsas som om de inte vet det.

Jag nämner inga namn, för de vet själva vilka de är: Det är de politiska aktörerna och mediernas tungviktare som år efter år hävdar att det finns en stor skara bakom terroristen, och att skaran växer medan tankegodset sprider sig till allt fler i samhället i form av ”högerextremism”, ”rasism” och normalisering av ”hat”. Genom denna berättelse stämplar de en stor del av befolkningen som har fått nog av Arbetarpartiets dysfunktionella ekonomiska politik, globalismen och EU-smickeriet. Att det skulle finnas en stor skara bakom terroristen är inte bara en ren lögn, det är också antidemokratisk hets: splittrande, hatisk och förstörande.

Varje år under 15 års tid har viktiga samhällsaktörer gått ut och antytt att alla kritiker av Arbetarpartiets dåliga politik är potentiella våldsutövare och terrorister. Varje år slår de larm om att man aldrig tagit itu med Breiviks ”tankegods” och att det sprider sig i form av fascism, rasism och ”hat”. Denna dag kan inflytelserika samhällsaktörer och framtida samhällsledare fritt och ohämmat anklaga sina medmänniskor för de värsta mänskliga egenskaperna. Utan bevis, dokumentation, sammanhang eller debatt. Och de får göra det utan att bli ifrågasatta.

Breivik-förtalarna tror inte på det de själva säger

De som anklagar sina medmänniskor för fascism, rasism och högerextremism ställer sig aldrig upp för en ärlig debatt. De ropar på dialog, men de vill inte ha den. (Eller kommer inbjudan från NRK nu?) De hävdar att de vill ha demokrati, yttrandefrihet och sammanhållning, men representerar raka motsatsen med sina illvilliga anklagelser. De hävdar att terroroffren tystas, trots att antalet intervjuer ökar för varje år. De hävdar att terrorattacken har blivit ett tabu, trots att alla talar fritt om den. Det som är tabu är att påpeka hur felaktig denna hets mot meningsmotståndare är. Lyckligtvis har jag aldrig brytt mig om tabun, och denna flock av meningsrovdjur kan inte göra något mot mig som de inte redan har gjort.

Lusten att använda terror och våld sprider sig inte bland Norges befolkning. Det är struntprat, och alla vet det. Problemen växer i helt andra grupper, som absolut utgör en flock och som definitivt delar terrorgruppen Hamas’ ideologi. Horder av norrmän är inte rasister och fascister. Det är ren och skär hatpropaganda. Och ingen tror på allvar att en röst på FrP eller Norgesdemokraterna är det yttersta man kan nå till höger i politiken. Ändå kallar de det ”yttersta höger” – hela tiden och oavsett sammanhang. Inte för att det är sant, utan för att det har varit en effektiv maktteknik som nu, efter 15 år, inte fungerar längre.

Arbetarpartiet förtjänar kritik

Och varför inte? För att tiden går. Och för att kritiken mot Arbetarpartiets dysfunktionella politik är viktig och riktig: Miljonären Støre och hans rika vänkrets har ingenting med arbetarklassen att göra. EU-anpassningarna är förödande för den norska suveräniteten. Klimatpolitiken och den gröna omställningen fungerar inte och förstör vår ekonomi och vårt energisystem. Massinvandringen är ett hot mot sammanhållningen, ekonomin och välfärdsstaten. Multikulturalism fungerar inte, och integration är ett 40 år gammalt tomt slagord. Islam är inte en etnicitet eller en hudfärg, utan en primitiv macho-vidskepelse med totalitära politiska ambitioner.

Detta är sanningen för många som känner maktlöshet inför den växande EU-staten, och maktlöshet är demokratins farligaste fiende. Maktlöshet måste få utlopp, annars löper den amok. I en demokrati med yttrandefrihet måste alla som känner maktlöshet, uppgivenhet, förtvivlan eller glödande raseri över den politik som förs vara hjärtligt välkomna att uttrycka det, utan att dessa känslor betecknas som ”hat”. Fan heller!

Det är inte ”högerextremt” att säga att Ap, i samarbete med globalisterna i Høyre, har svikit Norge till förmån för globalismen och andra länder. Det är en fullständigt legitim politisk åsikt i en fungerande demokrati. Om man inte håller med om detta är man odemokratisk. Detta är nämligen den upplevda sanningen för ungefär hälften av de norska medborgarna. Ingen har rätt att stoppa debatterna kring detta genom att spela ut Breivik-kortet. Ni som ändå gör det är problemet nu.

Breivik skapade inte kritiken mot Ap och kommer aldrig att kunna stoppa kritiken

Du förstår: Antipatien och kritiken mot Arbetarpartiets globalistiska politik började inte den 22 juli 2011. Den började långt, långt tidigare. Det var inte terroristen som skapade det intensiva motståndet mot EU, EES, invandring, mångkultur, hållbarhetsmålen, klimahysterin och islam. Det var vårt demokrati som satte igång kritiken. Fråga bara Carl I. Hagen. Sanningen är att det var Arbetarpartiet självt som med sin politik skapade antipatin, motsättningarna, hatet, motståndet och kritiken mot Arbetarpartiet – något som alla politiska partier måste finna sig i när de genomför kontroversiell slösaktig politik som inte fungerar, på uppdrag av andra länder och främmande maktstrukturer som EU, FN och WEF.

Det är detta vi måste göra slutgiltigt upp med: vänsterflygelns tankesätt att det är okej att hetsa, hata och anklaga meningsmotståndare för de värsta mänskliga egenskaperna – utan filter, dokumentation eller hämningar. Det är att normalisera hatpropaganda. Vi måste också göra upp med att förvandla den ensamme terroristen Breivik till en viktig politisk kraft för hela samhället, för det förtjänar han inte. Han är en brottsling, inte ett verktyg för splittring.

Att anklaga andra för hat, rasism och högerextremism är inte bara en total brist på gott uppförande. Det är också extremt splittrande, och ni gör splittringen bara värre och värre – istället för att skapa sammanhållning och enighet, som ni hävdar att ni vill. Därför är det dags att vi en gång för alla fastställer vad som är Breiviks och alla terroristers ”tankesätt” – från Hamas via Breivik till attentatet mot Charlie Kirk:

Att sluta med civiliserad dialog, meningsutbyte, våldsmonopol och demokrati, och överskrida gränsen till våldsanvändning. Det är Breiviks tankegods, och inga normala medborgare delar det!