När den spanska regeringen beskriver de kvarvarande migranterna i Ceuta som ”bara” 7 000 ensamkommande minderåriga utelämnas en avgörande faktor: familjeåterföreningen. Det som presenteras som en begränsad humanitär insats kan i praktiken bli en ny migrationsvåg genom hela Schengen.

”Fool me once, shame on you; fool me twice, shame on me.”

När jag ser filmerna från Ceuta, där buss efter buss lastas fulla av minderåriga som ska skeppas vidare till fastlandet – och därmed få full tillgång till hela Schengenområdet – tänker jag på det klassiska tillvägagångssättet när barn vill ha något: Vill du ha en kanin, men dina föräldrar säger nej? Tjata då, länge och intensivt, på dina föräldrar om att du vill ha en hundvalp. När du sedan ändrar dig och nöjer dig med en kanin, kommer de att känna att de har vunnit – fast det enda som har hänt var att du fick kaninen du ville ha från början…

Omkring 60 000 illegala migranter stormade Ceuta under ett dygn. När Spaniens regering nu triumfatoriskt deklarerar att ”alla” – utom 7 000 minderåriga – har lämnat, kan vi konstatera följande: 1) Spaniens regering ljuger. 2) Europa står med stor sannolikhet inför en ny flyktingkris.

Tusentals män är kvar i Ceuta. De tillbringar nu sina dagar med att plundra, vandalisera och attackera lokalbefolkningen. Allt i väntan på att få en plats i de båtar som nu åker i skytteltrafik mellan Ceuta och fastlandet, medan flyktingsmugglarna skär guld med täljkniv.

Jämfört med 50 000 vuxna, aggressiva män så framstår ju 7 000 barn som en lättnad. Men av busslasterna att döma handlar det även denna gång både om barn och om ”barn”, det vill säga näst intill uteslutande män i varierande ålder men där ytterst få verkar vara under 18 år.

Någon kanske hävdar att det inte spelar någon större roll, eftersom det bara handlar om 7 000 personer som ska fördelas över en stor yta.

Men är det så?

Som (bedömt) minderåriga kommer de att beviljas asyl i ett EU-land och därefter ha rätt till återförening med sina familjer – av någon märklig anledning måste dessa återföreningar ske i Europa. En marockansk kvinna föder i genomsnitt tre barn. Om de 7 000 som nu ska få asyl har två föräldrar, två syskon och fyra mor- och farföräldrar handlar det inte om 7 000 personer utan om 63 000.

Och med facit från Sverige efter migrationskrisen 2015-16: Hur många av dessa ”barn” kommer senare att visa sig ha både fru och egna barn i hemlandet – fruar och barn som såklart även de behöver få en flygbiljett till välfärdsländerna i norr?

Sannolikheten att dessa ska nöja sig med en framtid som apelsinplockare i det fattiga Spanien är nämligen liten, och hela Schengen ligger öppen för den som nu beviljas asyl i Spanien. Är man driftig nog att simma till Ceuta, är man nog kapabel att ta ett tåg eller buss norrut – till Frankrike (läs: Storbritannien), Tyskland, Norge eller Sverige.

Nick Shirley har publicerat ett reportage från Ceuta, där han intervjuar pojkar och män som säger sig ha lämnat Marocko i brist på pengar, och nu tänker ta sig in i Europa. ”Till Tyskland, Bryssel, Belgien, Danmark, Holland.”

Och är det någon som tror att det räcker nu? För en vecka sedan bevisades att Europas gräns är relativ. Det finns bokstavligt talat kryphål genom gränsen och in i den strålande framtid av överflöd som majoriteten av Afrikas och Mellanösterns befolkning drömmer om.

I samma ögonblick som Spaniens högsta domstol slog fast att personer som tar sig landvägen kan avvisas direkt, men att alla som kommer sjövägen måste garanteras en individuell prövning var utgången given:

Det finns miljoner och åter miljoner individer som är beredda att riskera livet för att ta sig till det Eldorado som Europa, i deras ögon, är: länder där man får allt gratis, där man aldrig behöver anstränga sig och där man kan trygga både sin och sin familjs framtid – bara genom att ta sig dit.

Skrämmande många är även beredda att riskera sina barns liv.

Spaniens socialistiska regering har, i sin strävan efter att vara god, skapat en autostrada in i EU. En autostrada som kommer att få många lycksökare skadade och dödade på sin väg in i Europa.

Men man kommer även att få européer skadade och dödade av det kaos som hittills har följt i den gränslösa godhetens fotspår. Att det påståendet inte är taget ur luften, bevisar Shirleys reportage – det avslutas med att han får fly efter att ha attackerats med flaskor och utsatts för stenkastning.

Just nu utspelas flyktingkrisen från 2015 och 2016 i repris, framför våra ögon. Och den har bara börjat.

”Fool me once, shame on you; fool me twice, shame on me.”

Nedan kan du se Nick Shirleys reportage från Ceuta: