Ukraina har en skriande brist på soldater, samtidigt som leveranserna har uteblivit. Ryssarna har ett fönster som Nato tänker stänga genom att skicka in egna militära rådgivare som kan sköta insatsen tills ukrainarna är på topp.

Vi uppmärksammades på detta när Polen skickade ut ett meddelande om att en av deras generaler hade dödats i en rysk attack mot en kommandobunker i Chasiv Yar.

Den 19 april höll Nato ett virtuellt möte med Ukraina och Stoltenberg sa att allierade måste hjälpa Ukraina med luftförsvaret. Samtidigt sa han att militära rådgivare har varit stationerade vid västerländska ambassader i Kiev.

Det var en märklig formulering. Det är inte ovanligt att ambassader har försvarsattachéer. Men det Stoltenberg pratade om verkade vara något annat. Ville han ge en rimlig förklaring till att Nato-länder skickade in militära rådgivare som USA gjorde i Vietnamkriget?

Utvecklingen noteras utanför Väst. Ett land som Indien har en mycket kyligare syn på kriget än den som den västerländska publiken matas med.

Stephen Bryen har en ny artikel på asiatimes.com där han beskriver Natos nya strategi: NATO starts deploying troops as Russia races to win

Nato låtsas att militär personal är rådgivare eller tekniker. De har inte fingret på avtryckaren. Men de kanske står och tittar över axeln och berättar hur man bör sikta?

Rumänien har blivit ett viktigt tränings- och framstegsområde för Nato. Men utbildningen av piloter till F-16-flygplan går långsamt. De skulle vara operativa med ukrainska piloter till sommaren, men språkproblem, olika tekniska erfarenheter och olika kunskaper har bromsat träningen. Nu kan det hända att det blir ”civila” utländska piloter som flyger planen, skriver Bryan.

Nato tar små steg, men medlemsländerna går alla åt samma håll, vilket för dem allt närmare konfrontation med Ryssland.

Biden-regimen kommer inte officiellt att skicka trupper till Ukraina förrän valet är över. Men kongressens beslut på 61 miljarder dollar tas som ett tecken på att kongressen är med, oavsett vad som händer.

Det amerikanska säkerhetsetablissemanget har kommit fram till att det inte kan leva med ett nederlag.

Men två år av krig har avslöjat stora svagheter i det amerikanska försvaret, inte minst i den industriella bas som producerar stålet och vapnen.

Samtidigt ligger Nato långt efter Ryssland när det gäller vapen, arbetskraft och industriell styrka. Dessutom är vapenlagren mycket små, och utrustning som var tänkt att användas för det nationella försvaret har skickats till Ukraina, så att försvaret har brister.

Den vanliga uppfattningen i USA:s nationella säkerhetsapparat är att Ukraina håller på att förlora kriget mot ryssarna, och att landets armé potentiellt kan stå inför en kollaps.

Det finns redan rapporter om att vissa brigader i de ukrainska väpnade styrkorna har vägrat att följa order från sina befälhavare. Dessa inkluderar 25. luftburna brigaden, 115. brigaden, 67. mekaniserade brigaden (som lämnade sina positioner i Chasiv Yar) och 47. mekaniserade brigaden (som krävde rotation efter mer än ett år i frontlinjen). Det är brigader från arméns högsta ledning och inte territoriella försvarsenheter.

Nato måste kompensera för svagheterna både hemma och i Ukraina. Det är definitionen av en farlig situation.

Därtill kommer kombinationen av nervösa eller krigiska stater i Rysslands omedelbara närhet, som de baltiska staterna och Polen, och en antikrigsstämning hos den europeiska befolkningen. Opinionsundersökningar visar att de unga inte är på humör för krig. Dessutom finns en större besvikelse över de styrande, som de upplever offrar dem eller deras intressen. Levnadsstandarden i länder som Frankrike och Tyskland sjunker, utan att Scholz eller Macron verkar påverkas.

Det finns ingen lust hos befolkningen att gå ut i krig.

Dominick Sansone skriver: Transatlantic alliance rifts tearing into the open

However, the bellicosity of a nation such as Estonia (population of about 2 million, 104^thranked economy in the world) or Latvia (whose officials have hinted at the need to outright destroy Russia) raises serious questions about whether the US (or any other country) will be able to muster the public support necessary to send its own citizens to fight and die for foreign borders – unless one distills the complex world of geopolitics down to political talking points and moral grandstanding.

But fewer and fewer people appear willing to do exactly that, especially in the US. Despite official proclamations to the contrary, Western officials are undoubtedly aware that the possibility of seriously altering the territorial outcome of the conflict in Ukraine’s favor is, at this point, essentially zero. It therefore makes sense for the US specifically to begin seeking peace in Ukraine.

Again, in the most cynical sense, the war has reached a point of diminishing returns with the risk of escalation currently outweighing any potential benefit: the longer the bloodshed goes on, the worse the outcome will be for Kiev.

Men stridigheten i ett land som Estland (med cirka 2 miljoner invånare och världens 104:e största ekonomi) eller Lettland (där myndigheterna har indikerat att de vill krossa Ryssland) väcker allvarliga frågor om huruvida USA (eller något annat land) kommer att kunna samla det offentliga stöd som krävs för att skicka iväg sina egna medborgare för att slåss och dö för utländska gränser – om man inte destillerar geopolitikens komplexa värld till politiska diskussionspunkter och moraliska höjdpunkter.

Men allt färre människor verkar vara villiga att göra just det, särskilt i USA. Trots officiella tillkännagivanden om motsatsen är västerländska tjänstemän utan tvekan medvetna om att möjligheten att allvarligt förändra konfliktens territoriella utgång till Ukrainas fördel är nära noll. Därför är det vettigt för USA att börja söka fred i Ukraina.

I cynisk mening har kriget nått en punkt där avkastningen minskar, och risken för eskalering överväger för närvarande alla potentiella fördelar: ju längre blodsutgjutelsen pågår, desto sämre blir resultatet för Kiev.