Barack Obama stakade ut en ny kurs för USA i Mellanöstern utifrån Iran som en regional supermakt. Traditionellt sett har Saudiarabien varit ankare och högkvarter för sunniislam. Nu var det den shiamuslimska rivalen Iran. Det skapade stora regionala spänningar, men de liberala medierna var så hänförda av Obama att de inte var villiga att erkänna riskerna med att utmana de sunnitiska staternas historiska hegemoni.

Som grädde på moset var JCPOA – kärnkraftsavtalet, som påstås förpliktiga ayatollorna att inte skaffa kärnvapen. Men det fanns så många svagheter förknippade med avtalet att det aldrig överlämnades till senaten, vilket utrikespolitiska avtal måste. Obama undertecknade det själv. Irans missilprogram påverkades inte, inte heller finansieringen av all milis eller engagemanget utomlands. Inte konstigt att Israel var emot det. De hade Iran utanför dörren.

Detta blev tydligt när inbördeskriget i Syrien bröt ut och Hizbollah var inblandad. Utan hjälp från Iran och Ryssland hade Bashar al-Assads regim inte överlevt.

I Washington var motståndet stort mot avtalet. Men för Obama-lojala medier var det otänkbart att hålla med Trump. EU var helt på Obamas sida och var en ivrig anhängare av avtalet, som var en bomb under säkerhetsstrukturen i Mellanöstern. Om Iran fick kärnvapen var det inte bara Israels existens som hotades.

Obama hade gett Iran manöverutrymme och särskilda förmåner som varit otänkbara under tidigare presidenter. När affären slöts landade transportplan lastade med kontanter för att säkra frigivningen av en Washington Post-reporter.

Under Trump var det en annan historia. Iran blev chockat när Trump avrättade deras store hjälte, Qassem Soleimani, på flygplatsen i Bagdad. USA hade offrat blod och pengar i massor för att etablera ett nytt Irak, men Iran skördade frukterna. Soleimani dödade också amerikanska soldater i massor med sina IED-bomber. Eller när hans agenter, klädda i amerikanska uniformer, gick in på Karbala-området och dödade amerikanska soldater. Soleimani trodde att han var osårbar.

Det var den här sidan av Trump som återupprättade Amerikas avskräckande funktion. Detsamma gällde kriget mot ISIS och elimineringen av dess ledare al-Baghdadi. Det var vid den tiden som New York Times dödsruna hade rubriken: ”En stor islamisk lärd har dött”.

Det var ett USA som inte längre visste vad det innebar att vinna. Förutsättningen för Obamas strategi var en försvagning av USA: Svaghet inför alla Amerikas fiender: Ryssland och de islamiska staterna. Obama bad om ursäkt för alla misstag som USA hade gjort.

Israel var den största stötestenen för en sådan strategi, särskilt Benjamin Netanyahu. Han var emot kärnkraftsavtalet. Med Trump och Abraham-avtalen och ambassadens flytt till Jerusalem blev det ett alternativ till Obamas Iran som ny regional makt.

Obama och säkerhetsstaten lyckades avlägsna Michael Flynn från sin roll som nationell säkerhetsrådgivare. In kom istället McMaster, som började ta bort Trumps anhängare i Nationella säkerhetsrådet, det vill säga Israels vänner.

Men denna splittring i amerikansk säkerhetspolitik har inte erkänts av våra medier och politiker. De antar att det bara finns en värld, Obamas, och att Trump är syndabocken. Därför kan de inte förstå Israel och Trump, utan har börjat att demonisera.

Men moralism är ett dåligt substitut för realpolitik. Särskilt när den kastar sig i palestiniernas armar (läs: Hamas).

Washington har försökt rädda sin Iranstrategi, även om det innebär att rädda Hamas från nederlag.

Israel har gjort något som i Washingtons ögon är övermodigt: Israel vill vinna kriget mot Hamas, oavsett vad det kostar. Bakom Hamas står Iran, och båda har deklarerat högt och tydligt att de vill utplåna den judiska staten.

Den 13 april attackerade Iran Israel med raketer för första gången. Tidigare hade bara Saddam Hussein försökt något liknande. Attacken misslyckades, men Irans avsikter var tydliga. Nästa gång kommer raketerna att kunna nå Israel, och Israel kan inte leva med ett sådant hot.

Varken med Hamas, Hizbollah eller Iran.

Israel håller på att eliminera alla tre. Det kan inte uteslutas att helikopterkraschen i bergen i norr var Israels egentliga svar på den 13 april.

Men det är mer än Irans ledarskap som går under. Obama-USA:s favorisering av Hamas och terroriststaten är också på gränsen till kollaps.

Precis som med kriget mot Trump har den djupa staten avslöjat sin samverkan med Iran.

En färsk artikel i Washington Post slår fast att amerikanerna alltid har vetat var Hamas-ledaren Yahya Sinwar bodde. De har bara inte berättat det för israelerna. Nu är de ”moderata” Hamas-ledarna utomlands, som Khaled Mashaal och Ismail Haniyeh, villiga att offra Sinwar i utbyte mot att Israel skonar Rafah.

Sammanfattning: USA vill rädda Hamas från ett totalt nederlag och är därför villiga att offra Sinwar. Men om USA har känt till var Hamas-ledaren befinner sig utan att informera Israel, så är det ett svek som väcker frågor om USA:s roll.

Lee Smith dissekerar Biden-regimen i en utmärkt artikel i Tablet: Sinwar in Exchange for Rafah – Sinwar i utbyte mot Rafah

Netanyahus Israel har kunnat samexistera med Obamas och Bidens Amerika fram till den 7 oktober. Efter det datumet ändrades reglerna: Israel insåg att det stod inför ett existentiellt hot. Israel måste vinna eller förlora. Om de förlorar så förlorar de allt. Därför blir det ingen tvåstatslösning, hur mycket Tony Blinken och Jake Sullivan än trycker på för det.

Israel vill inte besegra Hamas i Gaza och sedan se dem återuppstå på Västbanken.

Om Hamas överlever blir hotet mycket större nästa gång.

Attacken den 7 oktober hade inte varit möjlig utan Irans taktiska och strategiska stöd. Hamas tränade i södra Libanon under iransk övervakning. Utrikesminister Hossein Amir-Abollahian var en frekvent besökare ända fram till attacken. Sedan dess har Israel sett Irans långa hand och söndagen den 19 maj kan den ha blivit avskuren.

På samma sätt som Trump halshögg Soleimani och ISIS, halshögg Israel Irans ledarskap. Den som gräver en grav för andra, och så vidare. Terror betalas med terror.

Men Obama-USA har bokstavligen finansierat Irans militära äventyr. USA betalar för den libanesiska armén och säkerhetstjänsten och betalar även för den palestinska myndighetens polis och säkerhetstjänst. Samtidigt har Biden-regimen öppnat slussarna för Iran och försett regimen med inkomster som gjort det möjligt att finansiera 7 oktober och kriget mot Israel.

Det faktum att USA har undanhållit information om Hamas och inte delat med sig av den är ett svek mot Israel. Samma USA har finansierat demonstrationerna mot Netanyahu. Så här fungerar det nya USA: Det undergräver sina vänner och stöder sina fiender.

Den tidigare israeliska ambassadören i USA Michael Oren skrev på X:

”Jag är chockad och upprörd över rapporterna om att USA undanhåller viktig information från Israel om var ledande Hamas-ledare befinner sig i Gaza. Är regeringen fortfarande vår allierade?”

Många människor har ställt sig denna fråga under lång tid. Saudiarabien insåg tidigt att landet inte ansågs vara en vän till Biden-regimen. Paria var ordet Biden använde.

Som Tablet rapporterade kort efter massakern den 7 oktober så hade administrationen en mängd underrättelser om terroristgruppen (Hamas) och dess planer. Om de amerikanska underrättelsetjänsterna är säkra på att de vet var Sinwar är nu, i krigets kaos, så visste de också vad han gjorde innan den massiva attacken.

Regeringens försök att förneka all förhandskännedom om attacken har genomgående varit absurda. USA har inte bara sin egen oöverträffade samling av signalunderrättelser, utan också betydande underrättelsekanaler i Qatar, där Hamas ledare är baserade, i Libanon, där Hamas-krigare har tränat under överinseende av iranska tjänstemän, och i Egypten, som delar en gränsen till Gaza och tillåta Hamas att smuggla vapen genom terrorgruppens omfattande tunnelnätverk. Detaljerade rapporter från öppna källor, särskilt i Wall Street Journal, visade också att iranska topptjänstemän flera månader före attacken besökte Libanon för att samordna större operationer med Hamas och Hizbollahs ledare.

Denna information, tillsammans med krigets framsteg i Gaza och i norr, är omöjligt för israelerna att inte se. Blinken och Sullivan har visat sina kort för tydligt – de krävde vapenvila innan kriget i Gaza startade – och israelerna kan se att de spelar ett dubbelspel.

Precis som med undermineringen av Trump hemma och användningen av regeringsapparaten som ett vapen för att krossa en politisk motståndare – amerikaner ser vad de ser och ”they never go back”.

Här är utvecklingen i norsk utrikespolitik relevant. Ända sedan Jonas Gahr Støres ökända intervju med Pål T. Jørgensen, där han ljög om kontakt med Hamas, till Espen Barth Eides skytteldiplomati för att rädda Hamas. Det är exakt samma politik som Obama och Biden har fört: Palestinavänlighet är anti-Israel.

Det är därför Biden-folket nu underblåser demonstrationerna mot Netanyahu. Detta är deras sista kort.

Men de är genomskådade, precis som Espen Barth Eide, Lars Løkke Rasmussen och Josep Borrell är.

Det blir inte bara Hamas som faller. De kommer att dra många andra med sig.

Det är upp till oss att se till att så många som möjligt genomskådar deras dubbelspel.