₂₂Paulus steg fram inför areopagen och sade: »Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. ₂₃När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. ₂₄Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. ₂₅Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. ₂₆Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. ₂₇Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. ₂₈Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. ₂₉När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. ₃₀En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. ₃₁Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.«

₃₂När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade: »Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång.« ₃₃Därmed lämnade han de församlade. ₃₄Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris och några till.

Apg 17:22-34

Paulus möte med folket i Aten är intressant läsning. För han kom till ett folk som var intresserat av religion och de kunde sätta in hans budskap i sitt eget sammanhang.

Det är värre i vår egen tid. Vi tycker inte om att få höra att något är sant, att det finns en Gud som har något att säga, eller att vissa religioner har negativa konsekvenser för våra samhällen och att vi därför bör skydda oss från dem.

Tidigare i juni skrev Dagen att biskoparna nu uppmuntrar präster att blockera ”pride-hat”.

Vad kyrkoledarna kallar uppvigling är lite svårt att förstå, utöver allmänna termer som ”hatpropaganda och respektlösa kommentarer”. Det är tydligt att det är biskoparnas erfarenhet som nu är utgångspunkten för vad som är rätt och fel.

Därför är det knappast någon som kritiserar den nya filmen Tre fäder. På filmweb kan vi läsa följande recension av filmen, som följer två män och en transman som lever tillsammans:

”I den här varma och charmiga dokumentären följer vi de tre papporna genom graviditet, förlossning och tidigt värkarbete. Samtidigt som näthat och kritiska attityder mot transpersoner och queerpersoner ökar i samhället runt omkring dem, förbereder de sig för sin familj och det kommande barnet. Är de redo för det som väntar dem? Och är vi redo att acceptera dem och deras barn?”

Utan att verka inse det bekräftar denna inställning över 200 år av intellektuellt inflytande från människor som vill beröva oss vår tro. Det började med upplysningen och slutar i vår egen tid med en människa som genom att kunna säga ”jag är” har gett sig själv makten att definiera både sig själv och sin moral. Dessa människor har verkligen blivit gudar i sina egna liv, men jag tror inte att de inser konsekvenserna.

Arvet från Rousseau (1712-1778), Marx (1818-1883), Sartre (1905-1980) och Foucault (1926-1984) ger inte människan en säker plattform. De flesta känner till Rousseaus samhällskritik och hans övertygelse om att vår frihet och moral finns i naturtillståndet och att sanningen kommer inifrån, inte från yttre auktoriteter. De yttre auktoriteterna måste därför avlägsnas.

Sartre bygger vidare på Marx materialism och Rousseaus tro på människans frihet, men ger till skillnad från Marx och Foucault individen ansvar när han radikalt konstaterar att vi skapar oss själva genom våra val i ett tomt universum.

I denna korta översikt hamnar vi hos Foucault, som tar Rousseaus och Karl Marx samhällskritik hela vägen in i språket och förståelsen av själva verkligheten: Inte bara institutioner, utan även vårt sätt att tänka präglas av förtryckande maktstrukturer. Och det är här de norska biskoparna befinner sig.

Det är inte så att biskoparna tror att människan själv definierar sanningen som en ”fri” människa i ett övergivet och meningslöst universum, men det är ändå tydligt varifrån de hämtar sin inspiration. Sartre uppfattar deras krav som ett etiskt ansvarsfullt val att värna medmänniskors värdighet, medan Foucault skulle se biskoparnas önskan som ett uttryck för hur kyrkan deltar i maktkampen om vad som är acceptabla uttryck i den offentliga debatten.

Vi har blivit den man som säger ”jag är” till Paulus när han vill förklara vem den okände guden är. Den okände guden är inte längre okänd, människan kräver sin plats, och vårt krav är att alla skall böja sig för vår egen erfarenhet, vilket får konsekvenser för de flesta politiska och etiska diskussioner. Till och med bevakningen av konflikter som kriget mellan Israel och Iran och Trumps försök att deportera illegala invandrare saknar exakta analyser. Lämnade åt oss själva har vi inga objektiva sanningar att bygga på och måste därför skapa mening i allt vi gör. Vår sanning är ett resultat av vad som ger oss den goda eller dåliga upplevelsen, och när vår upplevelse och mening inte passar in i exempelvis andra länders konflikter tolkar vi landskapet så att det passar vår egen karta.

Det är därför naturligt att det blir svårt att stå upp mot den flod av politiskt korrekta åsikter som väller över oss. I samma stund som man gör det kränker man avsändarnas djupaste förståelse för vad som skapar deras identitet, deras eget jag. Vi är alltså inte bara oense, vi är människor som inte erkänner andra för deras erfarenhet som ger livet mening, oavsett om det är terrorister i Hamas, Irans hat mot Israel eller män som vill bli mammor. Ingen av oss har därför rätt att säga att våra erfarenheter inte är relevanta för det vi tror på. Den som gör det är hatisk.

I ett historiskt perspektiv är detta ganska unikt. Men om vi ska förstå den debatt som pågår i västvärlden måste vi vara medvetna om det ideologiska/filosofiska arv som vi alla är påverkade av, vissa mycket mer än andra.

Det kristna svaret kommer dock alltid att vara att vi måste våga, som Paulus gjorde, att förkunna budskapet om en Gud som i sanning och kärlek skapade världen med ett syfte, oavsett våra erfarenheter, och att människans roll i denna berättelse är större än det är möjligt att föreställa sig. Vi är inte övergivna i ett tomt och meningslöst universum. Gud finns där, och han talar fortfarande till oss.