Den ryska ekonomin är bättre än sitt rykte, men Putin måste ständigt balansera för att hålla befolkningen nöjd.

Förra veckan fick flera flygplatser i Ryssland stänga på grund av ukrainska drönarattacker. Priset på potatis har stigit med 166 procent i år på grund av en dålig skörd, delvis på grund av arbetskraftsbrist.

Anledningen är att de som vanligtvis plockar potatis har tagit värvning i den ryska militären eller fått jobb inom försvarsindustrin.

Det råder alltså ingen tvekan om att kriget i Ukraina skapar utmaningar för den ryska ekonomin. Men enligt Mark Galeotti i The Times är problemen mycket mindre än vad västvärldens politiker och medier ger sken av.

Även om de ryska styrkorna upplever effekterna av kriget i Ukraina är det tydligt att landets ekonomi har det tufft.

Även om de ryska styrkorna upplever militära förluster på cirka 1.000 dödade och skadade dagligen, finns det för närvarande inga tecken på att Putins landsmän kräver ett slut på striderna.

Med andra ord har Ukraina och dess västliga partners misslyckats med att göra krigskostnaderna outhärdliga för angriparen. Faktum är att för många ryssar är motsatsen fallet.

I tidigare konflikter som det post-sovjetiska Ryssland har varit inblandat i, till exempel de två krigen i Tjetjenien, ledde användningen av värnpliktiga till missnöje och blev politiskt obekväm för Kreml. Den här gången har Putin varit noga med att undvika värnplikt av just det skälet. Istället har Ryssland förlitat sig på frivilliga soldater som får relativt bra löner och bonusar.

Soldaterna tjänar långt över dubbelt så mycket som den normala ryska lönen och får en och en halv årslön i bonus efter avslutad tjänstgöring. Som en klassisk rysk cyniker kommenterade på sociala medier:

– De valde att spela på lotteri. Om de vinner kommer deras liv att vändas upp och ner.

För att soldaterna ska kunna njuta av den här segern krävs bara överlevnad. Men även om de dör i strid kommer familjen att belönas med stora utbetalningar och pensioner, liksom lättare tillgång till universitet för eventuella barn.

Kriget utjämnar skillnaden mellan olika områden och olika grupper i Ryssland, menar Galeotti.

Rekryteringar, och därmed förluster, kommer oproportionerligt från fattiga regioner som Tuva och Buryatia på gränsen till Mongoliet eller Dagestan i norra Kaukasus. Inflödet av vad som har blivit känt som ”kistpengar” har medfört en aldrig tidigare skådad rikedom till dessa regioner.

Bankinsättningarna i de två regionerna ökade med 151 respektive 81 procent på två år. Nya hus och lägenheter byggs överallt.

Också i resten av Ryssland håller lönetillväxten jämna steg med inflationen eftersom kriget skapar brist på arbetskraft.

Reallönerna har stigit snabbare genom kriget än under det föregående decenniet, och även om denna tillväxt kan plana ut för nyanställda, har ryssarna fortfarande mer pengar än någonsin.

Detta är en tankeställare: I ett Europa utan krig blir vanliga människor fattigare, medan reallönerna stiger i ett Ryssland i krig.

Ekonomisk uppgång

Försvarsindustrin går på högvarv och många fabriker kör treskift och är igång 24 timmar om dygnet.

Men Ryssland upplever inte en total krigsekonomi. Putin vill övertyga ryssarna om att kriget är en uthärdlig börda och har därför vidtagit åtgärder för att dämpa befolkningens reaktioner på västmakternas tillbakadragande.

Sanktionerna har naturligtvis haft en negativ inverkan, men många inhemska industrier har gynnats av att västerländska konkurrenter lämnat landet.

Internationella företag som har lämnat Ryssland har till stor del ersatts av inhemska kopior, från snabbmatskedjan Vkusna in Tochka (Tasty. Period), en ersättning för McDonald’s, till Mir Kubikov (World of Cubes) i stället för Lego.

Istället för västerländska varor köper ryssarna billigare kinesiska kopior. EU är hårdare drabbat av sina egna sanktioner än Ryssland, verkar det som. Så ryssarna är optimister.

I en nyligen genomförd undersökning fann opinionsinstitutet FOM att 42 procent av ryssarna trodde att situationen i landet skulle vara bättre om tre till fem år, och endast 10 procent trodde att den skulle vara sämre.

Detta är bekvämt för Kreml, som inte behöver oroa sig för allmänhetens missnöje. Men de tittar noga på, bara i fall.

Mikhail Mishustin, premiärministern och ett stort fan av big data, har inrättat ett ”regeringssamordningscenter” som samlar in information från regionerna dygnet runt, inklusive index för allmänhetens missnöje.

Även den federala säkerhetstjänsten, Putins pretorianska garde, har inrättat en avdelning som använder artificiell intelligens för att skapa ständigt uppdaterade ”tillfredsställelsekartor” baserat på vad ryssarna säger på sociala medier.

Så Kreml verkar nöjd med situationen, men Kreml är inte känt för sin naivitet.

Putin vet att även de mest hänsynslösa och effektiva diktaturerna kan falla om de driver en lång lidande befolkning för långt. Han bevittnade själv inte en, utan två kollapser runt honom: Östtyskland 1989 (där han var stationerad medan han fortfarande arbetade i KGB) och Sovjetunionen 1991.

Libyens överste Gaddafi och Iraks Saddam Husseins öden glöms inte bort av Putin: när en diktator faller får han sällan skriva sina memoarer och tjäna pengar på internationella föreläsningsturnéer.

Putin är autokratisk, men om han är en diktator är osäkert. Han skulle troligen vinna alla typer av fria val, även om han kanske använder sin makt på odemokratiska sätt.

Ryssland är inte som västländerna och har aldrig styrts på samma sätt. Det kan man naturligtvis tycka illa om, men det är en realitet. Man kan också säga att till exempel USA styrs på ett helt annat sätt än länder som Storbritannien, som inte styrs alls, eller Frankrike, som ständigt orsakar katastrofer för sin egen olyckliga befolkning.

Sverige är kaos, Norge är ett skämt och Tyskland har frivilligt upplöst sin egen underbara bilindustri.

Skydd av allmänheten

Den allmänna opinionen styr inte så mycket Putins handlingar som den begränsar dem. Putins generaler ber om en ny mobilisering av reservister eller en inkallelse av värnpliktiga, men Putin säger nej. Han inser hur impopulärt och förödande detta skulle vara.

Just nu begränsar detta effektiviteten i sommaroffensiven, hindrar honom från att utöka frontlinjen och tvingar honom att skala tillbaka operationer på andra fronter för att skicka fler trupper till Donbas i östra Ukraina.

Det har också tvingat Putin att spendera pengar för att skydda resten av befolkningen från krigets konsekvenser. Att upprätthålla ett subventionerat bolåneprogram kostar till exempel mer än att betala lönerna för hela polisstyrkan.

Vapen eller smör

Putins manöverutrymme krymper ändå. Det utnötningskrig han för kräver ett konstant flöde av mänsklig ammunition. Kriget kräver friskt blod för att kompensera för de höga förluster som Ryssland fortsätter att drabbas av.

Ekonomin har dock visat sig förvånansvärt motståndskraftig, inte minst tack vare de enorma finansiella reserver som byggdes upp inför 2022, men tecken på påfrestningar börjar visa sig.

Centralbankens styrränta på 21 procent håller inflationen nere, men gör det svårt för företagen att ha råd att investera. BNP-tillväxten, som artificiellt hålls uppe av försvarsutgifterna som står för 40 procent av statsbudgeten, ser ut att falla från 4 procent till under 2 procent.

En rysk ekonom medgav att ”det inte är så illa för en normal ekonomi, men inte tillräckligt för att [Putin] ska kunna föra krig och samtidigt säkerställa ryssarnas välstånd”. Det är anmärkningsvärt att de flesta bolånesubventioner har dragits in. Vid någon tidpunkt kommer vanliga ryssar att behöva betala räkningen för vad Kreml spenderar pengar på.

Olyckligtvis finns det inget som tyder på att Putin kommer att tvingas söka fred inom överskådlig framtid. Chefsförhandlaren Vladimir Medinskij gav en tydlig varning till sina ukrainska motparter i Istanbul i maj att ”vi är redo att slåss i ett år, två, tre – så länge det behövs”.

Putin behöver köpa sig fortsatt lugn bland den ryska befolkningen. Om han inte har råd att upprätthålla denna balans kan han en dag tvingas välja mellan kriget eller tronen.