Ingenstans är denna trend tydligare än i Storbritannien.

Storbritannien var en gång de frias land, det land som gav världen parlamentarisk demokrati och grundläggande medborgerliga friheter. I dag arresteras tusentals medborgare varje år för att de säger sin mening. Det som en gång var otänkbart har blivit vanligt i ett land som långsamt glider in i auktoritär kontroll, i ett fängelse av rädsla.

De mest uppenbara exemplen på krisen

Exemplen på yttrandefrihetskrisen i Storbritannien är så många att de nästan verkar overkliga. Telegraph-journalisten Allison Pearson greps på grund av ett år gammalt inlägg som hon hade raderat på sociala medier. Polisen dök upp vid hennes dörr en söndagsmorgon för att förhöra henne om ”hatbrott” utan att ens berätta vad hon hade skrivit.

Också chockerande är fallet med läraren på Batley Grammar School som 2021 visade en Muhammedkarikatyr på en lektion om yttrandefrihet. Protesterna utanför skolan blev så våldsamma att han stängdes av och fortfarande måste leva gömd efter att ha mottagit dödshot. En oberoende utredning kom fram till att han hade blivit sviken av alla myndigheter och kallade honom för ”offer för frihetsinskränkande trakasserier”. Men han håller sig fortfarande gömd.

I Wakefield fick en 14-årig autistisk pojke dödshot för att han hade ”skadat” en koran genom att repa den. Polisen valde att utfärda en ”varning” till dem som hotade pojken till livet, medan själva repandet registrerades som en ”hatisk incident som inte var ett brott”. Pojkens mor tvingades be om ursäkt offentligt i den lokala moskén.

Siffrorna talar för sig själva: Över 13.000 så kallade hatbrottsfall registreras årligen mot brittiska medborgare. Allt detta, och mer därtill, är inte en slumpmässig händelse utan en systematisk attack på yttrandefriheten.

Det orwellska kontrollsystemet

Ett nyckelproblem är spridningen av ”icke-kriminellt hatprat”, en Orwellian-konstruktion som gör det möjligt för medborgare att spelas in och övervakas för tal som inte ens är olagligt.

Som Matt Goodwin påpekar fungerar dessa som vapen mot alla som vågar utmana det rådande samförståndet om invandring, mångkulturalism eller islam. Dessa ”lagliga brott” och ”fredliga angrepp på yttrandefriheten” är kärnan i det nya engelska kontrollsystemet.

Polisen har förvandlats från brottsbekämpare till tankepolis. Medan inbrotten förblir olösta och våldsbrotten ökar, prioriteras den känslomässiga tryggheten i hatpropagandan framför medborgarnas grundläggande rättigheter. Systemet är utformat för att skrämma människor till tystnad.

I frihetens namn undertrycks friheten. För att skydda toleransen praktiseras intolerans. Storbritannien räddar demokratin genom att förstöra den.

Paradoxen är uppenbar: Medan medborgare fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på sociala medier släpps förhärdade brottslingar ut i förtid på grund av platsbrist. I ett system som har förlorat sin moraliska kompass har prioriteringarna blivit helt skeva. Å andra sidan fördöms kritiker av Storbritanniens rörelse mot totalitarism som ”radikaliserade”.

Islams särskilda status och dolda hädelselagar

En av de mest oroande utvecklingarna är införandet av de facto blasfemilagar i hemlighet.

Som Tom Jones dokumenterar i sin nya analys dömdes den kurdisk-armeniske ateisten Hamit Coskun för ”religiöst motiverad störning av den allmänna ordningen” efter att ha kritiserat islam och ”på ett skamligt sätt hållit upp en koran”. Med andra ord, en islamisk hädelselag, införd genom lag.

Westminster böjer sig för Mecka

Storbritannien har i tysthet utvecklat ett dubbelt rättssystem med 85 shariadomstolar, som fattar juridiskt bindande beslut i äktenskaps-, skilsmässo- och arvsärenden. Storbritannien har med rätta kallats för shariadomstolarnas västra centrum och deras inflytande sprider sig till det sekulära systemet.

Labourpolitikern Tahir Ali frågade premiärminister Starmer direkt om han skulle införa lagar mot ”kränkningar av alla religiösa texter”. Svaret var avslöjande: Staten har en skyldighet att bekämpa «islamofobi i alla former». Detta kan knappast tolkas som något annat än ett de facto erkännande av att kritik av islam bör kriminaliseras.

Den föreslagna definitionen av islamofobi, som lagts fram av den tvärpolitiska All-Party Parliamentary Group i det brittiska parlamentet, gör all kritik av islam till en form av rasism. Detta innebär att oro över invandring från muslimska länder, beskrivningar av groominggäng som övervägande muslimska eller ideologisk kritik av islamiska doktriner kan betraktas som islamofobiska.

Först kom shariadomstolarna. Sedan kom de facto hädelselagarna. Nu kommer den officiella kriminaliseringen av islamkritik. Och snart – total tystnad.

Institutionell kontroll och framtidsutsikter

Problemet förvärras av elitens totala dominans av viktiga institutioner.

En mikroskopisk elit påtvingar en hel nation sin radikala världsbild. Universitet, media, skolor och offentliga institutioner kontrolleras av en liten grupp vars radikala åsikter, enligt Goodwin, delas av endast 10-15 procent av befolkningen, men som påtvingas resten genom institutionell makt.

Demografiska prognoser visar också att den muslimska befolkningen, som idag uppgår till cirka 6,3 procent, kommer att fördubblas inom några år.

Dilemmat är att islamisk lag skiljer sig fundamentalt från västerländsk lag. Medan västerländska system definierar brott som överträdelser av sekulära lagar, ser islamisk lag dem som överträdelser av gudomlig ordning. I takt med att den muslimska befolkningen växer kommer trycket på hädelselagar bara att bli starkare.

Storbritanniens vägskäl

Storbritannien seglar nu bildligt talat på det auktoritära havet med yttrandefrihetens kompass krossad och multikulturalismens storm i seglen. Landet kan välja att återställa de grundläggande principerna för yttrandefrihet som en gång gjorde det till frihetens fädernesland. Eller så kan det fortsätta på den auktoritära kontrollens väg, där medborgarnas ord och tankar övervakas och bestraffas av staten.

Men valet är inte bara Storbritanniens.

Hela västvärlden står inför samma dilemma: Kan liberala demokratier överleva när grundläggande friheter offras på mångfaldens altare? Storbritanniens erfarenhet visar hur snabbt ett fritt samhälle kan glida in i auktoritärt styre när eliten, pressad av befolkningsförändringar, prioriterar antivästlig ideologi.

Fri åsiktsbildning är ett av västvärldens kärnvärden och grunden för många andra rättigheter. Om vi förlorar den förlorar vi allt som hittills har kännetecknat oss som civilisation.