₁₀På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak. ₁₁Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet. ₁₂Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk, ₁₃och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig. ₁₄Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. ₁₅Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. ₁₆Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.

₁₇Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra. ₁₈Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. ₁₉Men där var några judar från Asien – de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra. ₂₀Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet, ₂₁om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«

Apg 24:10-21

I upptakten till Kristi himmelsfärdsdag frågade en journalist från Stavanger Aftenblad sina kollegor varför vi firade dagen. Bara en kunde ge en tillfredsställande förklaring.

Vi firar pingst om en vecka, och det finns ingen anledning att tro att det finns fler som kan förklara varför vi firar den högtiden, men det vi firar har betytt mer för vår civilisation än de flesta inser, inklusive journalister.

Dessa händelser är en del av ramverket för vår gemensamma förståelse av verkligheten. Genom påsk, Kristi himmelsfärdsdag och pingst lär vi känna en Gud som bjuder in oss till en verklighet som inte liknar någon annan. Ur politisk synvinkel bidrog inkarnationen, Guds försoning och människans gudomliga uppdrag till att lyfta oss till en position som vi aldrig hade haft tidigare eller någonsin skulle få. Det gav oss anledning att bygga katedraler som nådde upp till himlen och sjukhus som drog samma himmel ner till människan.

”Jag är inte religiös”, skyndade sig en välutbildad man att säga medan vi pratade, som om tron på Gud begränsar vårt intellekt. Han insåg inte att vårt samtal skulle vara meningslöst utan tron på en helig skapare. Men det fanns ingen vilja att förstå, som om kristendomen är för svår, att tron på de kristna dogmerna är för komplicerad och avvisas därför att vi inte har uppfunnit den själva. Men varför kräver vi att skaparen ska vara mindre komplicerad än skapelsen?

På Kristi himmelsfärdsdag fick människan ett uppdrag av Gud själv. För det första gav Gud lärjungarna ett uppdrag: De skulle göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Människan skulle spela i samma lag som sin Skapare. Det är svårt att föreställa sig en större förtroendeförklaring än denna.

Men för att frälsningsbudskapet skulle nå oss alla var Gud beroende av att lärjungarna, och de som senare kom till tro, som Paulus, predikade och gjorde nya människor till sina lärjungar. Det var på så sätt som människor skulle få veta vad som hade hänt. Gud hade gett människan fri vilja, och han var beroende av att vi använde den i hans tjänst.

Vi skulle berätta för hela världen att den Jesus som steg upp till sin Fader som sann Gud och sann människa en dag kommer att återvända. Vi talar för mycket om Jesus Kristus som sann Gud när han var på jorden, och för lite om honom som sann människa när han återvände till sin Fader, påpekade C.S. Lewis, och jag tror att han har rätt. Jesus som sann Gud och sann människa också efter uppståndelsen gav begreppet människovärde en dimension som ingen kunde se vidden av, och Jesu ord om att vad vi har gjort mot en av våra minsta, det har vi gjort mot honom, fick en ny dimension.

Samtidigt fick vårt förnuft bokstavligen en ny himmel ovanför oss. En Gud som också var sant mänsklig, och som bad oss att älska honom, måste förstås. Hans heliga natur var tillgänglig för oss. Förhänget till det allra heligaste hade slitits sönder, Gud själv hade bjudit in oss i sin närvaro. Det förnuft som Gud hade gett oss skulle inte bara användas för att förstå världen, för att lägga grunden till vetenskap och framsteg, utan också för att förstå hans vilja med våra liv. Den som älskar honom håller hans budord, och i kärlekens ljus var de självklara.

Det var i ljuset av en sådan verklighet som pressen växte fram och moraliska diskussioner blev meningsfulla, och det borde journalister också förstå.

Vissheten om att vi kommer att kunna göra det vi vill göra i framtiden.

Vetskapen om att vi tillhörde en Gud som älskade oss, förlät oss och lovade oss evigt liv gav människan ett motiv som ingen någonsin hade haft tidigare: Vi skulle älska våra medmänniskor så som Gud först hade älskat oss. Men inte bara det: Utan Gud finns ingen kärlek kvar, utan honom är vi bara stoft utan mening.

Högtidlig söndag!