Den västerländska eliten, med akademin och media som trogna apostlar, har under de senaste decennierna konstruerat en berättelse där islam framställs som en minoritetsreligion under press, en fredsreligion och en naturlig del av det pluralistiska samhället. I praktiken har de antagit och spridit en bild av islam som inte motsvarar den faktiska ideologin enligt klassisk fiqh (islamisk rättsvetenskap), och som faktiskt praktiseras av aktörer som Brödraskapet, Hamas, Hizbollah och regimen i Iran.

Denna version av islam – en slags liberal, demokratisk version – existerar inte i verkligheten. Den är en västerländsk önskedröm, en ideologisk konstruktion, som produceras av organisationer som Muslimska brödraskapet och sprids av intellektuella som Bjørn Olav Utvik och jurister som Cecilie Hellestveit. Dessa fungerar som ekologiska medier för en berättelse som i praktiken skyddar islamismen från legitim kritik.

Det Muslimska Brödraskapet har – genom systematisk infiltration av utbildningsinstitutioner, media och civilsamhället – lyckats framställa sig som ett naturligt politiskt element i demokratiska samhällen. Men deras program och ideologi är inte demokratiska. Deras mål är inte integration utan maktövertagande. Hassan al-Bannas berömda doktrin – ”Allah är vårt mål, profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg och döden för Allahs sak är vårt högsta hopp” – är inte ett debattinlägg. Det är ett politiskt manifest. Ändå väljer västerländska akademiker och politiker att behandla det som om det vore någon slags kulturell variant av Kristdemokraterna på 1950-talet.

Som Walid al-Kubaisi och Cheri Berens länge har varnat för är detta inte naivitet. Det är strategisk självbelåtenhet. Väst vill tro att islam kan tämjas, att politisk islam kan samexistera med sekulär liberalism och att brödraskapet bara behöver dialog och våld för att modereras. I verkligheten är det tvärtom: Ju mer makt de får, desto tydligare framträder islams totalitära natur. Vi såg det i Egypten under Morsi. Vi ser det i Gaza under Hamas. Vi ser det i Europa, där parallella samhällen växer fram och yttrandefriheten inskränks.

Frågan är därför inte längre om islam är förenlig med västerländska frihetsvärderingar. Islam är inte det. Frågan är varför västvärlden vill tro något annat.

Det mest rimliga svaret är detta: Islam har blivit ett vapen i händerna på en ny härskande klass, en ideologisk elit som vill försvaga de nationella, kulturella och demokratiska strukturer som hindrar dem från att införa en ny ordning. I detta sammanhang fungerar islam som en katalysator för social upplösning. En trojansk häst. Och brödraskapet är den politiska motorn bakom det.

Vi behöver inte hat. Vi behöver inte våld. Men vi behöver sanning. Och sanningen är att islam, så som den uttrycks i dess egna heliga texter och genom brödraskapets doktriner, inte är förenlig med de värden som västvärlden vilar på. Det är inte hat att säga detta. Det är intellektuell ärlighet. Det är moraliskt ansvar.

När västvärldens egen elit stödjer Hamas, klickar ”gilla” på hyllningar till massakrer eller försvarar Muslimska brödraskapet som ett demokratiprojekt, beror det inte på att de är okunniga. Det beror på att de har beslutat sig för att ignorera det de vet. Och i okunnighetens jord kan alla illusioner växa.