”I krig är sanningen det första offret”, (Aiskylos, 526-456 f Kr).

Sven G. Holtsmark är professor i historia vid Institutet för Försvarsstudier (IFS). Glenn Diesen är professor i ekonomi, historia och samhällsvetenskap vid Universitetet i sydöstra Norge.
Diesen framför argument till förmån för de ryska myndigheterna och att han är en bricka i den ryska krigspropagandan.

Diesen har också kritiserat västerländska medier för att vara ensidigt pro-israeliska i sin bevakning av kriget i Gaza och att Israel begår folkmord. Han nämner inte att Hamas ägnar sig åt terroristkrigföring genom att ta gisslan och använda civilbefolkningen som sköldar.

Holtsmark och mainstream media är mindre bekymrade över detta. När det gäller kriget i Gaza och det ensidiga fördömandet av Israel sammanfaller åsikterna uppenbarligen. Att Diesen dessutom just har besökt Iran, inklusive rymdparken i Teheran och iranska kärnkraftsanläggningar, verkar inte heller ha fångat hans intresse.

Det är speciellt, men vi lämnar det därhän. I artikeln ”Påståenden utan källor. Professor Diesens metod” går Holtsmark till angrepp mot Glenn Diesen på grund av dennes kontextualisering av kriget i Ukraina.

Holtsmarks försök att underminera Diesens motiv och trovärdighet är kanske det mest intressanta. Det beror främst på att det Diesen för in i debatten är välkända bedömningar och analyser inte bara i Kreml utan också i Washington och i välinformerade utrikespolitiska kretsar i stora delar av världen utanför Europa.

Holtsmarks vendetta mot Diesens syn på kriget i Ukraina är intressant eftersom den illustrerar hur svårt det är att utmana det officiella narrativet när kriget rasar, hur svårt det är att förstå både motparten och sig själv och därmed hur svårt det är att hitta vägen till en fredlig lösning.

Och när det gäller kriget i Ukraina är Diesens syn på kriget i Ukraina intressant.

Och när det gäller Gaza, kan man tillägga, hur lätt det är att okritiskt acceptera åsikter som sammanfaller med ens egna.

Holtsmark ifrågasätter inledningsvis Diesens motiv genom att framhålla att hans påståenden ”sammanfaller med informations- och propagandaflödet från Kreml” och att han ”har en mycket starkare närvaro i ryska regeringsvänliga medier än i oberoende norska medier”.

Holtsmark säger här mer eller mindre rakt ut att han tror att Diesen måste vara en rysk inflytelseagent. Det är ganska starka ord. Det borde vara möjligt att underbygga sådana påståenden med hårda bevis. Holtsmark har inte det!

Holtsmark uppvisar dessutom en ovanligt naiv inställning till mediernas roll i kriget i Ukraina. Att beskriva ryska medier som ”regimtrogna” är säkert korrekt, men att beskriva norska medier som ”oberoende” när det gäller kriget i Ukraina är nog något som få seriösa medieforskare skulle skriva under på.

Holtsmark fortsätter med att hävda ”att Diesens verksamhet bryter mot det grundläggande forskningsetiska kravet på ärlighet och sanningssökande som hörnsten i forskarens roll”. Holtsmark är inte ärlig här och kan inte skilja mellan sin roll som forskare och den yttrandefrihet en forskare har som privatperson.

Detta påpekades av ledningen för Universitetet i Sydöstra Norge med berömvärd tydlighet i Aftenposten den 27 maj. De skriver bland annat att ”En levande demokrati måste ha utrymme för obekväma frågor och kontroversiella och till synes smaklösa åsikter. Det är vårt ansvar att skydda detta utrymme. Inte bara för forskarnas skull utan för hela samhällets utveckling.”

En mycket klok korrigering från ledningen för Universitetet i Sydostnorge till professor Holtsmark och Institutionen för försvarsstudier!

Holtsmark presenterar Diesens påstående att västvärlden bidrog till att provocera fram Rysslands invasion av Ukraina i ett förenklat ljus. Diesen säger ingenstans att Väst var den enda orsaken till invasionen. Han säger att Väst bidrog till den. Det är en väsentlig skillnad!

Diesen vänder sig mot den västerländska berättelsen att invasionen var helt oprovocerad. Det var den uppenbarligen inte! Diesen anser att denna berättelse är falsk och att den förhindrar möjligheten att hitta en diplomatisk lösning. Det är inte svårt att hålla med Diesen.

Som alltid finns det minst två sidor av historien. Bakgrunden och orsakerna till Rysslands invasion av Ukraina är komplicerade och komplexa, och skälen till invasionen är olika beroende på vilken sida av staketet man betraktar den från.

Det är inte fråga om svart eller vitt eller någon absolut sanning när det gäller vad som är den entydiga och enda korrekta presentationen. Desto viktigare är det att ge relevant kontext och motsägelse till ensidiga narrativ, så att diplomatiska kompromisser inte blockeras och parterna förblir i skyttegravarna.

(Detsamma gäller naturligtvis bevakningen av kriget i Gaza och den ensidiga demoniseringen av Israel, men här ser som sagt varken Holtsmark eller Diesen något problem. De är uppenbarligen överens om detta.)

Natos snabba expansion österut och in i den forna sovjetiska intressesfären har varit en nagel i ögat på Ryssland sedan 1990-talet. Ryssarna har dragit en röd linje vid Ukraina. Detta är välkänt. När det gäller säkerhetspolitik, geopolitik och kärnvapenbalansen borde det inte vara svårt att förstå varför.

Parallellen till Kubakrisen 1962 är slående. USA placerade ut medeldistansmissiler i Turkiet och Italien, men tillät inte ryssarna att bygga missilsilos på Kuba. USA skulle aldrig tillåta Kina att etablera baser i Panama eller Mexiko, till exempel. Monroedoktrinen förklarar varför.

De säkerhetspolitiska drivkrafterna bakom Kubakrisen och kriget i Ukraina är desamma. Detta är ett viktigt sammanhang som inte bör förbises när det gäller att förstå vad kriget i Ukraina handlar om.

Det borde inte vara svårt att förstå att kärnvapenmakten Ryssland, liksom kärnvapenmakten USA, har legitima säkerhetsintressen.

Detta ursäktar inte på något sätt Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Men om Holtsmark inte inser att detta är ett viktigt historiskt sammanhang för att förstå bakgrunden till invasionen bör han hitta på något annat att göra än att vara professor i historia vid Institutet för försvarsstudier.

I skrivande stund kan vi läsa på Glenn Diesens Facebook-sida att han nu drar sig tillbaka från förstaplatsen i Akershus för det nya partiet Fred og Rettferdighet (Fred och Rättvisa). Han motiverar sitt beslut med ”de höga sociala kostnaderna för politiskt motstånd mot krig i Norge”, och att ”konsensus inte är resultatet av öppen debatt, utan av uppvigling, censur, avlysning och en växande rädslans kultur.”

Det är illa. Det är illa för Diesen. För hans familj. För yttrandefriheten. Och för norsk demokrati!

Jag delar flera av Diesens bedömningar när det gäller kriget i Ukraina. Jag delar inte hans redogörelse för kriget i Gazaremsan. Men jag delar fullt ut hans beskrivning av debattklimatet i Norge!

Det narrativt drivna kommentariatet som inte tål debatt, sammanhang och motsägelser, springer i flock i samma ekokammare och utesluter alla som inte springer i takt i samma riktning.

Diesen är uppenbarligen en komplex person. Han får pisk när han går emot det officiella narrativet om ryssarna, men inte när han springer med Hamas, för då springer han med flocken.

Världen har blivit en komplicerad plats. Allt var mycket enklare under det kalla kriget, när fi var fi och hade en röd armbindel, och amerikanerna var med i vårt lag och hade en blå, precis som vi.