×

Ur flödet/i korthet

År 1995 uppskattade tillförlitliga ekonomiska prognoser att Danmarks äldre befolkning över 60 år skulle växa med 50 procent fram till 2025. Från en miljon år 1995 till 1,5 miljoner år 2025 och två miljoner år 2040. Regeringen och Folketinget fick möjlighet att planera samhällsutvecklingen så att det moderna Danmark skulle kunna möta det växande behovet av vård, omsorg och service från den växande äldre befolkningen. Det fanns ett behov av fler och bättre äldreboenden, med inslag av privata serviceföretag. Det fanns också ett behov av bättre vårdhem, eftersom den framtida äldre befolkningen skulle kräva en tillfredsställande pensionsstandard i takt med att levnadsstandarden i samhället förbättrades. Det behövs fler läkare och sjuksköterskor som specialiserar sig på äldres sjukdomar, särskilt cancer, artrit och demens. Det skulle också finnas ett behov av bättre täckning av sjukgymnastik för äldre. Slutligen skulle det finnas ett växande behov av vårdbiträden och hemsjukvårdare som kontinuerligt kunde utbildas i takt med den växande efterfrågan.

Det politiska svaret har varit att vi idag har en akut brist på läkare och sjuksköterskor, långa väntetider på sjukhusen, den ena skandalen och rapporten om vanvård på äldreboenden efter den andra, alldeles för få assistenter inom vårdsektorn, men allt mer personal för att planera, rapportera och kontrollera de alldeles för få ”varma händerna”. Detta är bara ett exempel på hur våra politiker är ovilliga att sätta upp mål och göra planer för den långsiktiga utvecklingen av samhället i Danmark. Oavsett om det handlar om att bygga broar, etablera ett effektivt försvar, en hållbar invandringspolitik eller äldreomsorg väljer politikerna att inte agera, utan att reagera och först agera när problemen har blivit akut hotfulla och tydliga för alla. Strategisk långtidsplanering för det danska samhället är tabu för politiker, media och allmänhet. Vi nöjer oss med att asfaltera vägen framför oss medan vi sakta kör framåt. Och detta gäller även i EU-sammanhang.

Danmark är nu ordförandeland i EU och borde våga ställa de förbjudna frågorna och väcka en dynamisk och allsidig debatt i hela unionen: Hur kommer EU att se ut om 20 år? Hur övervinner vi det demokratiska underskottet i unionen, där varken kommissionen eller ministerrådet är folkvalda utan utsedda av de nationella regeringarna? Bör Europaparlamentet, till skillnad från i dag, ha rätt att lägga fram lagförslag? Finns det en majoritet för en verklig federal EU-stat efter amerikansk modell, eller skall EU avpolitiseras och begränsas till europeiskt samarbete om tekniska standarder, handel, trafik och konkurrensreglering?

Dessa avgörande frågor om gemenskapens framtid är inte bara förbjudna utan också döda för politiker och media. Men inte för kommissionen som, till skillnad från medlemsländerna, vet vad den vill och hur den skall nå dit. EU-kommissionen har just presenterat sin långtidsbudget för EU fram till 2034, och där finns tydliga svar på de förbjudna frågorna. Kommissionen har under många år arbetat målmedvetet men diskret, steg för steg, för att centralisera så mycket makt som möjligt till EU:s topp och samtidigt avväpna medlemsländernas politiska auktoritet och suveränitet. Kommissionen känner sig nu så mäktig att den inte längre behöver smuggla in sina centraliseringsplaner bakvägen, utan nu går de in genom ytterdörren, fullt synliga för allmänheten. EU:s långtidsbudget visar tydligt att kommissionen avser att ta kontroll över unionens finanspolitik, det vill säga rätten att ta ut skatter och offentliga utgifter. Kommissionen vill skapa ett EU-försvar, vilket bara är möjligt om kommissionen tar ansvar för den europeiska delen av Nato, på samma sätt som USA:s president och kongress ansvarar för USA:s upprustning av Nato. Kommissionens långsiktiga planer syftar till att EU ska ta över det övergripande ansvaret för invandring och integration, forskning och konkurrenskraft samt miljö- och klimatpolitik.

Kommissionens budget för 2034 har naturligtvis mötts av måttliga protester och motstånd i ett antal medlemsländer där statscheferna är folkvalda och vill bli omvalda. De flesta EU-länder kämpar med stora budgetunderskott och snäva lånebegränsningar. EU:s budget innebär ett ökat skattetryck i medlemsländerna, vilket inte är rätt väg att gå för att bli omvald som premiärminister. Näringslivet slår också larm eftersom en del av EU:s ökande centralisering av finansieringen innebär en direkt EU-företagsskatt på alla unionens stora och medelstora företag, liksom federala klimatskatter och ett antal andra skatter.

Om inte Danmark, med sitt ordförandeskap, har modet och ansvaret att ställa de förbjudna men nödvändiga frågorna som initierar en banbrytande debatt om EU:s framtid, blir det business as usual. Protesterna mot EU:s federala planer kommer att tystna och vi kommer gradvis att närma oss en verklig europeisk statsbildning. Men utan en motsvarande demokratisering av EU, eftersom ingen vågar röra den kollapsade demokratin, där EU-parlamentet inte får lägga fram lagförslag, där varken EU:s regering, kommissionen eller unionens högsta myndighet, ministerrådet, väljs av EU:s folk.

Danska politiker drömmer alla om en framträdande EU-post som höjdpunkt i karriären och är därför överens om att inte provocera Bryssel utan istället hålla sig till det gamla ordspråket att det är farligt att röra den sovande hunden. EU:s framtid är det andra som får ta hand om.