×

Kommentarer

2Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.
Jag vill besjunga din himmelska prakt
3med ett barns, ett dibarns mun.
Du har rest ett värn mot dina fiender
för att betvinga ovän och hämnare.

4När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
5vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
6Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.

7Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
8får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
9himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.

10Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.

Ps 8:2-10

Den kommande tisdagen, den 29 juli, firar norrmännen Olsok. Dagen är en katolsk högtidsdag till minne av kung Olav den helige, som stupade i slaget vid Stiklestad denna dag 1030. Dagen är en officiell flaggdag, vilket vittnar om dess status i norsk historia.

Olav den helige spelar en central roll både i kristnandet av Norge och som nationsbyggare, och på senare tid har han varit föremål för kritik på grund av sitt påstått brutala, och därmed okristliga, beteende. Det är som om man inte riktigt kan skilja på de två uppdragen, kristnandet och nationsbyggandet, samtidigt som man inte förstår den tid Olav verkade i. Ingen räddas med brutalt våld, men människor kan tvingas att sluta med destruktiv avgudadyrkan och acceptera nya lagar.

Men det verkar allt svårare att säga något positivt om kristendomen i det offentliga Norge. I Stavanger har till exempel en återskapelse av en tretusen år gammal väktargestalt, en lamassu, från ett assyriskt tempel i Nineveh placerats ut i samband med stadens och domkyrkans 900-årsjubileum. Skulpturen, som är gjord av återvunna konservburkar, är tänkt att kommentera krig, imperialism och kulturförlust.

I Trondheim handlar Olavsfest allt mindre om Olav den helige och kristendomen.

Ingen frågar vad förlusten av den kristna kulturen innebär, vilken kulturimperialism Europa och Norge nu upplever. Det är alltid andras kultur som är viktig.

För min del har sommaren inneburit en djupdykning i kinesisk historia, en historia som ger oss skrämmande exempel på vad som kan hända när statsmakten inte har några absoluta gränser. Varken Buddha, Konfucius eller taoismen kunde, som kung David i sin hymn, peka på den av Gud skapade människan med tillhörande moraliska konsekvenser, för när kejsaren trodde sig vara himlens son på jorden var gränser ett främmande ord.

Det förkristna medeltida samhället var också ett brutalt samhälle. En kultur som präglades av klaner som ofta var i luven på varandra och där hämnd för påstådd smädelse var vardagsmat. För den som vill förstå vad detta innebar är Njals saga obligatorisk läsning. De som argumenterar mot kristnandet av samhället borde ha ryggrad nog att inse att de väljer värderingar från ett etniskt samhälle för vår egen tid – det samhälle vi möter i Njals saga. Här var hedersbegreppet kopplat till makt och familjen var garanten för trygghet. Barnamord och slaveri var en självklarhet. Även om det var ett samhälle med lagar var det makten som i slutändan definierade rättvisan.

Införandet av den kristna tron var radikal till sitt innehåll, men försvarades utifrån ett konservativt perspektiv. Den hänvisade till objektiva sanningar och historiska händelser, om en Gud som blev människa för att rädda oss alla. Det var en berättelse om ett människovärde som ingen tidigare hade upplevt och som legitimerade kungens kamp mot övergrepp. Lojaliteten borde därför ligga hos en kung vars legitimitet kom från en moralisk Gud, inte från klanen, och med respekt för liv, egendom och lag växte politiska och akademiska institutioner fram som helt förändrade samhället.

Det borde inte komma som någon överraskning att en så radikal omvälvning av sociala strukturer mötte motstånd, men det var legitimt att bekämpa dem som försvarade ett samhälle byggt på förtryck.

Tiden för gärningsmannens rätt till hämnd var över, en ny civilisation höll på att växa fram.

Införandet av kristen lag handlade inte om individens förhållande till Gud, utan om allas skyldigheter gentemot samhället. Denna enkla men viktiga punkt förbises alltför ofta. De som inte var villiga att acceptera människovärdets krav skulle mötas med nödvändiga åtgärder. Detta är kristen tro i politisk praktik. I denna verklighet finns det ingen majoritet eller minoritet, vi är alla lika inför Gud och lagen. Det är denna kultur som vi ser försvinna mitt framför våra ögon, men allmänheten fokuserar på utlänningarna, vikten av att låta dem behålla sin kultur.

Att använda förtrycket av minoriteter som ett argument för att ta avstånd från kristnandet och S:t Olavs nationsbyggande projekt är ett bevis på en missförstådd kristendom. En våldsam kultur blir inte rättfärdig bara för att den tillhör en minoritet.

Sankt Olavs död har setts som starten på ett konservativt nationsbyggande baserat på kristen tro, och hans närvaro i det norska samhället som helgon efter fallet på Stiklestad kan knappast överskattas. Redan året efter hans död togs hans kropp upp, placerades i Klemenskirken i Nidaros och förklarades helig av kyrkan. Det var hans projekt som de blivande kungarna gick in i.

Vi bör därför inte vara förvånade över att dagens radikaler ogillar hans minnesmärke. För dem är den konservativa staten fienden, och deras rättvisa ligger i makten, inte i Gud.

Vi andra bör fira dagen med glädje och stolthet.

God söndag!