J.D. Vance höll den 5 juli ett tacktal för det pris han fått av det konservativa Claremont Institute i Kalifornien. Vance är ”enkel” men har samtidigt tyngd. Han inleder med att säga att han har läst många av de intellektuella som har byggt institutets andliga plattform. Jag kommer på mig själv med att tänka på hans föregångare som vicepresident. Det är inte ens möjligt att föreställa sig att Kamala Harris skulle ha kunnat hålla ett liknande tal. Hon var inte enkel, hon var tom.

Det amerikanska justitiedepartementet arresterade en av Claremontinstitutets huvudpersoner, John Eastman, som en vanlig brottsling för att ha skrivit ett paper om överklagandeprocessen efter valet 2020. Alla som hjälpt Trump ska straffas.

Det är samma mentalitet som ligger bakom backlashen mot ICE:s immigrationsbekämpning i hela USA. Demokraterna står för ett verkligt insurrection – ett uppror. Nu också fysiskt. Demokratiska politiker säger på CNN att blod kan flyta utan att Wolf Blitzer reagerar.

Vance säger att han hade en förhoppning om att Demokraterna skulle få ett come to Jesus moment efter valet den 5 november: att de skulle se ljuset. Men det motsatta har hänt. De är nu i öppet uppror. Våra medier stöder dem. Arvet från ’68: De förtryckta har rätt att göra uppror. Att de förtryckta nu importeras av mexikanska karteller och måste arbeta på marijuanafarmar för att betala tillbaka sina skulder påverkar dem inte.

Detta är en systematisk uppbyggnad till en fysisk konfrontation med det konservativa USA, även när det sitter vid makten. Det är därför Mamdanis kandidatur till borgmästarposten i New York är så viktig. Mamdani är den logiska fortsättningen på Kamala Harris/Tim Walz politik 2020: Defund the police.

Norrmän och svenskar inser inte hur radikal denna politik var: I händelse av social oro förespråkar talespersoner för ett av de största partierna defund the police, att dra ner på eller stänga ner polisen. Polisen ska vara som ”dem”. Alla som motsätter sig demonstranternas militans är fiender.

Norrmän och svenskar förstår inte heller vad som händer i USA, eftersom journalisterna är en del av samma radikalism, som kamoufleras här. Men ”Gaza” är en inkörsport till förståelse: Palestina-demonstrationerna har härjat på campus, till synes en kopia av Vietnam-demonstrationerna på 1960-talet. Men Hamas är inte Vietcong, och Vietcong hotade aldrig USA:s säkerhet. Här är ett hot som västvärldens liberala elit inte kommer att erkänna existerar, trots att alla kan se att vi nu har Gaza mitt ibland oss.

Våra regeringar flirtar med radikalismen, och bakom ”kampen för Palestina” ligger det obekväma faktum att frågan nu inte handlar om Arafat och PLO. Abbas och självstyre är anemiska entiteter. Att säga from the river to the sea, är detsamma som att stödja Hamas.

Moderata arabstater som Jordanien, Egypten och Saudiarabien gör det inte. De har ingen önskan att begå självmord. Det var vad Bibi sa när han var i Washington: Vi går inte in i en fred som innebär självmord, det vill säga med Hamas intakt.

Espen Barth Eide förför sig själv allt längre in på människorättsspåret, som löper parallellt med och möter Hamasspåret. Han befinner sig därför till vänster om de moderata sunnistater som har förbjudit Muslimska brödraskapet.

Detta spiller över på det norska [och svenska; reds. anm.] samhället i form av öppet gatuvåld. Det är ett utflöde av samma våld som härjar i USA, både politiskt och kriminellt. Det är därför norska medier är kognitivt oförmögna att förstå vad som händer med både deras egna och västerländska samhällen.

Avtalet mellan Macron och Starmer var inte ett avtal för att lösa den illegala trafiken över Engelska kanalen. Det var en självmordspakt.

Mamdani i New York representerar den radikala vänsterns sista försök att behålla initiativet. De har drivit en politik som gör det omöjligt för unga människor att skapa sina egna hem. De har underblåst en ilska som de sedan utnyttjar. Vi ser samma sak i europeiska städer: Invandrare som kapitaliserar på frustration och ilska rekryteras till politiken. Det kallas rättvisa.

Mamdani rymmer alla de motsägelser som vänstern har blivit: Queer för Gaza. För Pridefolket är det vackert. De behöver inte ta itu med verkligheten, och nu har till och med skjutningen den 25 juni infogats i en högre verklighet.

Vance säger att vänstern drivs av hat. Det är vad revolutionärer alltid har gjort, både i den franska och den ryska revolutionen. Det var därför de revolutionerna var så blodiga.

Men den amerikanska var annorlunda. Nästa år är det 250 år sedan den ägde rum.

”Den stora uppgiften vi står inför är att formulera vad det innebär att vara amerikan på 2000-talet”, säger Vance. Vi kan säga samma sak om Norge, Sverige och resten av Västeuropa. Vance betonar den nationella suveräniteten som den första principen. Vi har släppt den. Det finns nästan ingenting kvar av det. Det har överlämnats till EU, och vi ser de praktiska effekterna av detta i form av elexport till kontinenten.

Försök att förstå att våra länder monteras ned dag för dag genom en aldrig tidigare skådad invandring. De vill inte att du ska förstå hur stora siffrorna är. Det är därför NTB och TT måste skriva att det var en ”stor minskning” i invandringen, när den i verkligheten är rekordhög.

Amerikanerna har tagit tillbaka sitt eget land. För Västeuropa snurrar blåljusen. För varje år som går, öppnar sig möjligheter till nya scenarier som är obehagliga att tänka på.