Men på bara 18 månader har Argentinas president Javier Milei utfört det som ekonomihistorikern Niall Ferguson kallar ”ett mirakel skapat av människan”. Argentina, kontinentens sjukaste man, har blivit ett ekonomiskt och politiskt laboratorium för en antiprogressiv politik. Och experimentet är på väg att lyckas. Och precis som med Trump står Mileis kritiker kvar som politiskt korrekta idioter som har fel gång på gång.

Ekonomisk revolution på rekordtid

När Milei tillträdde i december 2023 ärvde han en ekonomi i fritt fall. Hyperinflation på över 200 procent per år var en kittel som kokade bort medborgarnas besparingar, och i december nådde inflationen 54 procent på en enda månad. Det är tekniskt sett hyperinflation. En latte i Buenos Aires gick från 1.500 till 4.500 pesos på ett år.

I dag växer Argentinas ekonomi med sju procent per år. Månad för månad har inflationen sjunkit från 200 procent till 13 procent till 2 procent. Detta kan sägas vara en nedgång, men i rätt riktning. Fattigdomen har minskat från 42 till 31 procent. Budgetunderskottet på fem procent av BNP har helt eliminerats. Som Ferguson påpekar är detta prestationer som borde glädja alla klassiska ekonomer och höja pulsen hos alla politiska libertarianer.

Metoden var brutalt enkel: Först kom motorsågen, sedan kom nedskärningarna och till sist kom miraklet. Milei skar ner antalet ministerier från 18 till åtta. ”Bort med turistministeriet! Bort med kulturministeriet! Bort med ministeriet för jämställdhet!” förklarade han i den video som lanserade hans kampanj. Milei körde sin motorsåg genom den uppsvällda statsapparaten som en vass kniv genom smör. Avreglering av bostadsmarknaden, sedan flyg och lastbilstransporter. Importkvoter och onödiga certifieringar avskaffades.

Frontalangreppet på den progressiva kulturen

Men Mileis revolution handlar inte bara om ekonomi.

Den representerar ett kompromisslöst förkastande av vad Milei kallar ”kulturmarxism” och ”woke-ideologi”. I sitt tal till World Economic Forum (WEF) varnade han för att dessa ideologier hade ”koloniserat världens viktigaste institutioner”. Hans budskap var tydligt: Den västerländska civilisationen kan inte utvecklas förrän ”woke”-ideologin har avlägsnats från kultur, institutioner och lagstiftning.

Milei förbjöd användningen av inkluderande språk i offentliga institutioner och tog bort genusperspektivet från statliga program. Han stängde ner ministeriet för kvinnor, genus och mångfald, som otroligt nog skapades vid en tidpunkt då Argentina inte direkt saknade frågor att fokusera på. Milei stängde också antidiskrimineringsinstitutionen INADI och satte vänsterorienterade kulturcentra under ”omstrukturering”. Den statliga pressbyrån Télam stängdes som ”ett propagandacenter för vänstern”.

I sociala frågor intar Milei envist konservativa ståndpunkter. Han är motståndare till abort. Han ser könsideologin som ett hot mot samhället och har anklagat vänstern för att tillåta män att ”låtsas vara kvinnor” för att få en orättvis fördel inom idrotten.

Den politiska formeln

Hur kan en regering som skär ned fem procent av sin budget behålla folkets stöd?

Förklaringen ligger i Mileis äkthet. Hans budskap är enkelt: Jag säger alltid sanningen, oavsett om folk delar mina åsikter eller inte. Denna ärlighet väcker genklang i ett land som är trött på korruption och klientelism. Milei kallar staten för ”en tjuv” och beskriver den politiska klassen som parasiter. Hans motorsåg blev en symbol för viljan att skära ner på den uppsvällda statsapparaten. Mileis motståndare saknar naturligtvis den gamla goda tiden, då man kunde räkna med att priserna fördubblades varje månad.

Lärdomar för Europa

Milei visar att anti-progressiv politik inte är dömd att misslyckas. För Europas stora välfärdsstater som kämpar med stagnation och kulturella spänningar kan den argentinska modellen tjäna som inspiration. Inte som en blåkopia – Danmark är inte Argentina – men som ett bevis på att det finns alternativ till det progressiva samförståndet.

Europas utmaningar liknar i viss mån Argentinas: uppblåsta statsapparater, kulturella strider om identitet och kön och en ekonomi som hämmas av överreglering. Även om radikal libertarianism inte passar de nordiska välfärdsstaterna kulturellt, politiskt eller ekonomiskt, skulle uppmätta doser av Mileis medicin – avreglering, åtstramning och motstånd mot progressiv kulturpolitik – kunna gynna de europeiska samhällena.

Den galne professorn som räddade Argentina

Mileis Argentina står tillsammans med Viktor Orbáns Ungern som de mest framgångsrika exemplen på anti-progressiva regeringar i modern tid. Där andra konservativa politiker har pratat om kulturkrig utan att leverera resultat, har Milei både pratat och agerat. Bara tiden får utvisa om hans framgångar fortsätter.

Hur som helst utmanar Mileis framgångar uppfattningen att vänsterns kulturella hegemoni är oantastlig. Den pekar på en väg mellan socialismens kollektivism och nyliberalismens individualism – en väg som kombinerar ekonomisk frihet med kulturell konservatism.