Storbritannien är inte bara på väg mot ekonomisk ofrihet. Det är på väg mot en ekonomisk och civilisatorisk slutstation – ett tillstånd av minskande produktion, växande kontroll och en befolkning som blir alltmer belastad för att hålla liv i det byråkratiska kadaver som en gång var en fri nation.

Exporterat värdeskapande, importerad börda

Enligt österrikisk teori uppstår värdeskapande när individer agerar frivilligt, producerar, byter och investerar baserat på sina egna preferenser och incitament. Värde skapas underifrån – inte ovanifrån. Men den nuvarande brittiska ekonomiska politiken verkar i motsatt riktning. Det lilla värdeskapande som finns kvar i landet – i småföretag, gårdar, teknologisamhällen och specialiserade tjänster – beskattas till döds, medan produktivkrafterna drivs ut genom reglering, inflation och social utmattning.

Samtidigt importeras en ny befolkning i massor, inte för att den har kapacitet att skapa värde, utan för att den teoretiskt kan motivera utbyggnaden av välfärdsstaten och ge långsiktiga politiska vinster. Ekonomisk rationalitet ger vika för ideologisk eskapism. Vad vi ser här är en kombination av felinvesteringar (felallokering av kapital) och den interventionistiska blindhet som Ludwig von Mises (1881-1973) varnade för: Staten försöker korrigera de kriser som den själv har skapat – genom att förstärka just de mekanismer som skapade dem.

Skatter som förstörelse

Skatter är inte neutrala – de innebär att resurser tas från människor som skapar, för att fördelas till människor som konsumerar utan att nödvändigtvis ge tillbaka. I Norge ser vi redan ett ökande antal människor som lever på offentliga transfereringar, medan deras skattefinansierade köpkraft konkurrerar om samma knappa varor – bostäder, tjänster och konsumtion – som de som faktiskt producerar värdena, vilket undergräver incitamenten att prestera och belönar passivitet.

När skattenivåerna passerar vissa trösklar, som Starmer-regeringen nu tillkännager, bryts den känsliga balansen mellan arbete, risk och belöning. I ett sådant klimat uppstår det som österrikarna kallar kapitalflykt, men också något mer subtilt: en mental flykt. Människor slutar att tänka som entreprenörer, arbetare och chefer. De blir klienter, beroende och utarmade.

Detta är inte social rättvisa – det är ekonomiskt självmord med ett moraliskt alibi.

Det irreversibla tillståndet

Murray Rothbard (1926-1995) påpekade att staten är den institution som gör anspråk på rätten att initiera våld inom ett givet territorium. I dag behöver den inte våld – bara ett nätverk av digitala system som kontrollerar, registrerar och filtrerar varje rörelse, ord och transaktion. Britterna ser nu konturerna av en algoritmisk Leviathan: censur via digitala tjänster, övervakning och överföring av makt till icke folkvalda organ, icke-statliga organisationer och teknokrater. Individen blir en datasetparameter, inte en medborgare med fri vilja och äganderätt.

Varje ny lösning leder till mer komplexitet, mer statlig kontroll, mer skatter – och mindre frihet. Detta är österrikarnas interventionistiska spiral: Intervention leder till oavsiktliga konsekvenser, som i sin tur kräver ny intervention, och så undergrävs marknadens självreglerande funktioner tills det inte finns några kvar.

I Norges fall förstärks denna spiral av EES-avtalet, som överför alltmer beslutsmakt till EU-byråkratin utan någon demokratisk förankring. Norska politiker antar regler och förordningar som utformats i Bryssel och försöker sedan kompensera för de skadliga effekterna med nationella stödsystem, subventioner och nya offentliga insatser. Resultatet blir en dubbel intervention: först genom harmonisering med ett överstatligt regelverk, sedan genom en växande nationell apparat som försöker mildra konsekvenserna – men som i själva verket bara förstärker beroendet av staten och byråkratin.

En historisk liknelse

Det brittiska lejonet var en gång en symbol för tillverkning, sjöfart, industri och kommersiell energi. Men det imperium som exporterade kapital och institutioner över hela världen har nu importerat alla symptom på civilisationens nedgång: ekonomisk stagnation, demografisk förändring, skuld, inflation och en permanent politisk klass.

Slutet på det brittiska imperiet var geografiskt. Slutet för det moderna Storbritannien är andligt – och ekonomiskt. Där Rom plundrades av utländska stammar, undermineras Storbritannien inifrån av sin egen överbyggnad.

Vad är nästa stopp?

Om denna kurs fortsätter kommer landet inte bara att uppleva ekonomisk nedgång – det kommer att förlora själva grunden för social och kulturell kontinuitet. När produktivkrafterna försvinner och inte längre är i majoritet kan de institutioner som de skapade inte bestå. En stat som vilar på transfereringar snarare än produktion kommer så småningom att bli utblottad när transfereringsbasen försvinner. När oljan tar slut – eller beskattas till stillastående – kommer även den norska staten att stå kvar som en tom distributionsmaskin utan bränsle, beroende av en produktivitet som den sedan länge gjort omöjlig att upprätthålla.

Starmers Storbritannien är inte ett undantag – det är ett symptom. Det är Europa i miniatyr, USA i backspegeln och en varning till alla länder som tror att skatter, skulder och toppstyrning kan ersätta arbete, produktion och ansvar.

Slutet på en ruinerad nation

Ur ett österrikiskt perspektiv är lösningen aldrig mer stat, utan mindre. Aldrig fler skatter, utan färre. Aldrig mer reglering, utan friare marknader. Detta är inte ideologi – det är realism. För dem som fortfarande tror att frihet, äganderätt och frivilligt utbyte är det som bygger välstånd finns det bara ett alternativ kvar inför utvecklingen i Storbritannien:

Lämna, protestera – eller förbered dig på att betala för din egen länk.

Och när vi betraktar Storbritanniens väg mot ruin och ofrihet bör vi notera att Norge är på väg i samma riktning – med samma politiska lösningar, samma centralisering och samma import av bördor snarare än värden. För de norska myndigheterna handlar det inte bara om ekonomisk politik, utan om integration i en större överstatlig struktur där suveränitet, nationellt självbestämmande och lokalt värdeskapande måste ge vika för harmonisering, reglering och kontroll. Inkorporering kräver anpassning – och anpassning sker på bekostnad av frihet.

Storbritanniens framtid kan vara vår egen – bara några år längre framför oss.