Total ekonomisk vindkraftskollaps i norra Sverige

Sverige har fram till nyligen lyfts fram som Europas kanske mest attraktiva land för investeringar i vindkraft. Kombinationen av (skenbar) politisk stabilitet, goda vindresurser och en utlovad industriell boom i norr gjorde Sverige till en favorit för så kallade gröna investeringar.

Sverige definierades därför som en nyckelmarknad för utvecklare av vindkraftsprojekt, som OX2 och Ørsted, och svenska energimyndigheter annonserade att landbaserad vindkraft skulle vara den mest kostnadseffektiva formen av kraft av alla, baserat på siffror från vindkraftsindustrin själv. Det är med andra ord vindkraftsförsäljarna själva som står för de siffror, data och antaganden som vindkraftspolitiken bygger på.

Men precis som visselblåsarna varnade för går det inte alls som ”visionärerna” tänkt sig: Sverige har tidvis haft extremt låga och negativa elpriser. Efterfrågan på vindkraft har uteblivit och det finns en stor eftersläpning i utbyggnaden av elnätet. Det gör att man inte kommer åt marknaderna i södra Sverige – och avståndet är för stort. Dessutom har vindkraften lett till exploderande balanseringskostnader, så resultatet var oundvikligt:

Nu skriver affarsvarlden.se om en avgrundsdjup kris för vindkraften i norr: ”Ingen tjänar pengar.” Investerare försöker nu dumpa förlustbringande vindkraft i norra Sverige – men det finns inga köpare. En aktör säger att marknadssituationen i Sverige är ”absurd” och konstaterar att desperata aktörer nu i princip ger bort projekt. ”Det finns i princip inget värde i den nuvarande marknaden.”

Alla vindkraftsparker är till salu, men ingen vill köpa

Det är varken lönsamt att investera i eller driva befintliga vindkraftsparker i Sverige. Och eftersom allt detta var 100 procent förutsägbart försöker de som sitter med Svarte Petter att sälja de förlustbringande vindkraftsparkerna till rekordlåga priser. Men alla med analytisk förmåga såg detta komma, och därför finns det inga köpare. Följden blir att alla nya projekt ställs in och att de befintliga går i konkurs, eftersom affärsmöjligheterna inte ser ut att bli bättre.

När branschorganisationen Energiföretagen nyligen presenterade statistik för det senaste halvåret rapporterades att antalet timmar med extremt låga eller negativa priser har fördubblats i norra Sverige, medan priserna har stigit i söder. Nu återstår bara att massmedia börjar ställa den avgörande frågan som borde ha ställts för 20 år sedan:

Varför har politikerna satsat framtiden på kraftverk som bara levererar sin produkt 27 procent av tiden, som skapar förödande balanseringskostnader och som dessutom är beroende av skyhöga elpriser för att gå med vinst? Vem och vad fick politikerna att köpa den lösningen istället för alternativen? Det är där den obekväma misstanken om grov korruption kryper fram som den enda logiska förklaringen.

Katastrofsiffror för grönt stål

Men det är inte bara vindkraftsparkerna och batteriäventyret Northvolt som misslyckas i Sveriges gröna omställning: Politikernas lika stora investering i ”grönt stål” är också i brant utförsbacke. Affärsidén för det politiska luftslottet H2 Green Steel (H2GS) är att göra ”klimatstål” genom att ersätta koks som energikälla med vätgas producerad med förnybar el.

Också här (liksom med resten av klimatinitiativen) bestämde sig politikerna för att hoppa över småskaliga försök och gå direkt till storskaligt, för det var vad några smartskallar sa var en bra idé. Det var vad som krävdes för att utlösa massiva subventioner till Harald Mix på Vargas Holding. Bolaget valde Norra Svartbyn i Boden i norra Sverige som plats för stålverket med en kapacitet på 2,5 miljoner ton per år och 1.500 utlovade jobb.

H2GS AB har redan fått 75 miljarder kronor i investeringar för att göra stål som är precis som vilket annat stål som helst, förutom ett kostsamt grönt metavärde som ger skyhöga priser och inga kunder. Och vad gjorde de gröna aktieägarna när de stora förlusterna blev uppenbara och kritiken ökade sommaren 2024. Erkände de nederlag? Nej, det gjorde de inte. Skapade de en ny affärsmodell som kunde förklara hur det här någonsin skulle kunna gå med vinst? Nej.

Man toppade sin ”vision och sina ambitiösa mål” med att byta namn på bolaget till Stegra för att spegla sina bredare ambitioner att minska koldioxidutsläppen i hela värdekedjor, inte bara stålproduktion, för det är ett välkänt faktum att när man inte har en ekonomisk förklaring så byter man bara namn på bolaget och ber om mer pengar till verksamheten.

Gigantisk förlust ger stor optimism

2024 hade Stegra säkrat 8 miljarder kronor från privata investerare, lika mycket i lån och ytterligare 1,2 miljarder kronor i statligt stöd via Industrilivet. EU har också bidragit med miljarder. Normala företag skulle tycka att en förlust på två miljarder är lite oroande, men inte grön industri: I en intervju med Dagens Industri säger bolagets vd Henrik Henriksson att de ökande förlusterna faktiskt är ett tecken på framgång.

– Om vi hade haft 3 miljarder i förluster hade det varit en positiv signal. Ju mer vi spenderar och ju snabbare vi kan fördela pengar, desto bättre går projektet.

Stegras presschef Karin Hallstan anser att bolaget har absolut rätt att söka fortsatt och ytterligare stöd och pekar på ett EU-beslut som hon anser möjliggör ytterligare statligt kapital till den miljardförlustbringande satsningen på grönt stål – en affärsmodell som gröna politiker kläckt och som gröna politiker subventionerar för att förverkliga.

Precis som norska Mo i Rana, som satsade allt på löftena om en batterifabrik, kämpar Bodens kommun med resultaten av det gröna grupptänkandet. Kommunens skuld har ökat från 80 miljoner kronor till 1,5 miljarder kronor sedan 2017 – utan att skatteintäkterna hängt med.

Arbetslösheten är fortsatt hög och de tusentals jobben har låtit vänta på sig. Men snart kommer det att bli en succé. Man behöver bara ha ännu större visioner, ännu mer ambitiösa mål och kasta ännu mer pengar på gröna affärsmän som lovar att rädda planeten. Vad kan gå fel?