Det var debatt i Deadline igen, och återigen fick vi höra att Putin inte vill stoppa kriget, han vill till och med gå utanför Ukraina och erövra andra delar av Europa. Den här gången var det Samuel Rachlin som kom med den mycket missvisande analysen.

Men när Ryssland inte vill ha fred på européernas villkor är det uppenbarligen för att Ryssland gör framsteg på slagfältet. Å andra sidan finns det inga tecken på att Ryssland vill erövra hela Ukraina, än mindre Baltikum eller andra Natoländer. Det vore dumt att hoppa ner i ännu mer kvicksand.

Men tänk om det är européerna som inte vill ha fred? Missförstå mig inte nu: Alla vill ha en acceptabel fredslösning för Ukraina, men tänk om européerna inte är kapabla till det och därför egentligen inte vill försvara en sådan fred?

En ukrainsk soldat som skadades under strider med ryska styrkor vid frontlinjen vid stabiliseringspunkten för Da Vinci Wolves-bataljonen i Pokrovsk-riktningen i Ukraina, har brännskador i ansiktet och på handen den 11 augusti 2025. Foto: Evgeniy Maloletka / AP / NTB.

Som Wolfgang Münchau skriver i UnHerd: ”Europeiska ledare har inte de trupper som krävs för att ge Kiev verkliga säkerhetsgarantier.” Medan europeiska politiker och kommentatorer frossar i krigsretorik saknar de den militära kapaciteten att sätta handling bakom de stora orden.

Trumps pragmatiska realism

Trumps möte med Putin, och det efterföljande mötet med Zelensky och europeiska ledare, avslöjade en obehaglig verklighet. Trump försökte inledningsvis med en maktdemonstration med Putin, men insåg till slut det uppenbara: Han kan varken tvinga Putin till eldupphör eller pressa Ukraina och EU att acceptera de ryska fredsvillkoren.

Därför har Trump nu lämnat över stafettpinnen till européerna. Det tyder på att han bara kommer att underlätta fredsprocessen om de andra parterna ber om hjälp. Samtidigt har han dragit tillbaka sitt löfte om sekundära sanktioner mot Ryssland, eftersom han inser att sådana sanktioner inte fungerar. ”Det finns inga mer effektiva sanktioner som kan genomföras mot Ryssland, så USA skulle behöva sanktionera länder som Indien och Kina. Och det skulle vara omöjligt eller kontraproduktivt.

Trump har ett pragmatiskt förhållningssätt: USA drar sig gradvis tillbaka från konflikten och lämnar över ansvaret till européerna. Problemet är att européerna inte kan bära den bördan.

Europas militära verklighet

Det är här Münchaus analys är meningsfull. För att säkra den ukrainsk-ryska frontlinjen, som sträcker sig över 1.200 kilometer, skulle det krävas minst 150.000 europeiska soldater. Som jämförelse kan nämnas att den demilitariserade zonen i Korea bara är 250 kilometer lång.

Tyskland har redan medgett att man inte har kapacitet att skicka trupper till Ukraina. Storbritannien, som brukar vara bombastiskt om sitt engagemang, kan inte ens utrusta en fungerande pansardivision med tre brigader, enligt tankesmedjan RUSI. En utplacering av bara en brigad skulle ta 70-80 procent av den brittiska arméns totala kapacitet i anspråk.

Europa har helt enkelt inte de militära muskler som krävs för att garantera ett fredsavtal, oavsett hur högt politikerna skriker om ukrainsk seger.

Krigsretorik möter verkligheten

Det är här det europeiska hyckleriet kommer fram. Det har varit många jubelrop och mycket regimskiftesfanatism bland europeiska politiker och medier. Retoriken kräver att Ryssland inte får belönas för sin aggression, men européerna har ingen militär strategi för seger.

Européerna har varken viljan eller förmågan till den nödvändiga militära insatsen. De föredrar att lämna över ansvaret till amerikanerna samtidigt som de kritiserar dem för att inte göra tillräckligt. Dumma Trump! Fascistiske Trump! Putins lakej!

Realistisk fredslösning

Realister har å andra sidan länge pekat på den centrala dynamiken: Ukraina försvagas militärt dag för dag. Landet saknar arbetskraft för att försvara en 1 200 kilometer lång front, och den ryska överlägsenheten inom artilleri, drönare och precisionsvapen sätter press på ukrainska positioner.

Rysslands fredskrav har hittills varit tydliga: erkännande av annekteringen av fyra ukrainska regioner plus Krim, ukrainsk neutralitet utan västliga säkerhetsgarantier och ukrainsk demilitarisering. Dessa krav är oacceptabla för Ukraina och västvärlden, men ju längre kriget pågår desto mer territorium och liv riskerar Ukraina att förlora.

Européerna måste nu antingen acceptera en fredsuppgörelse på villkor som de inte gillar, eller fortsätta ett krig som de inte kan vinna. Det tredje alternativet – att ta ett verkligt militärt ansvar för att säkra Ukraina – har redan avvisats genom deras brist på investeringar i försvaret.

Europeisk fred

Möjligen är det därför dags att skifta perspektiv. Istället för att anklaga Putin för att inte vilja ha fred kan vi fråga oss om européerna verkligen vill ha fred. En fred som de själva skulle behöva garantera med sina egna soldaters liv verkar plötsligt mindre attraktiv än den patosfyllda retoriken om ukrainsk seger.

Som Münchau avslutar: ”Trots all sin arrogans har Trump åtminstone en strategi, det har inte européerna. Europas brist på strategi är inte en tillfällighet. Det är ett val. Ett val att föredra moralisk hållning framför ansvarsfull realpolitik.”

Freden väntar fortfarande. Men kommer européerna verkligen att betala priset för den?