Inom klimatforskning är varken vetenskaplig eller politisk diskussion möjlig, sade norska Klima­realist­enes ordförande Olav M. Kvalheim under en prolog till organisationens konferens ”Klima­kunn­skaps­krisen. Hvordan påvirker den ytrings­frihet, journal­ist­ikk, klima­viten­skap og politikk?” (Klimatkunskapskrisen. Hur påverkar den yttrandefrihet, journalistik, klimatvetenskap och politike?) på Gardermoen i helgen.

Kvalheim, som är professor emeritus i kemi vid Universitetet i Bergen (UiB), ledde en paneldebatt under prologen, där även statsvetaren Mathias Dannevig, advokaten Tor Engeness och läraren Arild Fridstrøm medverkade.

Ordföranden inledde med att konstatera att det inte finns någon reell yttrandefrihet för den som inte håller med om vad FN:s klimatpanel IPCC påstår om klimatförändringarna.

– NRK har blivit en ren propaganda- och indoktrineringskanal för klimatkyrkan, sade Kvalheim, som konstaterade att man måste använda sociala medier för att uttrycka andra åsikter.

Men den selektiva rapporteringen inom klimatområdet gäller hela den gamla mediebranschen. Kvalheim pekade på bisarra exempel från Teknisk Ukeblad – som vill ha statligt finansierade faktagranskare i medierna – där hans egna professionellt baserade kommentarer automatiskt hade flaggats som potentiellt nedsättande, hatiska eller stötande.

I en kommentar hade professorn skrivit:

Säker tillgång till energi till ett konkurrenskraftigt pris är nyckeln till att återuppbygga Europas konkurrenskraft. Ut med oreglerad sol- och vindenergi och in med gas, kol och kärnkraft. EU:s klimatpolitik har varit och är fortfarande ett hinder för industriell utveckling. Knappt 15 procent av koldioxidutsläppen sker i länder som har mål för utsläppsminskningar. Och hälften av detta sker i Europa. Så resten av världen, med Kina i spetsen, har inga problem att konkurrera ut Europa.

Varpå han fick detta meddelande i retur med röd text:

”Varning! Vår textanalys tror att din kommentar kan missuppfattas som nedsättande, hatisk eller stötande. Om kommentaren publiceras i sin nuvarande form kommer den att flaggas för moderering. Om kommentaren sedan till exempel är nedsättande, hatisk eller stötande kommer den att raderas.

Vänligen överväga din formulering för att säkerställa att detta inte är fallet innan du publicerar kommentaren.”

Samma sak hände när han försökte skriva den här kommentaren för fem dagar sedan:

”Vad är kostnaden per ton lagrad CO2? Det inkluderar kostnaden för avskiljning, mellanlagring i Brevik, transport till Øygarden och mellanlagring där och sedan pumpning till reservoar. Är det någon som vågar publicera den beräkningen?”

En av konsekvenserna av denna standardisering är att klimatpolitiken inte är en fråga i valrörelsen, konstaterar Kvalheim. ”Alla är överens, och det är bäst att inte chocka väljarna, så vad finns det att diskutera?

Kvalheims försök till dialog med Teknisk Ukeblad faller platt till marken. Han skriver och får inget svar, påminnelser efter elva dagar och får veta att det ska åtgärdas – men det händer aldrig. Senare får han veta att TU själva inte har något ansvar för kommentarsfältet! Det sköts av ett svenskt företag. Som inte svarar i telefon.

Också till faktisk.no ställer han huvudet i väggen. Nyhetsredaktören Olav Østrem lovar Kvalheim att ta itu med ett faktafel som den senare har påvisat med dokumentation från NVE, men det händer aldrig.

Tor Engeness får ordet och säger att situationen måste ses mot bakgrund av EU:s politik, och i synnerhet lagen Digital Services Act (DSA). Politikerna inser att etablissemangets inflytande försvagas i takt med att sociala medier sprids. Därav kraven på ”faktakontroll” och borttagande av ”desinformation”.

Detta är en uppenbar underminering av demokratiska principer, menar Mathias Dannevig, som använder begreppet ”sanningskommission” för att beskriva fenomenet och jämför digital censur med bokbål.

Arild Fridstrøm citerar klimatminister Andreas Bjelland Eriksen, som vid ett Ciceromöte nyligen sade att regeringen vill ha en fri och öppen debatt, även om vi inte är överens, men man ”kan inte tillåta desinformation” – och det är vad det vetenskapliga samförståndet påstås bestämma.

Det innebär att varken en politisk eller vetenskaplig diskussion är möjlig, konkluderar Kvalheim.

Dannevig hänvisar till tänkandets historia:

–Ingenting är hugget i sten. Människan måste fatta beslut om vad som är rätt och fel. Vetenskapen utvecklas. Det som var rätt igår är inte nödvändigtvis rätt idag, analyserar han.

Men detta är svårt att ändra på:

–Klimatvetenskapen är särskilt sårbar eftersom det finns så många intressen inblandade och det inte finns några neutrala domare. Myndigheterna sätter ramarna, de betalar forskarnas löner och bestämmer vilka områden som ska beforskas, konstaterar Dannevig.

Fridstrøm talar om en slags politisk force majeure:

–Klimatfrågan har sålts in som en existentiell fråga. Kritiska röster anklagas därför för att sabotera det ädla målet, säger han.

Fridstrøm menar att eugenikdoktrinen är en historisk föregångare till klimathysterin:

–Baserat på en ofullständig förståelse av ärftlighetsbiologin skulle mänskligheten, eller rasen, hindras från att degenerera. Till de dystra resultaten hörde inte bara nazismen, utan även steriliseringar och raspolitik i andra länder än Tyskland. Var på din vakt mot världsfrälsningen, uppmanar Fridstrøm.

Engeness kommenterar att man måste försöka nå ungdomarna.

En kvinnlig lärare i publiken, som är i slutet av sin karriär, tar sedan till orda och säger att studenterna är ”sjuka och trötta” på klimatprat. De orkar inte höra om världens undergång varje dag. De vill ha roligt, de vill ha ett bra liv. Det pågår ett tyst ungdomsuppror, menar hon.

Konferensens stora dragplåster är 2022 års Nobelpristagare i fysik, John Clauser, som menar att det är just en ofullständig förståelse som nu gäller på klimatområdet.