Man kan undra vad som händer i vissa delar av medie- och väckelsekulturen idag. Det norska friidrottshoppet Jonathan Hertwig-Ødegaard har nu kommit ut i media och meddelat att han är homosexuell. Och vad är rubrikerna? ”Norges nya friidrottshopp är homosexuell”.

Man måste fråga sig: Varför? Varför skulle man riskera sitt liv för att vara öppen med sin sexuella läggning? Varför är detta en ”nyhet” 2025?

Jonathan Hertwig-Ødegaard, denna unga idrottare, säger det bäst själv. I en intervju med NRK säger han att det för honom inte är en ”big deal”, och att han hoppas att det inte behöver så mycket publicitet. Han tycker att det är ”fel fokus” när det karakteriseras som ”modigt” och ”tufft” att träda fram.

Och här är vi vid problemets kärna.

I ett samhälle som är genuint tolerant och inkluderande är människors sexuella läggning en privatsak. Den borde vara lika relevant för medierna som vilken typ av tandkräm man använder. I dag har det dock blivit en förväntan. En roll som ”förebild”. Och medierna, med NRK i spetsen, kastar sig över varje ung idrottare som ”kommer ut” så att de kan hissa regnbågsflaggan och skapa en ”historisk” berättelse.

Varför kan inte en idrottsman vara en förebild enbart på grund av sina idrottsliga prestationer? Måste ens privatliv visas upp för allmänheten för att bli erkänd?

Hertwig-Ødegaard påpekar själv att ”det finns inga idrottare som är heterosexuella som behöver komma ut med det”. Och däri ligger dubbelmoralen och den absurda logiken hos de vakna aktivisterna och medierna. De vill att allt ska vara lika, men samtidigt skapar de ett särskilt fokus på vissa grupper som ett sätt att utöva påtryckningar. De sätter press på människor att ”komma ut” för att uppfylla sina kvoter för mångfald och förebilder.

Den verkliga toleransen ligger inte i att hylla en person för sin sexualitet, utan i att låta människor vara ifred med den.

Hans uttalanden om att han vill att alla ska ”vara bekväma med att vara öppna med sin läggning” är ett ideal som hör hemma på 1980-talet, inte i dagens samhälle. Det finns naturligtvis en minoritet som är homofob, men det löser man inte genom att tvinga allmänheten att hylla en läggning. Individer behöver inte en stor, spektakulär show för att känna sig trygga. De behöver ett samhälle som ger dem respekt och lika rättigheter.

Det ständiga sökandet efter nya ”förebilder”, efter nya ”historiska” ögonblick, har lite att göra med verklig tolerans. Det är en del av den politiska agenda som vill förändra vårt samhälle till en arena där privatlivet är offentligt och där du måste bekräfta din identitet för hela världen för att känna dig ”accepterad”.

Möjligen borde vi lyssna på idrottaren själv och inse att det inte längre borde vara en nyhet att vara ”öppet homosexuell”.