I tidningen Dagsavisen försöker en krönikör linda in sin egen intolerans i en filosofisk mantel genom att hänvisa till Karl Poppers ”toleransens paradox”.

Argumentet är välkänt och lika förutsägbart som det är farligt: För att försvara den liberala demokratin måste man vara intolerant mot de ”intoleranta”. Problemet är att den åsiktsbärande klassen själv har tagit makten att definiera vilka dessa intoleranta människor är.

Svaret är alltid detsamma: Det är du, jag och alla andra som vågar utmana deras världsbild.

Vad som presenteras som ett försvar för ett öppet samhälle är i själva verket ett recept för att stänga det. Eliten har vänt upp och ner på Poppers varning och använder den som en vägkarta för att rättfärdiga sin egen censur. De har utnämnt sig själva till toleransens väktare och i den rollen har de definierat varje konservativ eller nationellt sinnad inställning som ett hot.</p

Är du orolig för konsekvenserna av massinvandringen? Då är du intolerant. Är du kritisk till en klimatpolitik som hotar jobb och välfärd? Då är du en fara för samhället. Tror du att det finns två kön? Då attackerar du minoriteter.

Det är så paradoxen blir ett verktyg för att delegitimera all politisk opposition. Folkligt missnöje ses inte längre som en del av demokratin, utan som ett symptom på fascism som måste bekämpas.

Kolumnisten anklagar högern för att skrika om en ”avbokningskultur”, samtidigt som man vill få bort oliktänkande. Detta är en fräck förvrängning av verkligheten. Annulleringskulturen är vänsterns uppfinning och främsta vapen. Det är de som i åratal har arbetat för att få bort människor från jobb och offentligheten för att de har fel åsikter, oavsett om det gäller biologi, invandring eller religion.

När högern äntligen säger ifrån är det inte för att avbryta, utan för att kräva ett slut på den segregation som har tillåtits härja fritt.

Det påstås att Trump och hans anhängare skriker om ”yttrandefrihet” samtidigt som de stämmer tidningar. Men vad är mest auktoritärt: att använda det etablerade rättssystemet för att försvara sig mot vad man anser vara förtal, eller att driva en kampanj för ”deplatforming” och hota alla man inte håller med till tystnad?

Vänstern har gjort det senare till en konstform.

Kommentatorn drar slutsatsen att fascismen, när den kommer till medierna, kommer att vara ”klädd i kostym”. Han har rätt, men han pekar i fel riktning. Det verkliga hotet mot ett öppet samhälle är inte den folkvalde presidenten som utmanar etablissemanget.

Hotet är den självgoda elit som från sina nyhetsredaktioner och universitetskontor med lugn röst talar om varför vanliga människors åsikter är farliga och måste blockeras.

De är klädda i kostym, de talar ett polerat språk och de är övertygade om sin egen moraliska överlägsenhet. Och de använder toleransens språk för att bygga ett alltmer intolerant samhälle.

Donald Trump är inte sjukdomen, han är symptomet på att människor har fått nog av denna arrogans.