Ett växande antal kunniga observatörer förutspår nu att de stora europeiska länderna närmar sig en finansiell kollaps på grund av en växande obalans mellan offentliga utgifter och offentliga intäkter. Resultatet blir en ökad statsskuld som blir allt svårare att betala tillbaka.

Ta till exempel Frankrike. Där uppgår det offentliga underskottet nu till 5,8 procent av BNP, medan EU-reglerna begränsar det till 3 procent. Statsskulden uppgår till 114 procent av BNP och marknaden för statsobligationer rasar när långivarna befarar att Frankrike snart inte kommer att kunna fullgöra sina åtaganden.

President Emmanuel Macron ser ingen annan väg ut ur krisen än att be nationalförsamlingen om en förtroendeomröstning. Omröstningen äger rum den 8 september och två dagar senare har vänstern och fackföreningarna redan kallat till massdemonstrationer, eftersom de befarar att Macron kommer att genomföra massiva sociala nedskärningar. Det är dock högst tveksamt om hans regering kommer att överleva förtroendeomröstningen och om den gör det kan han tvingas utlysa nyval.

Faktum är att det är praktiskt taget omöjligt att skära i den franska välfärdsstaten, eftersom landet har en historia av våldsamma oroligheter om staten vågar gå för nära den mäktiga vänstern. Om Macron inte lyckas kontrollera de offentliga utgifterna kommer han inte att ha något annat val än att höja skatterna (vilket också kommer att utlösa social oro) eller att skuldsätta landet ytterligare.

I Storbritannien är situationen inte mycket bättre. På 1970-talet uppgick statsskulden till cirka 36 procent av BNP. Nu är den uppe i 100 procent och att betala av på skulden kostar staten mer än vad det kostar att driva till exempel det offentliga utbildningssystemet. Samtidigt har ekonomin knappt vuxit under de senaste 15 åren och lönerna har stagnerat.

Premiärminister Keir Starmer försöker desperat hitta nya sätt att öka de offentliga intäkterna. I praktiken kan detta bara göras genom att införa nya skatter. Bland de förslag som regeringen överväger är att beskatta husägare, vilket naturligtvis kommer att föras vidare till hyresgästerna.

Starmer och Labour är djupt impopulära, medan Nigel Farages Reform stormar fram i opinionsmätningarna.

Farage har just presenterat sin plan för att stoppa den illegala massinvandringen, som bidrar till att öka det offentliga underskottet. Han kommer också att gripa ett stort antal illegala invandrare och kvarhålla dem för utvisning. I ett nytt och aldrig tidigare skådat drag kommer han att dra tillbaka Storbritannien från olika konventioner, inklusive 1951 års flyktingkonvention, som har gjort det möjligt för professionella migrationsadvokater att blockera alla försök att stoppa befolkningsförändringar. Han kommer också att lämna Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Det råder ingen tvekan om att dessa förslag har ett brett stöd bland den engelska befolkningen, som i allt högre grad känner sig som främlingar i sitt eget land. Som ett resultat av detta har det varit många demonstrationer, bland annat mot de många hotell som nu ockuperas av unga män som får allt, medan engelsmännen måste skärpa sig – och får höra att de är rasister om de inte accepterar hur saker och ting är.

Det diskuteras om Storbritannien står inför en ekonomisk härdsmälta som den som drabbade på 1970-talet, eller om det bara är en växande ekonomisk sjukdom som långsamt kommer att kväva landet.

Den framstående historikern och politiska kommentatorn David Starkey påpekar att det brittiska samhället vilar på myter som inte har någon koppling till verkligheten. Samtidigt försöker staten övertyga medborgarna om att de är för dåligt informerade för att kunna styra sig själva. Därför, som den grekiska filosofen Platon hävdade, bör styrningen lämnas till experter.

Övertygade om sin ofelbarhet kräver experterna att vanliga engelsmän skall tro att påståenden som de kan se med egna ögon är osanna. Dessa inkluderar påståenden om fördelarna med mångkulturalism och klimatförändringar orsakade av människan. Enligt Starkey har regeringen gett upp försöken att lösa landets problem och strävar i stället efter att förändra medborgarnas beteende. Som ett led i detta tillgriper staten censur av yttranden som motsäger de myter som experterna försöker indoktrinera befolkningen med. Vi har redan sett de första arresteringarna och fängelsedomarna.

Starkey befarar att Englands framtid kommer att bli som Nordirlands under the Troubles – en stat präglad av gängjustis.

Situationen i Tyskland är inte heller uppmuntrande, inte minst på grund av en energipolitik som dikteras av klimatideologer. Som en följd av detta har landets kärnkraftverk stängts ned samtidigt som importen av billig rysk energi har stoppats.

Marknadsanalytikern Alex Krainer påpekar att Europas situation kompliceras ytterligare av att stater har fryst 300 miljarder dollar som tillhör Ryssland. Enligt Krainer verkar det som om Frankrike har börjat ta del av dessa pengar.

Om en fredsuppgörelse nås med Putin är det troligt att Kremls starke man kommer att kräva att ryska tillgångar frigörs. Möjligen på ett sådant sätt att Putin går med på att investera dem i USA, vilket ytterligare skulle öka USA:s försprång gentemot Europa.