Frankrikes president Emmanuel Macron har utsett Sébastien Lecornu till Frankrikes nya premiärminister efter François Bayrous avgång.

Lecornu, bara 39 år gammal, är Macrons sista hopp om att behålla sin roll som president, skriver James Tidmarsh i The Spectator.

Lecornu är en av Macrons mest betrodda allierade. Hans utnämning är ett djupt personligt val som signalerar att Macron samlar trupperna och förlitar sig på sin inre cirkel när krisen förvärras.

Lecornu är inte en kompromisskandidat eller en enande figur, han är Macrons man, utsedd för att hålla linjen och skydda presidentens politiska arv.

Det här är klassiskt Macron, han väljer en lojal förtrogen. Macron vill ha folk som ror i ungefär samma riktning, medan han njuter av ett glas champagne.

Den franske presidenten är djupt personlig, och utnämningen av Lecornu handlar mer om att rädda Macron själv än att rädda Frankrike. Eftersom Lecornu inte är ute efter kompromisser eller politisk enighet och enighet är han Macrons marionett.

Han kommer inte att ha ett lätt jobb, med ett splittrat parlament, en hotande budgetkris och ett land på randen till en strejk. Det råder ingen tvekan om att Lecornu frivilligt sväljer den förgiftade bägaren.

Lecornu är före detta försvarsminister och en av nyckelspelarna i Europas fokus på Ukraina. Han sägs vara diskret och disciplinerad, men han var förmodligen en av aktörerna bakom den så kallade Coalition of the Willing. Han är också en god vän till presidentens fru, Brigitte Macron.

Hans utnämning betonar hur mycket detta beslut handlar om lojalitet och förtroende. I Elyséepalatset anses hans lojalitet mot presidenten vara absolut. Det skulle vara svårt att hitta någon som står Macron närmare.

Lecornus utnämning handlar mindre om kompromiss än om kontinuitet. Det är Macron som fördubblar sig, inte sträcker ut sin hand.

För det franska folket, som står inför landsomfattande strejker, en invandringskris, ekonomisk katastrof och djupa splittringar, är detta ett slag i ansiktet. Macron väljer sin inre cirkel och ignorerar ropen på förändring.

Frankrikes kris är en varning för hela Europa

Som försvarsminister blev Lecornu den franska militärens ansikte utåt efter Ukrainakrisen och ledde vägen för de franska militära utgiftsplanerna. Som reservist i gendarmeriet knöt han nära band med sin tyska motsvarighet Boris Pistorius.

Marine Le Pen är inte särskilt imponerad och skriver på X:

”Presidenten avfyrar den sista patronen av makronism. Efter det oundvikliga kommande allmänna valet kommer Jordan Bardella att bli premiärminister.”

Bardella är Rassemblement Nationals presidentkandidat, eftersom Le Pen är förhindrad att ställa upp i valet, i skrivande stund.

Jean-Luc Mélenchon, ledare för det radikala vänsterpartiet La France Insoumise, var lika skarp i sin kritik.

”Macrons svar på Bayrous avgång: Från och med nu är allt exakt som tidigare. Endast Macrons egen avgång kan sätta stopp för denna sorgliga komedi av förakt för parlamentet, väljarna och politisk anständighet.”

Olivier Faure, som leder ett annat franskt socialistparti, är också kritisk.

”Macron håller fast och undertecknar. Han hörde ingenting om misstroendevotumet mot Bayrou. Han fortsätter samma politik med en av sina lojala anhängare, Sébastien Lecornu. Vänstern måste förbereda sig på att regera, eftersom den vann parlamentsvalet. Ett annat sätt är möjligt!”

Macron möter motstånd från både höger och vänster, men som en klassisk fransk snobb ignorerar han det mesta av det, som om han är osårbar. Visst är han tillräckligt intellektuell för att ha läst några böcker om franska revolutionen?

Macrons smeknamn ”Lille Napoleon” är löjligt. Napoleon var en briljant krigare som kom från de lägre ekonomiska skikten, men som vann nationen (och stora delar av Europa) genom sin genialitet och sitt mod. Sedan förlorade han allt år senare, efter en huvudlös invasion av Ryssland, inte en okänd faktor i krigshistorien.

Napoleon red med ett svärd framför sina trupper när det behövdes. Macron har aldrig offrat något.

Man skulle kunna skriva i timmar om den politiska kris som Frankrike just nu upplever. Affärsverksamheten är i nedgång, folket är i ett tillstånd av nästan uppror, och de gula västarna har hittat en efterträdare i Bloquons Tout, vilket betyder ”Blockera allt.”

Sedan slutet av september har Macron varit vid makten.

Från den 18 september går de franska fackföreningarna ut i strejk. Samtidigt skriver Le Figaro att det bästa Lecornu kan hoppas på är ett ”icke-förtroendeavtal” med socialisterna.

Efter att ha tackat sin föregångare François Bayrou för hans ”extraordinära mod” lovade den nya hyresgästen i Matignon att vara ”mer kreativ”, ”mer seriös i vårt sätt att arbeta med vår opposition”.

Matignon är för övrigt den franske premiärministerns residens, deras version av 10 Downing Street.

Lecornu är som en fotbollsspelare som byts ut i halvtid när laget ligger under med fyra mål. Han har enorma uppgifter framför sig och få tror att han kommer att lyckas. Utlysningen av ett nytt presidentval är öppen. Ekonomin är i kris, säkerheten har försvunnit, hela landet håller på att falla sönder och befolkningen håller på att förlora hoppet.

Dessa problem blir svåra för Lecornu att lösa, som kommer in i en virvelvind – utan parlamentarisk majoritet.

Strejker, nervösa marknader, en bilindustri i kris, ett nationellt underskott på 44 miljarder euro öppnar målet för rivaler som pressar på för val.

Varje ny premiärminister förstärker kaoset och slösar bort dyrbar tid när Frankrike vacklar på kanten av avgrunden.

Macron har sugit in Lecornu i processen mot en sönderfallande republik. Frågan är bara: Hur kommer Frankrikes sjätte republik egentligen att se ut?