Våra regeringar har länge använt FN som ett vapen mot Israel och det judiska folket.

När FN beslutade att inrätta en separat flyktingorganisation för palestinska flyktingar efter det israeliska självständighetskriget 1949, var syftet redan då erkänt som att de skulle hållas kvar som sociala klienter på FN:s bekostnad under en obegränsad period i avvaktan på att de skulle återvända till sina tidigare hem i Israel. De israeliska myndigheterna uppmuntrade dem också att återvända till sina hem, och i FN:s resolution 194 uppmanades de att återvända och leva i fred med sina grannar, vilket många av dem också gjorde.

Men arabstaternas ihärdiga och oförsonliga anti-israeliska agitation och FN:s generösa stöd i flyktinglägren gjorde att de flesta arabiska flyktingar stannade i de läger som FN:s nya hjälporganisation UNRWA upprättade i grannländerna. Många av flyktingarna var migrantarbetare med ursprung i andra delar av den arabiska och islamiska världen. Några av dem var till och med ättlingar till europeiska bosnier som den turkiska ockupationsmakten hade importerat som arbetskraft under första världskriget. De bosatte sig väl som FN:s välfärdsklienter under UNRWA:s beskydd. På den tiden hade de en högre levnadsstandard som FN-klienter än vad de kunde förvänta sig i något arabland.

I dag sysselsätter UNRWA 30.000 personer, varav 12.000 har varit engagerade enbart i Gazaremsan. UNRWA har varit den största och snabbast växande av alla FN:s hjälporganisationer. Det är den enda som endast täcker en lokal befolkningsgrupp. UNRWA:s snabbt växande kundkrets, som efter trekvarts sekel uppgår till flera miljoner ättlingar till de ursprungliga flyktingarna, lever idag till stor del som en produkt av FN:s misslyckade försök att underminera Israels utveckling som en nationalstat för det judiska folket.

De arabiska flyktingarnas tragedi är en konsekvens av UNRWA:s ursprungliga syfte och organisationens långvariga misslyckande att närma sig målet att återföra dessa människor till de platser där deras föräldrar och farföräldrar kom ifrån. Den ihållande och intensiva politiska och religiösa indoktrinering som dessa människor har utsatts för under hela sina liv och i generationer har inneburit att de länder i arabvärlden som deras förfäder en gång i tiden ursprungligen kom ifrån i dag är ovilliga att ta emot dem. Men styrd av arabstaternas ursprungliga syfte att göra de palestinska flyktingarna till ett ständigt växande och i slutändan olösligt problem för Israel, har FN gjort dem till sitt eget största problem – en FN-skapad humanitär katastrof.

När FN-organisationen UNRWA bildades 1949 skedde det samtidigt som FN också bildade FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, för att ta hand om, repatriera och integrera de miljontals människor som fortfarande var flyktingar efter världskriget. Men arabstaterna hade svårt att acceptera detta syfte för de palestinska flyktingarna. De ville lagstifta om en ”rätt att återvända” och krävde därför en separat organisation för dem med ett specifikt syfte som låg i linje med deras mål att sätta allt större press på Israel.

För att uppnå detta var det bland annat nödvändigt att avvika från och kringgå de folkrättsliga bestämmelser om skydd för flyktingar som höll på att utarbetas i flyktingkonventionen och som skulle behandla alla flyktingar lika. De arabstater som var nyckelspelare i FN:s ansträngningar att skapa fred i Mellanöstern krävde en egen organisation enbart för palestinska flyktingar. Denna anomali av särbehandling, som uteslöt palestinska flyktingar från rättigheter de annars skulle åtnjuta enligt folkrättens normer, gick inte helt obemärkt förbi.

Så tidigt som 1952 kommenterade general Sir Alexander Galloway, som hade utsetts till chef för UNRWA i Jordanien, arabstaternas inställning till sina flyktingar: ”Det är helt klart att arabländerna inte vill lösa det arabiska flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, som en smutskastning mot FN och som ett vapen mot Israel. Arabiska ledare bryr sig inte om flyktingarna lever eller dör.”

FN var tvunget att omdefiniera flyktingbegreppet till att omfatta alla de kortvariga arabiska migrantarbetare som följde arabiska uppmaningar att lämna Israel efter dess bildande 1948 och hamnade i lägren. FN beslutade därför att ge denna exklusiva flyktingstatus till ”…personer vars normala bostadsort var Palestina under perioden 1 juni 1946 till 15 maj 1948 och som förlorat både hem och försörjning till följd av 1948 års konflikt. Palestinska flyktingar och ättlingar till manliga palestinska flyktingar, inklusive juridiskt adopterade barn, har rätt att registreras för att få tjänster från UNRWA.”

Det är ättlingarna till dessa människor i 2:a, 3:e och 4:e generationen som fortfarande hålls kvar av FN och angränsande arabstater i UNRWA:s omänskliga läger i Mellanöstern utan möjlighet att skapa en värdig framtid för sig själva eller sina familjer. Medan de judiska flyktingarna från arabiska och andra islamiska länder välkomnades och integrerades i Israel utan FN:s hjälp, hålls UNRWA:s araber fångna som ett snabbt växande antal gisslan för att sätta press på Israel. Under årens lopp har många av dem, med stöd från väst och arabländerna, organiserats i starkt militariserade terroristorganisationer som Fatah, Hamas, Islamiska Jihad och Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. Alla dessa organisationer har religiösa och ideologiska band till Muslimska brödraskapet. Redan från barnsben mobiliseras och tränas de som frontkämpar i det islamiska kriget mot Israel. Dessa aktiviteter finansieras direkt av FN med stora bidrag från arabiska och västerländska länder, inklusive Norge.

Det var aldrig tal om att repatriera de arabisk-palestinska flyktingarna inom arabvärlden på samma sätt som ett större antal judiska flyktingar från arabländerna repatrierades och assimilerades i Israel. Det ligger bortom de arabisk-muslimska regimernas vilja och förmåga att erkänna att de har förlorat ett krig – särskilt mot judar – och repatrieringen av dessa flyktingar skulle därför av dem uppfattas som en vanhedrande kapitulation inför en evig och oförsonlig fiende. Även om många av dem hade flytt till sina familjer och nära släktingar öster om Jordanfloden, inkvarterades flyktingarna även där i läger som drevs av UNRWA och behandlades som främlingar som skulle skickas tillbaka. Samma sak hände i Syrien och Libanon.

Kriget mot den judiska staten har fortsatt under FN:s beskydd ända fram till idag, där miljontals av deras ättlingar – de enda flyktingar vars flyktingstatus ärvs i generationer – i verkligheten fortfarande lever som världssamfundets politiska fångar på FN:s välgörenhetsorganisation. De är i dag alla arabernas, européernas och FN:s gisslan och vapen i kampen mot Israel. De har hållits i denna fångenskap av FN och arabstaterna med ekonomiskt och politiskt stöd från västvärlden i 77 år, i väntan på att Israel skall förlora det eviga kriget eller kapitulera för en överlägsen makt så att de kan återvända till det land som deras förfäder påstår sig ha flytt ifrån.

Denna politik, som EU och Norge aktivt stöder politiskt och ekonomiskt, är utformad med samma omänsklighet som vi i dag ser utövas av Israels fiender i hela den islamiska världen. Vi får dock inte bortse från att denna politik mot den judiska nationalstaten och dess judiska befolkning i dag också är erkänd som aktiv europeisk Mellanösternpolitik. Vi upplever dagligen konsekvenserna av denna politik i de statliga mediernas nyhetssändningar, som nu piskar upp en hysterisk antiisraelisk stämning till följd av att israelerna har tröttnat på det antijudiska beteende och den ihållande terror och det hot om förintelse som utgör grunden för den europeiska och arabiska politiken och beteendet. Den nästan groteskt antiisraeliska nyhetsbevakning som vi nu upplever i västerländska medier är en återspegling av deras rädsla för att Israel slutligen skall vinna den 78 år gamla frihetskampen och uppleva fred. Det kommer att ta bort försörjningsmöjligheterna för många i Europa, inklusive i Norge och Sverige.

Som Norges utrikesminister Barth Eide uttryckte det i samband med ett norskt FN-uttalande nyligen: ”Miljontals palestinier är helt beroende av UNRWA för grundläggande tjänster som utbildning, hälsovård och mat. Om UNRWA måste stänga i Palestina kommer 330.000 barn och ungdomar att förlora möjligheten att gå i skolan. Människor som redan är hårt drabbade av krig och konflikter kommer att förlora hoppet om framtiden. Detta kan göra Mellanöstern till en ännu farligare plats.” Han gör med andra ord ingen hemlighet av syftet med detta FN-organ. Men det scenario han målar upp är bara verkligt så länge FN och arabländerna, med hans och andra västländers stöd, håller dessa människor som politisk gisslan och förhindrar att de återvänder till en värdig framtid någon annanstans i världen.

Varför hålls flyktingarna som gisslan i generationer under omänskliga förhållanden i FN-läger där de inte erbjuds annat än tak över huvudet, mat och utbildning i vapenanvändning, judehat och militant terrorism? Varför har det blivit utrikespolitik att miljontals ättlingar till de ursprungliga flyktingarna ska ”befria Palestina från floden till havet”, i stället för att de ska omplaceras till ett värdigt liv i länder som kan ta emot dem om de vill? Har utrikesdepartementen glömt det stora repatrieringsprogram för krigsflyktingar som Fridtjof Nansen fick Nobels fredspris för 1922? Europas och FN:s Mellanösternpolitik tycks bitvis bygga på samma ondskans gisslan-strategi som Hamas och andra islamistiska terrororganisationer tillämpar i Gaza och på andra håll i Mellanöstern med stöd av arabiska regimer i syfte att förgöra Israel och judarna.

Vi kan inte fortsätta att dölja för människor vad vi gör. De 5.700.000 till 7.700.000 araber som fördrevs och samlades i FN-läger i Mellanöstern under arabernas krig mot Israel 1948-49 har idag vuxit till en massa på uppemot 6 till 8 miljoner människor spridda över många länder. Med fortsatt rikligt ekonomiskt och humanitärt stöd från FN och Europa finns det ingen gräns för vad denna befolkning kan växa till i grannländerna runt Israel. För Israel är denna växande folkmassa under militär utrustning och totalitarisering under radikal islamism ett av de allvarligaste existentiella hoten. Hur många miljoner tänker FN och Europa låta dem stanna innan de inser det vansinniga i den nuvarande politiken? Politiken vilar på ondska förklädd till godhet, och i våra länder har den blivit utrikespolitik.

Det nära samarbete som har etablerats mellan UNRWA och de palestinska myndigheter som kontrollerar den arabiska befolkningen i Gazaremsan och de andra autonoma områdena har oundvikligen lett till att gränserna mellan vad som är UNRWA och vad som är Hamas och andra terroristorganisationer har suddats ut under årens lopp. Eftersom de två organisationernas syfte är så likartat i Gazaremsan har UNRWA och Hamas under årens lopp i praktiken blivit nära symbiotiska när det gäller syfte, medel, platser och sysselsättning. I praktiken har UNRWA blivit en integrerad och verkställande del av det muslimska brödraskapet med målet att förgöra Israel. Detta har inte gått de norska myndigheterna obemärkt förbi. Vi kan spåra den aktiva politiska anpassningen till den anti-israeliska politiken i FN tillbaka till 1980-talet då detta, efter långa förhandlingsprocesser mellan EEC och arabvärlden, hade blivit officiell europeisk politik.

Det mest groteska exemplet på samspelet mellan terroristerna och FN upplevde israelerna under och efter den 7 oktober 2023, då landet och dess civilbefolkning attackerades av en armé av beväpnade terrorister som organisatoriskt tillhörde både Hamas och UNRWA. Chefen för UNRWA förnekade först att så var fallet, men tvingades så småningom erkänna att så var fallet för många av hans anställda: De deltog aktivt i massakrerna på kvinnor och barn och tillfångatagandet av levande och död gisslan i Israel. Men denna attack mot judarna kom inte som en blixt från klar himmel. För den som varit villig att titta har utvecklingen mot dagens krig pågått i decennier eller ännu längre. I FN har detta varit på dagordningen så länge organisationen har existerat. Attackerna mot Israel där är otaliga och fortsätter. I FN beskriver norska myndigheter palestiniernas vardag som en mardröm, men döljer det faktum att de själva har bidragit till att skapa denna mardröm.

I FN 1980, under Jimmy Carters sista år som president, misslyckades Israel både med att lägga in veto mot resolutioner som fördömde Israels närvaro i ”ockuperade områden” och röstade till och med för dem. Norge var då representerat i säkerhetsrådet och röstade för två Israelkritiska resolutioner tillsammans med Sovjetunionen och DDR. Dessa resolutioner, resolution 465 och resolution 471, används fortfarande av norska utrikesdepartementet för att legitimera sin kritiska hållning till Israels politik och den judiska närvaron i Judéen som ”ett hinder för fred”. Det finns en uppfattning om att sådana resolutioner är bindande. För regeringen är de bara bindande i den meningen att de själva ursprungligen stödde dem.

Något mycket liknande hände i december 2016, strax innan president Obama avgick. Tvärtemot vad som länge varit praxis lät han USA rösta för en omfattande och extremt Israel-fientlig resolution 2334 i säkerhetsrådet, som idag har tagit över mycket av den roll som 1980-talets resolutioner spelade i FN:s politiska krig mot Israel. Precis som för Jimmy Carter var det Barack Obamas sista chans att få iväg en bredsida mot den judiska staten. Men ingen av dem lyckades sänka den.

Europas och FN:s Mellanösternpolitik har sedan länge gjort regionen till en betydligt farligare plats än vad utrikesministern tycks inse. Det är det judiska folket, i och utanför Mellanöstern, som får lida tillsammans med de miljontals FN-gisslan som vi inte till något pris kommer att släppa. Varför skulle Hamas sluta ta och misshandla gisslan när FN, EU, Norge och Sverige inte gör det? Det är dags att vakna upp och inse att vi kanske inte är så mycket bättre än terroristerna på att ta hand om människors långsiktiga humanitära behov. Vi har använt dem som levande sköldar och gisslan i kampen mot Israel tillräckligt länge.

Det är dags att inse att Israel är här för att stanna, att Israel har samma rätt till fred och säkerhet som våra länder och att all gisslan måste släppas, även araberna. Det är gisslantagande som bryter mot folkrätten, inte självförsvar mot terrorism. Europa måste mobilisera modet att faktiskt ta sina egna humanitära argument på allvar och upphöra med sin eftergiftspolitik gentemot invandrargrupper i de egna länderna på bekostnad av levnadsvillkoren för ländernas judiska minoriteter.

För norska, svenska och europeiska politiker handlar det om att utnyttja en humanitär tragedi för politisk vinning. Så har judarna behandlats ända sedan europeiska legioner för snart tvåtusen år sedan förstörde den judiska staten och massakrerade och fördrev dess befolkning, som därefter levde som slavar i de omgivande länderna och i Europa, där de upprepade gånger utsattes för försök att utrotas. Judarna avsade sig aldrig sitt hemland och kämpade sig tillbaka dit med västvärldens stöd under förra seklet. Israel är här för att stanna och det är nu hög tid att både arabvärlden och den europeiska världen orienterar sig i verklighetens värld och accepterar fakta. Den arabiska gisslan, liksom den judiska, måste befrias och ges ett värdigt liv utanför FN:s fångläger och Hamas underjordiska fängelsehålor. I den humanitära rättens namn måste våra länder bidra till detta.