Charlie Kirk föll med sitt enda vapen i handen: en mikrofon.

Han ställde enkla, rationella frågor. Och i en galen tid som vår går ett sunt förnuft alltid någon på nerverna.

För några månader sedan cirkulerade en video från ett möte mellan Charlie Kirk och studenter från Cambridge Union. På ena sidan Kirk, på den andra en excentrisk ung engelsman med rött hår.

”Säg mig en sak”, säger Kirk: ”Av Israel och Hamas, vem är den gode?

Kirk påminde studenten med mjölktänder, som hade blivit uppnappad på en sådan våldsam moralisk relativism att han inte kunde skilja mellan en islamo-nazistisk armé och den demokratiska stat som den attackerade, om vad som hände den dagen. Det här kriget började ”för att 1.300 judar dödades och 200 togs som gisslan”.

Den ”moraliska sanningen”, sa Kirk till honom, är att ”det finns en snäll pojke och en elak pojke”. Detta är ”ett barns moral”, utbrast studenten till rungande applåder. Sedan kom en annan enkel mening från Kirk: ”Ett barn som vet att Israel är den goda och Hamas är den onda har mycket mer visdom än en student som du vid Cambridge University”.

Det var ren moralisk klarhet i praktiken. Det var därför de dödade honom. Kirk avslutade med att säga att England en dag skulle bli ett ”totalitärt helvete i tredje världen”.

Kirk förutsåg det.

I gatornas kloaker, på internet och i medierna – den tionde cirkeln i Dantes inferno – firar de nu det brutala mordet på denna tvåbarnsfar.

Blod har blivit ett svar, mord har blivit liturgi och den oskyldige har blivit syndabock.

Vänstern och den italienska ”liberala” pressen har garderat sig och bara insinuerat att Kirk var ”högerextremist” (jag tänker inte ta upp den värdelöse Alan Friedman), som man gör med flickan i minikjol som blir våldtagen.

Moralist Michele Serri

Moralisten Michele Serra på La Repubblica skriver att Kirk inte förtjänade att dö för sina idéer, men också att han tänkte fel. Till och med den högljudde matematikern Piergiorgio Odifreddi sa det i TV.

The Oxford Student – Kirk besökte även det universitetet under sin resa till Storbritannien – definierade Kirk som en ”högerextrem influencer” efter hans död. En skamlig artikel som kunde ha haft titeln: ”En fascist dör”. Ordföranden för Oxford Union fortsatte med att fira Kirks död live.

Världens mest kända akademiska debattsällskap gläds alltså åt mordet på någon som inte håller med det.

Västvärlden är verkligen förbi desserten, vi har kommit till snapsarna.

Under tiden firar människor på gatorna i USA: ”We got Charlie in the neck, we got Charlie in the neck, we got Charlie in the neck.”

I USA hyllar också lärare mordet på Kirk.

Det fanns också enligt uppgift ”pro-transsexuella och antifascistiska slogans” på ammunitionen som dödade Kirk. Kirks mördare gillade låten ”Bella ciao.”

Vi är på väg in i en tragisk era. Västvärlden, som trodde att den hade drivit ut sina demoner, upptäcker att den är hatisk i sina egna ögon. Det är ett förebud om en framtid där vi inte längre bara dödar individer, utan även symboler. Vi gör upp med historien med blodsutgjutelse på gatorna.

Men Kirk, som var högerorienterad, var en bättre antifascist än de flesta på vänsterkanten som kallar sig antifascister.

För ett år sedan skrev jag en artikel om Antifa som ”den kulturella maktens stormtrupper”.

J.K. Rowling (hur kan man inte älska henne?) har skrivit följande om Kirk:

”Om du tror att yttrandefriheten gäller för dig men inte för dina politiska motståndare är du illiberal. Om inga motsägelsefulla bevis kan ändra din tro är du fundamentalist. Om du anser att staten bör straffa dem som har avvikande åsikter är du totalitär. Om du anser att politiska motståndare bör straffas med våld eller död är du en terrorist.”

Några timmar före mordet på Kirk publicerade Foundation for Individual Rights and Expression av en tillfällighet en undersökning bland 68.000 studenter vid 257 universitet i USA. En av tre sade att det var acceptabelt att använda våld som svar på ”offensive speech”.

Och Gud vet att Kirk var ”offensive”.

USA upplever en rad tragedier som lämnar outplånliga spår efter sig.

Mordet på Iryna, en 23-årig ukrainsk flykting som flydde från det fruktansvärda kriget i sitt hemland för att dö i västvärldens rasistiska skyttegravar, fick Kirk att ge en kommentar som sänder kalla kårar nedför ryggen: ”Amerika kommer aldrig att bli detsamma igen.”

Decarlos Brown, som knivhögg Iryne tre gånger, sa: ”Jag tog den vita tjejen.” Ingen av de andra passagerarna, även de svarta som mördaren, ingriper. Iryna kollapsar och dör på tåget medan hennes blod forsar ut.

”Narrativet” (läs: den officiella lögnen) är att USA är ett rasistiskt samhälle där svarta alltid är offer och vita alltid är förövare, annars skulle det kollapsa.

Överallt jublar folkmassorna åt denna vidriga katekes: Den vite mannen är skyldig. Han är förtryckaren, kolonisatören, slavhandlaren, polismannen, patriarken, den absoluta fienden.

Lidandets historia återskapas med en ny Judas: den vite mannen, och med honom juden.

Först var det mordet på barn av en transterrorist i en kyrka.

Nu markerar mordet på Kirk en ny vändpunkt: det allvarligaste politiska mordet sedan John F. Kennedy.

Dessa amerikanska tragedier är inte isolerade händelser. De är en nedåtgående spiral, en dödsspiral. Det är inte kulturkampen som sådan som dödar, utan det politiska våld som uppstår när motståndaren avhumaniseras av ”de godas” självutnämnda läger. Vi bekämpar inte längre idéer: Vi vill meja ner dem som stöder idéerna. Vi dödar inte bara människor, vi försöker också tysta andras röster.

Det som hände Kirk är inte bara ett mord. Det är en avrättning. En planerad och målinriktad avrättning. Det påminner om de bilbomber som maffian använde för att spränga sina fiender. Det är en maktdemonstration. Det är ett hot. Det är ett budskap riktat mot människor med andra idéer.

Kirk hade också rätt tankar om oss européer som plågas av mångkulturalismen. Vid ett tillfälle sade han att massinvandring i kombination med woke skulle innebära ”slutet för Frankrike” (och Europa).

Inbördeskriget är nu fast förankrat i medvetandet hos vänsterideologer. Det är inte bara de självutnämnda antifascisterna eller Black Lives Matter-anhängarna som gör gatorna till ett levande helvete. Det är en bred grupp av journalister, akademiker och offentliga personer som har glömt bort hur man tolererar andras åsikter. Det har internaliserat en andlig stalinism.

Där andra såg ungdomar avtrubbade av ideologisk bullshit och plattityder, väckte Kirk tusentals studenter och påminde dem om att de kunde vara sin egen lyckas smed i stället för att låta sig skrämmas av en woke-driven självcensur.

Det var imponerande att se honom debattera kallblodigt och med rätt ord mot studenter utklädda till terrorister och galningar i Väst som kallade sig ”libertarianer och socialister” på samma gång.

Kirk konfronterade de progressiva på deras egen hemmaplan: universiteten. De som Ayaan Hirsi Ali kallar ”dårhus”.

Om de mördade hade kommit från motsatt politisk och kulturell sida hade våra medier och politiker skrikit om auktoritarism och den nya Matteotti.

EU-parlamentet, som inte tvekade att hedra George Floyd med en tyst minut, vägrade i går att göra detsamma för Charlie Kirk. Det var parlamentets rätt, men det hade också rätten att vägra att knäböja för en knarklangare som hade dödats av en polis.

Boualem Sansal har tillbringat 300 dagar i ett algeriskt fängelse för sina böcker, och det var bara högern som kom på idén att ge honom Sakharovpriset.

Det är en vansinnig vänster som i sanning har släppt loss galenskapen över världen. Det kommer att bli en lång period av blod och lögner för att nå det som väntar oss i en bättre tid – om vi har tur.

Jag måste erkänna det: Jag har själv ofta undrat om det är värt det. Jag har funderat på att ge upp kampen som sliter ut en, blottar en, försvagar en och utsätter en för fara.

Men om det är detta de är villiga att göra – att sätta en kula i halsen på en privatperson för att han hade fel idéer – måste vi vägra att ge upp ens den minsta centimeter av den kulturella terrängen, även om priset är att ”punch him in the balls”, som den nyligen gripne komikern uttryckte det. För USA varnar oss: Om vi förblir passiva, fortsätter att odla dåraktiga progressiva illusioner och hoppas på att bli skonade, kommer vi att dö av vår egen självmordsbenägna empati.

Och för dem som fortfarande tvivlar är den enda uppmaningen: Fight! Fight! Fight!

Publicerades ursprungligen på författarens Substack den 12 september 2025.