Det finns en punkt där även de mest avancerade narrativen kollapsar under sin egen tyngd. Vår tids berättelse är tvåfaldig: å ena sidan en klimatpolitik som lovar 50 procents utsläppsminskningar till 2030 och 95 procent till 2050, å andra sidan ett globalt finansiellt system som vilar på skuld och som bara kan upprätthållas genom kontinuerlig tillväxt. Båda kan inte vara sanna på samma gång.

Låt oss ta ekonomin först. Sedan Bretton Woods kollapsade 1971 och dollarn frikopplades från guldmyntfoten har hela västvärlden befunnit sig i en experimentell era: ett system med fiatpengar där pengar skapas som skulder. Detta system är inte stabilt utan kräver en permanent tillväxt i både realekonomin och kreditgivningen. Som Hyman Minsky påpekade: Stabilitet är destabiliserande. När vi tror att systemet är säkert bygger vi upp skuldnivåer som gör det instabilt.

Skuldtillväxten kan bara upprätthållas av en underliggande tillväxt i ekonomin. Och all ekonomisk tillväxt är oupplösligt kopplad till energi. Detta är fysik, inte politik. Redan på 1970-talet påpekade Nicholas Georgescu-Roegen att ekonomin inte kan frigöra sig från entropins lagar. Varje enhet av värdeskapande kräver en enhet av energi, och inget pengatryckande kan ändra på det förhållandet. Därför följer skuldbaserad tillväxt alltid energiförbrukningen.

Det är här den olösliga paradoxen uppstår: Om den globala ekonomin ska kunna fortsätta att existera inom en fiatregim måste vi öka energianvändningen. Om vi samtidigt ska minska utsläppen med 95 procent under 25 år innebär det i praktiken att stora delar av den industriella ekonomin måste monteras ned. Ingen kombination av solceller, vindkraftverk och vätgasprojekt kan förändra den grundläggande energibalansen.

Detta lämnar oss med två alternativ: Antingen kollapsar ekonomin, eller så är klimatpolitiken en bluff.

Narrativet som finansiellt instrument

Den mest rimliga förklaringen är inte att politikerna vill att ekonomin ska kollapsa, utan att klimatberättelsen fungerar som ett verktyg. Den ger dem en motivering att direkt dränera statsbudgetarna och kanalisera medlen till subventionerade projekt, finansiella instrument och nya marknader som aldrig skulle klara en öppen konkurrens. Det är ”kreativ förstörelse” utan Schumpeters produktiva element – en förstörelse där kapital allokeras till projekt som aldrig kan bli lönsamma, men som ändå håller investerare, konsulter och politiker flytande.

Här fungerar inte medierna som ett korrektiv utan som en förlängning av marknaden. Samma aktörer som sitter på ägarsidan i de gröna subventionsprojekten sitter också på ägarsidan i mediehusen. Resultatet blir en kommunikation som inte informerar, utan säljer. Klimatkrisen har blivit världens största reklamkampanj – och det är väljarna som står för notan.

Den outtalade notan

Så vad innebär detta? Att försöka minska utsläppen i linje med de överenskomna målen kommer att kräva en minskning av energianvändningen som är så omfattande att den moderna ekonomin kommer att kollapsa. Globala leveranskedjor, industri, transporter, jordbruk – alla är beroende av billig, koncentrerad energi. Om verkliga nedskärningar tvingas igenom kommer vi att se en ekonomisk depression i en skala som sätter 1930-talet inom parentes.

Om man å andra sidan bibehåller tillväxten kommer utsläppen att fortsätta. Då blir klimatet bara retorik – ett verktyg för att legitimera allt större överföringar från stat till privat kapital, från skattebetalare till ”omställnings”-profitörer.

Den stora förskjutningen

Ekonomen Joseph Tainter har skrivit om samhällen som kollapsar eftersom den komplexitet de bygger upp för att lösa problem till slut blir dyrare än själva problemen. Vi är där nu. Varje ny omgång av ”grön industristimulans”, varje miljard till havsbaserad vindkraft och vätgas, varje nytt system för handel med utsläppsrätter gör systemet mer komplext, mer sårbart och mer kostsamt. Och ändå levererar det inte lösningen.

Vi drivs in i en era där demokrati reduceras till att rösta inom en berättelse som aldrig kan utmanas: Klimatet kräver, ekonomin betalar. Men i verkligheten är det tvärtom: Ekonomin kräver energi, och utan energi kollapsar både ekonomi och samhälle.

Två utgångar

I slutändan finns det därför bara två utgångar. Antingen erkänner vi verkligheten – att ett skuldbaserat ekonomiskt system kräver tillväxt, och att tillväxt kräver energi som inte kan ersättas av subventionerad symbolpolitik. Eller så fortsätter vi illusionen och låter politiker och finanshus använda klimatberättelsen som en skärm för vad som verkligen händer: den största kapitalöverföringen i modern historia, från arbetande människor till en global oligarki.

Båda kan inte vara sanna. Ändå är det denna paradox vi uppmanas att tro på – som om fysikens och ekonomins lagar kunde röstas om i parlamentet.

När framtida historiker blickar tillbaka kommer de att fråga: Hur kunde en hel civilisation bygga sitt arv på en ekvation som aldrig gick ihop? Svaret kommer att vara lika enkelt som det är obekvämt: För att det var lönsamt – för ett fåtal.