I stället för att skriva en manual vill jag reflektera lite över kommentarfälten i sociala medier, främst på Facebook. Kanske kan du få ett tips eller två.

Vad kännetecknar en digital debatt? Hur har den utvecklats? Var kommer den att sluta?

Jag är en av de mer aktiva deltagarna i kommentarfälten på Facebook. Jag deltar också i olika medier. Vissa medier har helt stängt möjligheten att kommentera sina artiklar, andra delvis. Eller så avstår de från att publicera kontroversiella artiklar som de vet kommer att möta stort motstånd från allmänheten, till exempel om vindkraft eller invandring.

Men jag har lagt märke till en sak. Många av de medier som stängde sina kommentarsfält under 2019–2022 (den värsta perioden av censur) har öppnat dem igen. De upptäckte förmodligen att antalet besökare och klick minskade kraftigt när kommentarsfälten stängdes. Varför? Eftersom många användare är lika intresserade av kommentarsfältet som av själva artikeln. Många hittar också värdefull information i kommentarsfunktionen som artikeln i sig utelämnar.

Det är inte längre så att journalister är auktoriteter inom de områden de skriver om (även om de gärna vill tro det). Det finns användare av sociala medier som har mycket större kunskap om olika ämnesområden och som gärna rättar journalister som är okunniga eller, som man säger på engelska, ”biased” (partiska). Kanske skulle vi kunna kalla det ”partisan” på irländsk engelska, även om jag inte tycker att det är en adekvat beskrivning. ”Partisk” innebär mer än bara partiskhet, till exempel agenda eller dolda motiv.

Detta är förmodligen en stor del av anledningen till att många kommentarfält stängdes från början. Okunnigheten, partiskheten och de dolda motiven avslöjades av läsare som var smartare än redaktörerna.

Utöver redaktionell censur införde Facebook sin egen censur. Detta skedde i samband med covid. Enligt Facebook har de dragit tillbaka en stor del av sin censur. Vissa användare anser att de inte har märkt någon skillnad, att censuren fortfarande pågår och att Facebook bara hävdar att de har lättat på censuren för att inte förlora fler användare. Andra, däribland jag själv, anser att de märker en skillnad och att det är tillåtet att skriva mer idag än för fem år sedan. Eller kanske är det bara jag som har blivit modigare i ett allt hårdare debattklimat.

Möjligheten att anmäla både artiklar och kommentarer finns dock fortfarande kvar. Jag använder denna funktion flitigt. Och nu ska jag berätta varför.

Även om det inte sägs direkt, är alla försök att censurera yttrandefriheten avsedda att rikta sig mot högerflygeln; de konservativa som inte vill ha woke eller fri invandring, som kanske stöder Israel, som inte accepterar att miljarder spenderas på klimatåtgärder medan välfärden förstörs, eller som kanske inte stöder varken det ena eller det andra, men som har behållit sin förmåga att tänka kritiskt.

För en sak är säker: Där debatterna på nätet för några år sedan var ”alla mot alla”, pågår nu ett ordkrig mellan höger och vänster.

En annan sak som inte sägs rakat ut är att det har blivit uppenbart att den mest våldsamma sidan är vänstern. Vänsteranhängare tar till personliga angrepp, förtal, hot och trakasserier – skriftligt – för minsta lilla sak, och i mycket högre grad än högern.

Jag använder deras egen funktion mot dem. Varje vecka rapporterar jag mellan 40 och 100 radikala vänsterinlägg. Jag accepterar aldrig ett AI-beslut, som alltid är första instansen, och där alla mina klagomål avvisas. Det verkar som om algoritmerna kan upptäcka att det är en vänstersympatisör jag klagar på och skydda dem. Men jag begär alltid en omprövning, som är andra instansen och en mänsklig bedömning. Och här bifalls kanske mellan 15 och 20 procent av mina klagomål. De har helt enkelt inget val, eftersom många av de vänsterorienterade kommentarerna är så extrema. Vad blir resultatet? Den anklagade får en varning, kommentaren raderas och Facebook-fängelset hotar. Något att darra av rädsla för? Knappast. Men varje repa i lacken på en vänsterradikal välgörare är värt det. Vänstersympatisörer är så jävla självgoda och tror att de är oantastliga.

Det är också viktigt att göra Facebook-administrationen medveten om vilken sida som anstiftar verbalt våld.

Vänstern är också dum. Och jag skulle vilja förklara detta utan att låta nonchalant. Att tro på allt man ser och hör (till exempel i mainstream-media) är inte ett tecken på hög intelligens. Att upprepa en fras som sanning utan att ifrågasätta den är inte heller ett tecken på hög intelligens. En annan sak som förknippas med låg intelligens är övermod. Vänstern, åtminstone fram till nyligen, är så jävla säker på sig själv att den blir arrogant och hånar sina motståndare. Intelligenta människor lämnar utrymme för möjligheten att de har fel, och att det som är rätt idag inte nödvändigtvis är rätt om två år, och de beter sig därefter, med ödmjukhet. Vänstern är inte där.

Jag hör ofta att jag har blivit hjärntvättad. Detta var något som högern började anklaga vänstern för, och nu försöker vänstern återgälda anklagelsen (papegoja). Men det har inte riktigt samma effekt. För vem skulle i så fall ha hjärntvättat högern? Mainstreammedierna ser nästan aldrig ett fall från den konservativa sidan. Med andra ord kommer högerflygelns övertygelser från deras egna reflektioner och slutsatser. Det är inte hjärntvätt, utan hjärntrimning. Ärligt talat undrar jag ibland hur vänsterfolk lyckas gå och prata samtidigt. Det måste bero på att det de säger aldrig passerar genom deras hjärnor.

Men det har skett en utveckling. Jag minns att det under covid var en ensam affär att uttala sig mot lockdowns, vacciner, obligatoriska tester och användning av ansiktsmasker. Mängden trakasserier jag fick utstå var enorm, och vissa dagar var jag helt enkelt tvungen att avstå från att uttala mig eftersom jag inte var mentalt stark nog den dagen. Allvarligt talat kändes det, och jag tror att det var så , som 99 mot 1.

De hjärndöda flockdjuren fick enormt självförtroende eftersom de stödde varandra mot oss få som protesterade. Om du inte deltog i kommentarfälten vid den tiden tror jag inte att du kan föreställa dig allt de skrev. Men för mig var det en uppenbarelse och en väckarklocka. Idag tvivlar jag inte på att ondskan har valt vänstern.

Det senare kan förmodligen bevisas. Människor med narcissistiska eller antisociala (inte att förväxla med asociala) personlighetsstörningar utgör cirka 5 procent av befolkningen. Med andra ord har en av tjugo personer en allvarlig brist på empati, medkänsla och samvete. Ett annat kännetecken för dessa störningar är förakt för andra människor. De tycker inte om någon. Andra människor är antingen deras konkurrenter eller undermänniskor (en känsla av grandiositet är en del av störningen). Förutom de som har en diagnostiserbar störning finns det alla de som har starka drag men som är kliniskt ”normala”. Totalt kan dock så många som 20 procent av befolkningen ha starka narcissistiska och antisociala drag.

Dessa människor är vanligtvis opolitiska; de tillhör ingen sida, bara sin egen. Men de dras till forum där de kan sprida sitt förakt. De har insett att om de väljer den ”rätta” sidan kan de komma undan med mycket mer hat än om de väljer den ”felaktiga” sidan. De kan till och med få maktpositioner i organisationer som tillhör den ”rätta” sidan. Och därför tror jag att vänstern, som på många sätt ursprungligen var en välmenande och human rörelse, har kapats av störda narcissister och blivit ond. Och de lättlurade och naiva är lätta att manipulera.

Narcissisterna är mycket närvarande i kommentarfälten, där deras störningar får fritt spelrum. Det kan vara skrämmande att uppleva om man inte är förberedd, och det avskräcker förmodligen många sansade högeranhängare från att göra sin röst hörd. Men om det finns en rätt tidpunkt att delta, så är det nu. Av två skäl. Jag tror att en ny våg av censur är på väg, som återigen kommer att göra det svårt för alla som inte följer konsensus att göra sin röst hörd. Vi måste säga ifrån nu, innan det är för sent.

Det andra skälet är att motståndet mot den arroganta och okunniga vänstern växer snabbt och har vuxit stadigt sedan Covid började, med ytterligare acceleration efter mordet på Charlie Kirk och nu när Trump har lyckats förhandla fram ett eldupphör i Gaza (det kommer aldrig att bli fred förrän Hamas utrotas). Vänsteridioter (ja, det låter nonchalant, men det känns så skönt att säga det) får nu mer än någonsin tidigare sina öron fullständigt täppta i kommentarsfälten. Och man märker att det påverkar dem. De börjar bli osäkra, förlorar lite självförtroende, vacklar helt enkelt. Deras argument håller inte, eftersom de bara upprepar mantran, och när de blir trängda vet de inte hur de ska svara.

De har också märkt att personangrepp kan gå åt båda hållen. Jag behöver inte sitta på någon hög häst. Jag sänker mig gärna till deras nivå, och det verkar som om fler konservativa har upptäckt att man måste svara med samma mynt. ”Putinist”, ”Trumpist”, ”folkmordsförsvarare” och ”rasist” bemöts nu lika ofta med ”Hamas-anhängare”, ”klimathysteriker” och ”vänsterbliven”. Kanske inte de mest vulgära smeknamnen, men det handlar om att sätta etiketter och gruppera. Vänstern är inte van vid att bli kategoriserad. De är vana vid att ha monopol på detta.

Höjer det debattnivån? Knappast, men de mår jävligt bra av att få höra det.

Nu behöver vi ännu fler orädda konservativa i kommentarfälten.

Det är nu eller aldrig.