Platos Sokrates försvarstal (utgiven av Document Förlag) handlar om rättegången mot Platons vän och lärare Sokrates år 399 f.Kr. Platon var närvarande när den 70-årige Sokrates dömdes till döden. Men hur kunde atenarna döma sin bästa, klokaste och mest rättvisa man till döden? För Platon markerade denna fråga början på ett liv av filosofiska funderingar, där han reflekterade över samhällets grundvalar och de faktorer och processer som leder till dess förfall.

Försvarstalet har politiska och etiska implikationer som går djupare än vad man kan utläsa av en ytlig läsning. Det berör centrala frågor om samhället och individen – om rätten att motstå lögner och moralisk och intellektuell korruption, om ens plikt gentemot samhället kontra ens eget samvete, om varifrån sann auktoritet kommer, om plikten till sanningen.

Det sägs ibland att Platons redogörelse för rättegången mot Sokrates är själva födelsen av västerländsk filosofi. Den engelska filosofen Alfred North Whitehead gick så långt att han karakteriserade hela den europeiska filosofiska traditionen som en serie fotnoter till Platon!

I vilket fall som helst gör Sokrates försvarstal anspråk på att betraktas som en av de grundläggande texterna i den västerländska intellektuella och etiska traditionen. Nedan följer lite bakgrundsinformation om Sokrates liv och verk, såsom det beskrivs i Platons dialoger.

Sann kunskap

Oraklet i Delfi hade förkunnat att ingen var klokare än Sokrates. Detta mystiska uttalande sporrade Sokrates att undersöka saken vidare och, om möjligt, motbevisa oraklet. Att förstå vad visdom var och var den kunde hittas blev Sokrates livsverk, en uppgift som han trodde hade givits honom av Gud (Delphi var ett heligt ställe för Apollon).

Sokrates vandrade därför runt på gatorna och torget i Aten och ställde frågor till människor han mötte för att ta reda på om de verkligen hade tänkt igenom sina ståndpunkter. Hur vet du att du agerar korrekt? Vilken insikt ligger till grund för dina handlingar?

Sokrates var övertygad om att rätt handlingar kommer från insikt, från sann kunskap (episteme), och inte från vanemässigt tänkande och uppfattningar (doxai). En handling är omotiverad om den inte härrör från insikt. Sokrates ville ersätta traditionellt och vanemässigt tänkande med personlig reflektion och ansvar för sina handlingar, och väcka människor ur deras dödliga intellektuella slummer och upp till en högre nivå av kritiskt medvetande.

För att agera rätt måste man ha insikt i vad som är ”rätt”. Och de som vet vad som är rätt kommer också att göra det som är rätt, hävdade Sokrates. De som har internaliserat vad som är rätt och gjort det till en integrerad del av sin personlighet kan inte undvika att agera därefter. Men insikt om vad som är gott kan inte läras på samma sätt som annan kunskap; det är nästan något intuitivt som kommer från det ”gudomliga” och innebär ett uppvaknande eller en omvändelse, en andlig upplevelse som öppnar ögonen för denna världs lögner och illusioner. Först när man har genomgått en sådan inre förvandling vet man vad som är rätt och agerar därefter.

Att väcka människor ur deras slummer av arrogans, självförtroende och ytlighet, att få dem att tänka djupare på grunden för sin kunskap, eller snarare den kunskap de tror sig ha – detta var vad Sokrates kallade sin ”barnmorska”, det vill säga att förmedla sanningen – eller kärleken till sanningen – i varje individ, till självkännedom, till önskan att lära sig känna ”det sanna, det goda och det vackra”, till önskan att göra det rätta, men först att veta vad som är rätt, att göra människor bättre genom insikt om det goda.