I Samtal i Tusculum (Tusculanae Disputationes) skriver Cicero: ”Sokrates var den första som förde ner filosofin från himlen och introducerade den i städerna, förde in den i hemmen och tvingade den att ställa frågor om livet och uppförandet och om goda och onda saker.” Sokrates tog filosofin bort från det rent spekulativa och förde in den i det konkreta betydelsesområdet för det moraliska och politiska livet. Traditionen säger – med eller utan rätt – att moralfilosofin började med Sokrates. Moralfilosofins objekt, ”det goda”, står i centrum för Sokrates filosofiska undersökningar.

Vad Sokrates menar med ”det goda” är det vi bör vilja göra för dess egen skull, det vill säga inte ett rent instrumentellt gott. Men det goda är också fördelaktigt och användbart, det ger lycka (eudaimonia) och hjälper människor att uppfylla sin sanna natur som rationella och moraliska varelser.

Alla olika dygder – visdom, mod, rättvisa, måttfullhet, omdöme – härrör från kunskapen om det goda. ”Känn dig själv” (gnothi seauton), den berömda inskriptionen i Apollontemplet i Delfi, hänvisade till självkännedom som början på dygd. Att känna sig själv innebär kontinuerlig självreflektion, vilket i sin tur kräver ödmjukhet, ärlighet och motståndskraft mot självbedrägeri. Moral är ett uttryck för vår sanna natur, som vi inser när vi är i harmoni med den kosmiska ordningen. Lycka är likaså något vi upplever när vi är i samklang med den kosmiska harmonin. Rättvisa är att vara i harmoni med vår själs inre ordning. Kärlek (eros) måste riktas mot det goda (agathon). Passioner måste kontrolleras av omdöme och måttfullhet (sofrosyne).

Sokrates avslöjade också den falska fromheten hos dem som ville framstå som goda utan att vara det, eller vad vi idag skulle kalla ”dygdsignalering”. Sann fromhet är dock att se att rätt och lag har sina rötter i det gudomliga och att agera därefter. Fromhet är att försöka förstå essensen av gudomliga saker. Lydnad mot det gudomliga budet är livets uppgift, även om det ofta innebär konflikt med omgivningen. Allt Sokrates gjorde, som han själv hävdar under rättegången, var att uppmana sina medborgare att visa större omsorg om själen.

Människor var upptagna av kroppens behov, pengar, egendom, status och ära, men inte av kunskap om det sanna och det goda eller av att förbättra själen. Därför kan vi med rätta kalla Sokrates en själens filosof. För Sokrates är själen den gudomliga delen av människan, och det är en religiös plikt att vårda själens godhet. Det andliga placeras således högst i en naturlig värdehierarki, materiella värden lägre och makt och rikedom längst ner. Detta är vad Augustinus menar i den kristna värdegrunden med ordo amoris – den naturliga prioriteringen av det som har högst värde och som vi bör älska mest.

Men i ett moraliskt korrupt och degenererat samhälle, där maktbegär och materialism härskar, vänds denna värdehierarki upp och ner. Den betydelse Sokrates tillmätte själen och det inre livet som den mest värdefulla aspekten av mänskligheten skapade en tradition som betonade det andliga och etiska, och därmed banade väg för kristendomens senare blomstring.