₁₁Han sade: »En man hade två söner. ₁₂Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. ₁₃Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. ₁₄När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. ₁₅Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. ₁₆Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. ₁₇Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. ₁₈Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. ₁₉Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ ₂₀Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. ₂₁Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ ₂₂Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. ₂₃Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. ₂₄Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

₂₅Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. ₂₆Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. ₂₇Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ ₂₈Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, ₂₉men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. ₃₀Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ ₃₁Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. ₃₂Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’«

Luk 15:11-32

I diskussioner om religioner och deras förmåga att skapa goda samhällen finns det få saker som är mer provocerande än påståendet att kristendomen får högst betyg. Även kristna har blivit så blygsamma att de knappt vågar säga att den kristna guden erbjuder oss något annat än ateism eller andra religioner. Men intressant nog, om man lyssnar noga, är det ingen som berör ämnet Gud och vad tron på Gud innebär, eller vad det innebär att tro på andra gudar än treenighetens Gud.

Jesus säger flera gånger i Johannesevangeliet att vi som kristna bör känna Gud. Johannes betonar starkt idén om att känna Gud som något personligt och relationellt, genom att känna Jesus, som i verserna 14:7–11.

Det är en dag för botgöring och bön, och få texter ger en bättre bild av vem Gud är än dagens text om den förlorade sonen. Denna liknelse är den längsta av alla liknelser som Jesus berättade och är också en av de mest kända. Men för att förstå hur radikal texten är måste man också förstå sammanhanget och kulturen i antiken.

På Jesu tid var familjen patriarkalisk och fadern hade en mycket hög status. Han var familjens överhuvud, den som försörjde familjen ekonomiskt och den moraliska auktoriteten. I den romerska kulturen var fadern, som pater familias, familjens absoluta överhuvud på alla områden.

Att be om sitt arv medan fadern fortfarande levde var i praktiken detsamma som att säga:

”Jag önskar att du var död. Jag vill ha det som är mitt, utan att ha dig i mitt liv.”

Det var en djupt respektlös och motbjudande handling. Det yngste sonen gjorde, var att bryta mot alla sociala och religiösa normer. I en kultur som den judiska innebar detta att sonen offentligt bröt banden med sin far och sin familj. I själva verket ser den yngre sonen sin far främst som en resurs, inte som en relation.

Han vill ha arvet – materiella tillgångar – inte gemenskap. När han ”reser till ett främmande land” (v. 13) symboliserar det inte bara fysisk distans, utan också andlig och relationell distans. Han vill leva oberoende av sin fars auktoritet, regler och närvaro.

Det är också värt att notera att sonen inte tror att det är möjligt att återupprätta relationen med sin far när han i sin misär inser sin egen situation, för han planerar att säga:

”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Låt mig få gå som en av dina daglönare.”

Han förväntar sig inte att bli son igen – bara en tjänare. Han tänker utifrån det sammanhang som människor levde i på Jesu tid.

Men då introducerar Jesus fadern, en fader som i detta fall är Gud.

Och Gud bryter med alla sociala förväntningar.

Han springer för att möta sin son – något som en värdig, äldre man aldrig skulle göra. Han omfamnar och kysser sin son innan sonen hinner framföra sin förberedda ursäkt. Fadern har djup medkänsla för sin son.

Många tror att fadern sprang för att rädda sin son från att bli stenad.

Det är en kraftfull bild av Guds villkorslösa kärlek och nåd. Jesus använder denna far som en bild av Gud som inte svarar med ilska eller krav, utan med nästan provocerande medkänsla och förlåtelse när han säger:

För din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.

Det är också tydligt att Jesus använder berättelsen om relationen mellan Esau och Jakob som bakgrund för liknelsen, och det måste ha varit en kraftfull upplevelse för fariséerna. Fariséerna, som kände patriarkernas historier utan och innan, förstod att Jesus pekade på Esau som en modell för Guds attityd – något som uppenbarligen var chockerande för dem, eftersom Esau traditionellt setts som den mindre andliga brodern.

Men återigen: Jesus återberättar Israels egen historia om broderskap, svek och förlåtelse, men vänder på rollerna. De som är ”utanför” (Esau, syndare, skatteindrivare) visar sig ha ett hjärta som Gud önskar, medan de som är ”innanför” (Jakob, fariséerna, den äldre sonen) måste lära sig vad sann barmhärtighet är.

Mot bakgrund av resten av Lukasevangeliet (särskilt kapitel 15) är detta därför också en kritik av fariséerna, som reagerar som den äldre sonen – de tror att syndare inte förtjänar Guds godhet. Jesus visar att Guds kärlek går före människans omvändelse. Lägg märke till att Jesus säger att hans far såg honom när han fortfarande var långt borta. Fadern måste ha stått där och väntat på honom, och han väntade inte på att sonen skulle avsluta sin planerade bön innan han bjöd in honom till festen och återställde sonens ställning.

Detta är vår Gud, en Gud som Jesus presenterar som vår Fader, en Fader som längtar efter sina barn, inte för att döma dem, utan för att ge dem allt han har, en Fader som han vill att vi ska lära känna.

Tro på Gud ger oss därför inte goda värderingar, utan en sanning om Gud och oss själva, en sanning som lägger grunden för en unik mänsklighet. Eftersom Gud älskar och förlåter oss, är vi kallade att både älska Gud och att älska och förlåta varandra.

Det finns inget större budskap än detta.

Ha en god söndag!