Västvärldens nya Gaza-projekt kommer att upprepa misslyckandet i Afghanistan och Irak: man försöker bygga demokrati på islamiska grunder, men slutar med att finansiera jihad, korruption och sin egen strategiska undergång.

När västvärlden talar om ”nation building” borde vi verkligen känna kylan från Kabul. Ändå är vi på väg att upprepa hela tragedin – denna gång i Gaza.

Tjugofyra år efter att USA gick in i Afghanistan för att skapa ett ”modernt, demokratiskt” samhälle är Washington återigen redo att bygga ett nytt Mellanöstern – med Tony Blair som återuppväckts från glömskan som om han vore en garant för stabilitet. En bättre satir kan inte skrivas: samma människor som misslyckades i Irak och Afghanistan ska nu ”rädda” Gaza.

Men det finns ett mönster här. När västvärlden försöker påtvinga den islamiska världen ett liberalt demokratiskt system bygger det på tre grundläggande missförstånd:

1. Att problemet är regimen, inte kulturen eller religionen.
   Man tror att korruption och våld kan botas med val och marknadsekonomi.
2. Att de flesta människor verkligen vill ha fred, handel och frihet.
   Att islamistiskt våld är ett symptom, inte en princip.
3. Att teknokrater och biståndsarbetare kan bygga upp en modern statsapparat utifrån.
   Som om bistånd och konsultrapporter kan ersätta kulturell självförståelse och historisk erfarenhet.

Afghanistan och Irak har lärt oss motsatsen: nationer formas inte av penningöverföringar, utan av värderingar. De så kallade ”nationsbyggarna” vägrade att se att jihad, inte demokrati, är den drivande kraften bakom islamiskt politiskt tänkande.

Den nya Gaza-planen är skriven i samma stil. Dokumenten är fyllda med fraser som ”teknokratiskt styre”, ”internationella standarder”, ”arabiska partner” och ”expertpaneler”. Man kan lika gärna gräva fram gamla PowerPoint-filer från Världsbanken från 2004 – språket är detsamma och naiviteten är ännu större.
Tre år efter att G8 lovade att bygga en ”transparent palestinsk demokrati” med hjälp av internationellt bistånd, tog Hamas makten med vapenmakt. Inte för att folket blev ”förrått”, utan för att det var vad de ville. Gaza ville inte ha teknokrater. De ville ha en islamisk stat. När västvärlden talar om ”reformerade palestinska styrkor” bortser man från det faktum att de enda som faktiskt kan hantera vapen i Gaza är Hamas. ”Avsväpning” skulle i praktiken innebära att Hamas skulle överföra sina vapen till sig själva – bara med nya uniformer och nya budgetposter. Vi har sett detta tidigare i Irak, där amerikanska medel skapade shiitiska miliser, och i Afghanistan, där talibanerna byggde upp sin krigskassa med hjälp av västerländskt bistånd.

Den planerade internationella stabiliseringsstyrkan (ISF) kommer att vara en sorts FN-styrka utan FN-logotyp, bestående av länder som varken vågar eller vill bekämpa islamister. När nästa kris inträffar kommer USA återigen att stå ensamt för notan – ekonomiskt, politiskt och militärt.

Detta är inte längre bara en dålig strategi. Det är förnekelse. Förnekelse av att det finns en grundläggande konflikt mellan västerländska värderingar och islamisk politisk teologi. Förnekelse av att jihad inte är en ”avvikelse” utan en integrerad del av systemet, vilket de klassiska rättskällorna själva visar.

När detta förnekas blir nationsbyggande inte en lösning utan ett ritual – ett sätt att upprepa misslyckandet med nya slagord.

USA borde ha lärt sig för länge sedan: Man kan inte bygga demokrati på en doktrin som förbjuder religionsfrihet, jämlikhet och yttrandefrihet. Man kan inte bygga en sekulär stat på texter som gör Allah till lagstiftare. Varje dollar som skickas till Gaza kommer därför att ha samma effekt som i Kabul: den kommer att förlänga konflikten, inte lösa den. Den kommer att finansiera nya terroristnätverk och nya martyraffischer.

Västvärlden vill inte bygga en nation i Gaza – bara en ny front i ett gammalt krig.