En artikel publicerad av FinansWatch den 20 oktober avslöjar att Norge upplever en kraftig nedgång i investeringar i norska start-ups. En ny rapport från Perep visar att 9,1 miljarder norska kronor har investerats i norska start-ups hittills under 2025, vilket är alarmerande långt under nivån på 80 miljarder norska kronor under 2024. Samtidigt som kapitalmarknaden har kollapsat ser vi också en våg av konkurser inom fastighetssektorn.

Allt detta är förmodligen en motreaktion mot Støres ”gröna industriella uppsving 2.0”, där subventioner och offentligt stöd har fungerat som en katalysator för en boom av nya värdelösa, ”gröna” aktiebolag utan marknadsgrund eller vinst, som i praktiken har fungerat som kassakor för rena aktiehandlare och Ponzi-scheman. Det är därför inte förvånande att investeringsmarknaden torkar ut.

Det är därför inte förvånande att Norge hamnat längst ner på OECD:s rankinglista över innovativa länder. Här talar eliten ständigt om innovation och framsteg, och staten spenderar otaliga miljarder på institutioner som ska hjälpa näringslivet med exportrådgivning, innovation, utveckling, kreativitet, målgruppsanpassning och grön omställning. Varför fungerar det inte?

Jo, just därför: staten skadar sig själv genom att lägga sig i allt, eftersom socialister och socialdemokrater från Socialistisk Venstreparti till Høyre på allvar tror att näringslivet behöver staten som sin barnflicka och mamma. Det är därför staten i allt högre grad spelar en ledande roll i norskt näringsliv, istället för att vara en facilitator för näringslivet, som i mer funktionella länder och tider. Detta beror också på att den offentliga sektorn är det norska näringslivets viktigaste kund, och halvoffentliga företag och icke-statliga organisationer har blivit regel snarare än undantag.

Landet i botten skryter med att vara i toppen

Medan OECD förväntar sig en tillväxt på 3 procent i EU-länderna 2026, förväntas tillväxten i Norge bli cirka 0,3 procent – trots en stor befolkningsökning genom invandring. Samtidigt visar siffror från Statistisk sentralbyrå att sysselsättningstillväxten i den privata sektorn har minskat från 92.700 nya jobb 2022 till bara 6.300 2024. Under samma period har emissionsaktiviteten minskat på ett alarmerande sätt. Alla siffror och statistik visar att kapital flyr Norge, att värdeskapandet kvävs och att de offentliga politiska åtgärderna missar målet eller får motsatt effekt. Allt detta bidrar till att kväva innovationen.

Så vad gör regeringen åt dessa dystra siffror? Erkänner de sina misstag och vidtar åtgärder? Nej. Istället väljer regeringen att helt ignorera siffrorna, sprida ansvaret, låtsas att allt går strålande och lova ”säker styrning” till väljare som är dumma nog att tro på dem. Dessutom har Støre sett till att alla, från chaufförer till Foodora-bud, måste starta enskilda firmor, och denna ”innovation” räddar statistiken och visar att ”Norge klarar sig utmärkt” med många nyetablerade företag. Det är fullständigt koko.

Bara förbryllande för dem som får betalt för att inte förstå

Norge ligger i botten av innovationsrankingen eftersom politikerna inte kan hålla sig borta från privata företag. Tvärtom: under de senaste 30 åren har gränsen mellan den offentliga och privata sfären blivit alltmer suddig, och rollerna har blandats så mycket att det är svårt att säga vem som förvaltar privata pengar och vem som förvaltar offentliga pengar. När politikerna också har sett till att alla lagar och regler om ansvarsskyldighet för slöseri och misskötsel av skattebetalarnas pengar har avskaffats, kan politikerna också göra vad de vill med offentliga medel.

Som ett resultat har de norska offentliga finanserna blivit en lekplats för politiska självutvecklingsprojekt, prestigefyllande byggprojekt och bandklippningar, och tro inte bara på mina ord: problemet är så utbrett att vi nu har en självutnämnd ”slöseriombudsman” på Facebook, som har långt över hundratusen följare och är mycket närvarande i den offentliga debatten när han avslöjar slöseriet med miljarder pund på rent nonsens.

Om innovatörer i Norge hade kommit på Amazon, Google, Apple eller Spotify, skulle entreprenörerna inte ha haft en chans, eftersom sådana initiativ inte är relevanta för att försörja sig på att rädda klimatet. Äkta entreprenörskap, innovation och affärsverksamhet är oönskade i Norge eftersom de står i konflikt med politikernas storslagna visioner och högtflygande mål om att rädda planeten, EU och FN. Allt som inte bidrar till detta är inte önskvärd innovation.

Inkompetens och korruption skapar bara skratt istället för ilska

Denna misskötsel borde väcka ilska, protester, kritiska frågor under frågestunden och intresse från både parlamentets kontrollkommitté, riksrevisionen och myndigheten för ekonomisk brottslighet – men istället sker det motsatta. Slöseriet med offentliga medel väcker skämt och skratt, och ju större belopp som försvinner som chips framför en berusad person, desto roligare blir det. Så är det i Norge! Ha-ha, våra politiker är så dumma!

Men det är de inte. Politikerna har varit smarta och systematiskt avskaffat alla lagar och regler som skulle kunna ställa dem till svars, tvinga dem att avgå eller ställa dem inför rätta för tjänstefel eller korruption. Och när man kan göra vad man vill med andras pengar, ostraffat och utan konsekvenser, uppmuntrar man bara till mer av samma sak. För ”alla gör det”. Och den som har mest kvar kan sjunga ”Segern är min!”.

Arbeiderpartiet kallar detta ”säker styrning” och vann valet på grundval av att den dåliga kulturen och korruptionen ska få fortsätta att eskalera, och det är precis vad som kommer att hända: den offentliga sektorn är skyldig att lägga ut allt på anbud, men när var det senast du hörde talas om ett offentligt projekt som stoppades på grund av kostnadsöverskridanden? När var det senast du hörde talas om en entreprenör som ställdes inför en hänsynslös avtalsrätt när allt i anbudet visade sig vara ren fiktion? Och var ska gränsen mellan offentlig och privat finansiering egentligen dras? Hur många forskningsinstitutioner, tankesmedjor, offentligt finansierade organisationer och församlingar behöver vi egentligen?

Full fart framåt för fler planekonomiska förändringar

Under de senaste tio åren har olika regeringar åtagit sig att genomföra FN:s hållbarhetsmål och EU:s nya ekonomiska modeller för att ”rädda klimatet”. Människor inser inte hur långtgående detta är: ”Den cirkulära ekonomin” kommer att säkerställa att alla redovisningssiffror som rör privata företags klimatinsatser kommer att ha samma juridiska tyngd som redovisningssiffror för pengar. Minska koldioxidutsläppen, annars godkänns inte dina räkenskaper. Att fuska med koldioxidutsläpp är lika allvarligt som förskingring.

Detta innebär att näringslivet inte längre är fritt och oberoende, utan har förvandlats till ett instrument för att uppnå politikernas ”klimatmål” och hållbarhetsmål. Det är därför näringslivet köper eldrivna skåpbilar. Dessa krav tar aldrig slut, och antalet regleringar exploderar, för när det gäller miljö, mångfald, inkludering, jämlikhet och hälsa och säkerhet är ingenting någonsin tillräckligt bra. Allt drivs av orealistiska ”nollvisioner” och extremistisk trångsynthet, vilket är helt oförenligt med normal, lönsam verksamhet.

Norge har inte längre någon industripolitik. Vi har en klimatpolitik. Norge har inte längre någon energipolitik. Vi har bara klimatpolitik. Norge har inte heller någon finanspolitik längre. Allt har ersatts av offentlig reglering genom EU och statskontrollerad planering. Detta fungerar som en distraktion, ett fokusfel, en tidstjuv, en kostsam mellanhand och meningslös byråkrati som suger livet ur varje entreprenör, företagsledare och investerare. Varför bry sig om att skapa jobb när man ständigt motarbetas? Varför inte åka till Schweiz?

Vissa människor vinner när staten tar över som entreprenör och innovatör

Bristen på innovation och framsteg i Norge måste förnekas, pulveriseras och kamoufleras till varje pris – annars riskerar politikerna att hållas ansvariga för dålig och dysfunktionell politik. De vill inte ha någon debatt om detta, så de använder alla medel som står till deras förfogande för att hålla liv i myten om ett välskött Norge – så att de kan fortsätta med samma politik som har skapat problemen. Och det är här det blir ugly:

När politiker och deras stödapparat definierar vad som utgör innovation och framsteg, vad som ska produceras och säljas (till exempel elbilar), och väljer att subventionera vissa branscher samtidigt som andra straffas med höga skatter, uppstår ett par mycket viktiga frågor: Tänk om politikerna har fel? Och vad händer om det finns kapitalkrafter som vill utnyttja subventionerna för ren bedrägeri? Vad händer om ärliga avsikter straffas och oärlig själviskhet belönas? Vad händer om myndigheterna odlar raka motsatsen till vad de påstår? När ska vi diskutera detta offentligt, Fredrik Solvang?

Det har aldrig förekommit någon debatt om dessa viktiga faktorer innan politikerna införde denna gröna industripolitik från EU. Istället var bristen på öppen debatt en avgörande faktor för att ta bort alla riskbedömningar från offentliga dokument – efter att systematiskt ha avskaffat lagar som höll politiker ansvariga för sina löften och handlingar. Det var smart av dem, för aldrig tidigare i historien har det skett en större överföring av offentliga medel till privata profitörer. Det i sig är tillräckligt kritiskt, men värst av allt är att:

Offentliga medel pumpas in i nybildade och värdelösa aktiebolag som lovar att ”rädda klimatet” eller ”skapa den nya oljan” – och detta sker helt utan några klausuler om ansvarsskyldighet, återbetalning eller prestationskrav. Norges industripolitik är experimentell och fungerar helt enkelt som en petriskål för bedrägeri, korruption, parasitism, exploatering, pseudoframsteg och ekonomiska bubblor som bara berikar de få som befinner sig högst upp i pyramiden.

Men om man frågar Støre går allt strålande. Det är ju trots allt hans kompisar som vinner!