När VG plötsligt måste rapportera om den typ av medieskandal som de vanligtvis döljer.

När verkligheten redigeras i rätt riktning

Det är en nästan komisk situation. VG, en av de mest lojala medlemmarna i det norska mediekartellet, måste nu rapportera att BBC – själva moderinstitutionen för ”objektiv journalistik” – har avslöjats för att ha manipulerat klipp från Donald Trumps tal den 6 januari 2021.

Enligt The Telegraph visar en läckt intern rapport att BBC redigerade tre separata delar av talet och satte ihop dem till en sammanhängande mening som gav intryck av att Trump uppmanade till våld. Dokumentären sändes i bästa sändningstid som dokumentär sanning. Det var först efter läckan som BBC medgav att man ”övervägde farhågor” om sina egna standarder.

Detta är inte bara ett redaktionellt misstag. Det är en inblick i maskinrummet hos en berättarindustri som i årtionden har byggt sin makt på att forma verkligheten – inte beskriva den.

Från journalistik till berättande

Medierna i väst har gradvis utvecklats från att vara observatörer till att bli aktörer. I Unfreedom of the Press (2019) visar Mark Levin hur den amerikanska pressen, genom ägande, politiska donationer och karriärflöden, har blivit tätt sammanflätad med Demokratiska partiets maktapparat. Han pekar på företag som Comcast (NBC, MSNBC), Disney (ABC), Warner Bros. Discovery (CNN) och Amazon (som äger The Washington Post) och dokumenterar hur de inte bara står nära partiet – de är partiet.

Ägande skapar lojalitet. Redaktionerna anställer från samma nätverk, och högsta cheferna flyttar mellan positioner i mediehus, icke-statliga organisationer och partiapparaten. Journalistiken blir därmed ett utökat kommunikationsorgan, förklätt till ”oberoende nyhetsrapportering”.

Detta är ingen konspiration. Det är struktur. Bernard Goldberg beskrev samma mekanism i Media Madness (2008), med en insiders kyliga precision: ingen direkt censur, bara social bestraffning för dem som ställer fel frågor. Kontrollen kommer inte uppifrån, utan inifrån.

När alla källor pekar i samma riktning

I Norge händer samma sak, bara med en tidsfördröjning. VG, NRK, Aftenposten och Dagbladet baserar stora delar av sin utrikesbevakning på förredigerat material från CNN, BBC, Reuters och AP. Det som beskrivs som ”internationella källor” är i praktiken samma historia, berättad med små variationer.

När det ursprungliga klippet förvrängs, förvrängs också verkligheten för oss.

I The Russia Hoax (2018) dokumenterar Gregg Jarrett hur de stora amerikanska medierna under flera år spred en påhittad historia om ”rysk inblandning” utan dokumentation, och hur anklagelsen användes som ett politiskt vapen mot en sittande president.

”Journalists became investigators, prosecutors and judges. They created the story, then confirmed it by quoting each other.”

”Journalister blev utredare, åklagare och domare. De skapade nyheten och bekräftade den sedan genom att citera varandra.”

Det är precis vad som händer när VG återger BBC:s egenproducerade ”avslöjanden” – tills de måste rapportera att BBC själv har skapat verkligheten.

Underhållning förklädd till sanning

Neil Postman förutspådde detta redan 1985, i Amusing Ourselves to Death. Han beskrev hur nyheter förvandlas till drama: fakta blir dekoration för känslor. Publiken får dopamin, inte information.

Det är därför BBC-fallet uppfattas inte bara som ett misstag, utan som ett symptom på vår tid. Det visar hur långt medierna har glidit in i rollen som producenter av verkligheten – och hur lite publiken ifrågasätter detta.

En titt bakom kulisserna

BBC:s interna rapport fungerar som en ofrivillig spegelbild av det västerländska mediesystemet. Den avslöjar hur ”oberoende redaktioner” konstruerar en dramaturgi där politiska symboler måste tilldelas roller. Det är så publikens moral hålls intakt: genom att ge dem hjältar och skurkar.

När VG skriver att BBC har manipulerat verkligheten spricker spegeln för ett ögonblick. Journalisterna ser vad de själva har blivit en del av: en industri som redigerar sanningen för att bevara narrativet.

Efterdyningarna: när spegeln spricker

I Norge är processen tydlig eftersom mediesystemet är litet och självrefererande. De flesta redaktioner delar samma nyhetsbyråer, samma värderingar och samma begreppsramar. Skillnaderna mellan tidningarna blir kosmetiska. När pressen blir statens moraliska organ Mark Levin beskriver detta som ”den ideologiska symbiosen mellan pressen och staten”. Medierna ser sig inte längre som observatörer, utan som deltagare i ett moraliskt projekt: att ”rädda demokratin”.

Därmed försvinner skillnaden mellan journalist och aktivist.

Ord som redigerar verkligheten

Bernard Goldberg visade hur omvandlingen började med språket. Redaktörerna ändrade begrepp:

• ”Illegal immigration” blev ”migration”.
• ”Riot” blev ”protest”.
• ”Pro-life” blev ”anti-abort”.

När orden förändras förändras verkligheten. Allmänheten tror att de får fakta, men de lär sig moral.

Den globala ekokammaren

Idag är det omöjligt att skilja mellan brittisk, amerikansk och norsk nyhetsrapportering. Redaktionerna använder samma klipp, samma experter och ofta samma meningar

När BBC manipulerar ett klipp sprids förvrängningen: CNN citerar det, NTB återger det, VG reproducerar det.

Referenser som ansvarsfriskrivning

Norska medier hävdar ofta att de bara ”refererar”. Men i ett ekosystem där alla citerar varandra finns det ingen sådan sak som en neutral referens.

Det är systemet som avslöjar sig själv.

En glimt av frihet

När propaganda blir synlig förlorar den sin makt. Publiken börjar fråga sig: Vem bestämmer vad som ska klippas bort?

Slutet på den neutrala rösten

BBC-fallet handlar inte om Trump. Det markerar slutet på illusionen om den neutrala berättarrösten. När journalistik börjar bevaka sig själv är det för att systemet har blottats av sin egen spegel.

Lars Jøran Nordberg skriver om politik, ekonomi, historia och mediekritik.
Substack: https://turbonello.substack.com
Facebook: https://facebook.com/larjornor