Bakom retoriken om hopp byggs en ny form av makt upp: centraliserad, moralisk och digital. Alinskys metod lever vidare – och Obama är dess ansikte utåt. Frihetens pris är evig yrvakenhet.

Saul Alinsky dog 1972, men hans andliga arv lever vidare – inte som en idéhistoria, utan som en instruktionsbok för modern makt. Alinsky beskrev aldrig ett system för frihet. Han beskrev en metod för erövring. Rules for Radicals var inte en handbok för de förtryckta, utan för dem som förstod hur man kunde använda de förtrycktas missnöje för att befästa en ny dominans. Det är här Obama kommer in.

Barack Obama är inte en slumpmässig elev till Alinsky – han är hans arvtagare. Hans politiska karriär formades i Chicagos förorter, under ledning av människor som kunde kapitlet om ”community organizing” utantill. De visste att man inte förändrar samhället genom att övertyga majoriteten, utan genom att mobilisera minoriteterna, binda dem samman genom missnöje och skapa en moralisk hög mark där opposition automatiskt definieras som ”orättvisa”. Detta är maktpsykologin i vår tid.

Det är ingen slump att Obama nu stöder Zohran Mamdani – en socialist och islamist i en och samma person. Det är logiskt. Mamdani representerar nästa fas i den process som Alinsky beskrev: upplösningen av nationens identitet genom en koalition av marginaliserade grupper, var och en med sina egna krav på rättvisa, men enade i en riktning – mot en stat som kommer att ta över allt. Det är ett gammalt spel, men det spelas med nya kort: klimat, ras, kön, skuld, migration, välfärd. Allt kan användas. Allt är politik, och all politik handlar i slutändan om kontroll.

Alinskys metod var att bygga makt underifrån, men ta över uppifrån. Han förstod att revolution i modern tid inte behöver marschera på gatorna; den kan smyga sig in i byråkratin, media, skolor och kyrkor – och gradvis omdefiniera de ord vi använder. Rättvisa blir jämlikhet. Frihet blir säkerhet. Ansvar blir ”solidaritet”. Språket förvandlas till ett nät som fångar tankar, och den som försöker bryta sig ut kallas extremist.

Obama är den djupa statens Uncle Tom. Han är den leende galjonsfiguren för en klass som döljer sin cynism bakom retorik om hopp och förändring. Han förstår symbolik – det gör honom farligare än de flesta. För honom handlar politik inte om idéer, utan om identiteter. Han vet hur man får människor att rösta för sin egen maktlöshet. Och när han ringer Mamdani är det inte en vänlig hälsning, utan en signal till nätverket: ”Det här är arvtagaren. Det här är nästa pusselbit.”

De som fortfarande tror att detta bara handlar om amerikansk partipolitik har fel. Detta är en strategi som redan har slagit rot i Europa. Socialistinternationalen och de gröna partierna har antagit samma logik: fragmentera samhället, lyft fram offren, demonisera majoriteten och kräv sedan mer makt för att lösa den kris du själv har skapat. Det är Alinsky med ett skandinaviskt ansikte. Och det fungerar – eftersom de flesta fortfarande tror att systemet är deras eget.

I Väst har vi nått en punkt där friheten inte längre försvaras, utan bortförklaras. De som påpekar maktmissbruk kallas konspirationsteoretiker. De som varnar för ekonomisk centralisering anklagas för själviskhet. Och de som talar om nationell självständighet stämplas som farliga populister. Allt går enligt manus: demonisera oppositionen, isolera individen och erbjud honom säkerhet i utbyte mot frihet. Det började med hälsa, fortsatte med klimat och slutar med digital styrning.

Men bakom kulisserna är det inte idealisterna som har kontrollen. Det är strategerna. Människor som förstår att massmedvetandet kan manipuleras med känslor av skuld, rädsla och medlidande. Alinsky kallade dem ”radikaler”. Lenin kallade dem ”nyttiga idioter”. Idag kallar de sig ”progressiva”. Det är samma fenomen, bara med bättre PR.

När Obama talar är det som om han utför en liturgi för en ny religion: staten som Gud, rättvisa som frälsning och oliktänkande som kättare. Den moderna liberalismen är inte längre liberal – den är moralistisk och auktoritär. Den har övergett Jefferson och närmat sig Lenin, men med artiga maner. Och nu för Mamdani denna teologi till New York, världens nervcentrum, så att experimentet kan fortsätta.

Det är värt att komma ihåg en gammal princip från psykologin: ju mer en ideologi lovar att befria dig, desto mer kommer den att binda dig. Ju mer staten talar om mångfald, desto mer enhetligt blir tänkandet. Och ju mer makten åberopar moral, desto mindre frihet tolererar den.

Det största misstaget vi kan göra är att tro att detta bara gäller USA. För varje gång Alinskys principer upprepas – i Europeiska kommissionen, i FN-resolutioner, i norska läroböcker – förskjuts gränserna för vad människor accepterar. Snart kommer ”nyttiga idioter” inte bara att vara ett uttryck. Det kommer att vara en social klass. De som tror att de är goda, men som tjänar krafter de inte förstår.

Det var detta Alinsky förstod. Det är detta Obama hanterar. Och det är därför Mamdani nu står där, på tröskeln till makten, med ett leende och ett löfte om rättvisa – medan den verkliga revolutionen redan är fullbordad.