Able Archer var en Nato-övning som ägde rum mellan den 2 och 11 november 1983. Syftet var att simulera en eskalering från konventionell krigföring till kärnvapenkrig. Övningen inleddes med Autumn Forge, där 100.000 konventionella styrkor deltog i augusti–september. Fyrtio tusen av dessa deltog i den norska delen av övningen, Northern Wedding, som var en stor marin- och amfibieövning i Norska havet, Barents hav och längs den norska kusten.

Syftet var att öva förmågan att komma Norge till undsättning under en sovjetisk invasion av norra och mellersta Norge, och sedan eskalera övningsscenariot till fullt kärnvapenkrig under Able Archer, som genomfördes som en stabövning vid Natos militära högkvarter (SHAPE) i Mons, Belgien.

Jag minns det väl. Jag var praktikant vid 3:e divisionen, Natos kontor vid utrikesministeriets politiska avdelning. Norge var ett av huvudmålen för de ”orange” (sovjetiska) styrkorna.

Det började med politisk oro i Jugoslavien, som eskalerade till en massiv attack av orange styrkor med flyg- och sjöstyrkor mot Natos norra flank. Finland ockuperades den 31 oktober, Norge dagen efter, den 1 november.

I efterhand har det framkommit att det fanns en stor rädsla för krig på rysk sida och att ryssarna misstolkat Natos övning som en dold förberedelse för ett förebyggande anfall mot Sovjetunionen. Förändringarna i säkerhetssituationen i början av 1980-talet är en viktig bakgrund för att förstå vad som hände 1983.

Amerikanerna hade beslutat att modernisera USA:s kärnvapenarsenal i Europa med Pershing II-missiler och markbaserade kryssningsmissiler, som svar på ryssarnas utplacering av SS-20-missiler. I mars 1983 lanserade Reagan också Star Wars-programmet (Strategic Defence Initiative), ett program som skulle blockera ryssarnas förmåga att slå tillbaka om det genomfördes.

Som Oleg Gordievski (KGB-avhopparen som avslöjade Arne Treholt) senare bekräftade, fanns det en stor rädsla i Kreml för en förebyggande amerikansk attack med kärnvapen, eventuellt kamouflerad som en Nato-övning som Able Archer.

Able Archer och den konventionella upptakten till kärnvapenövningen med Autumn Forge och Northern Wedding uppfyllde ryssarnas förväntningar. Det var så omfattande och realistiskt, och situationen var så spänd, att det nästan utlöste en förebyggande attack med kärnvapen från sovjetisk sida. Världen stod på randen till kärnvapenkrig.

Erfarenheterna från för 42 år sedan är obehagligt relevanta i dagens situation. Detta gäller både den spända säkerhetssituationen i Europa till följd av kriget i Ukraina och hur lätt det är i en sådan situation att misstolka den andra sidans avsikter.

Säkerhetssituationen har ett antal likheter med säkerhetssituationen och övningsscenariot som nästan utlöste den sovjetiska förebyggande attacken 1983. Kalla kriget är tillbaka.

Värre än så. Det är inte bara kallt. Det har blivit hett. Proxy-kriget mellan öst och väst rasar i Ukraina, nu inne på sitt fjärde år. Det har blivit ett utmattningskrig som ingen av sidorna har kunnat lösa. Och varken ryssarna eller Ukraina/EU visar någon vilja att möta varandra vid förhandlingsbordet.

Båda sidor blir alltmer desperata att tvinga fram ett beslut. Det är ett klassiskt eskaleringsscenario. Risken för att kärnvapen används är större än någonsin under kalla kriget. Detta är den brutala verklighet som mycket få är villiga att acceptera.

Erfarenheterna från Able Archer är också relevanta eftersom de avslöjar den farliga, oförutsägbara och instabila dynamik som styr terrorbalansen och förmågan till ömsesidig förstörelse.

Den är instabil och farlig, främst eftersom det är svårt att vara säker på den andra sidans verkliga avsikter. Able Archer visade hur snabbt situationen kan eskalera och leda till ett förebyggande anfall.

Ett militärt hot består av kapacitet och avsikt. Kapacitet avser förmågan att genomföra en attack. Avsikt avser viljan att genomföra den.

Medan vi vet mycket om Rysslands kapacitet, antal kärnvapen, typ, beredskapsnivå och försvarssystem genom satelliter och annan underrättelseinformation, vet vi mycket mindre om deras avsikter.

Vi kan bara spekulera om vad som pågår i huvudet på Putin och generalerna i den ryska generalstaben. Det gör vi också, i stor utsträckning, men dessa spekulationer är så långt ifrån exakt vetenskap som det är möjligt att komma. Detsamma gäller i motsatt riktning.

En förebyggande attack försvagar motståndarens förmåga att slå tillbaka och minskar därmed potentiellt de egna förlusterna. I ett eskaleringsscenario finns det därför ett starkt incitament att förekomma motståndaren.

Det är just det som är ”problemet”. Det är en ”fördel” att kunna slå till mot motståndaren först. Och det är naturligtvis en ”fördel” att utveckla försvarssystem som hindrar motståndaren från att slå till överhuvudtaget.

Det är uppenbart att Natos expansion österut och kriget i Ukraina är det som främst oroar ryssarna. Detsamma gäller de framskjutna amerikanska baserna i Europa, upphävandet av INF-avtalet om medeldistansmissiler och det nya amerikanska missilförsvarinitiativet (Golden Dome), som Trump återupplivade i januari i år och som syftar till att skapa ett kärnvapenskydd över hela USA.

Med kortare avstånd till strategiska mål i Ryssland minskar varningstiden på den ryska sidan och därmed förmågan att försvara sig mot en eventuell förebyggande attack. Dessutom försvagas förmågan att själv genomföra en förebyggande attack, om situationen så kräver.

Ryssarna fruktar att terrorbalansen kommer att förskjutas till deras nackdel. Samtidigt leder de kärnvapenkapplöpningen med utvecklingen av hypersoniska ballistiska missiler och kryssningsmissiler som västvärlden för närvarande inte har något försvar mot.

Mitt i vapenskramlet med kärnvapen och de kraftigt försämrade relationerna mellan öst och väst är det slående att tidigare hemligstämplade dokument från det amerikanska utrikesdepartementet från 1980-talet, som hänvisar till interna amerikanska bedömningar av utvecklingen under Able Archer, inte längre är fullt tillgängliga. Viktiga delar av dessa dokument har nu redigerats.

Detta gäller främst en rapport som skrevs 1989, efter Able Archer,, av den pensionerade generallöjtnanten Leonard Peroots, som var ställföreträdande stabschef för underrättelsetjänsten i USAirForcesEurope under Able Archer. Det som framgår av rapporten är skrämmande.
Peroots skriver att den realistiska övningen och den hotfulla bild den skapade kunde ha utlöst en förebyggande kärnvapenattack från Sovjetunionens sida. Signalspaning och annan underrättelseinformation tydde klart på att ryssarna trodde att Nato förberedde en attack mot Sovjetunionen.

Sovjetunionens 4:e flygarmé höjde sin beredskapsnivå och förberedde sig för omedelbar användning av kärnvapen. Amerikanska och västerländska underrättelsetjänster förstod helt enkelt inte hur stark rädslan var inom de sovjetiska försvarsstyrkorna för en förebyggande attack från väst.

Och när underrättelserapporter kom in om att ryssarna hade höjt sin beredskapsnivå till högsta nivå var amerikanerna på väg att göra detsamma, av rädsla för att ryssarna skulle attackera först. Peroots avstod dock från att sätta det amerikanska flygvapnet i högsta beredskap, vilket troligen avvärjde en rysk attack.

Detta berodde på instinkt och hans antagande att ryssarna överreagerade på övningsmönstret under Able Archer, snarare än på gedigen underrättelseinformation om vad ryssarnas avsikter egentligen var. Världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig.

I en bilaga till rapporten medgav CIA att dess egna tidigare rapporter hade underskattat faran med missförstånd och att den ryska reaktionen tydligt visade att man hade underskattat rädslan för krig på den ryska sidan.

Säkerhetssituationen är idag lika spänd som den var då. Vi kanske vet mer om Rysslands kapacitet än vi gjorde då. Men vi vet lika lite idag som vi gjorde då om deras avsikter. Och vice versa är ryssarna lika osäkra på västvärldens avsikter. Detta skapar en farlig dynamik och utrymme för missförstånd.

Med vapen som används i Ukraina och som når allt längre in på ryskt territorium, ett ständigt växande system av ekonomiska sanktioner och allt hårdare krigsretorik från europeiska ledare finns det få skäl att tro att det ryska ledarskapet känner sig mindre hotat av Nato idag än det gjorde 1983.

När man ser tillbaka på hur nära en katastrof vi var då är det uppenbart att det inte skulle krävas mycket för att den ena eller andra sidan skulle misstolka den andras avsikter och trycka på den stora svarta knappen.

Kubakrisen 1962 utlöstes ursprungligen av att amerikanerna placerade ut Jupiter-medeldistansmissiler med kärnstridsspetsar i Turkiet och Italien. Jupiter-missilerna störde terrorbalansen och ledde till att ryssarna byggde missilsilos på Kuba.

Eskaleringen under Able Archer 1983 inträffade till följd av att ryssarna missförstod övningsmönstret och avsikterna bakom NATO-övningen. Om de amerikanska flygstyrkorna i Europa hade satts i hög beredskap och beväpnats med kärnvapen, som ryssarna var, hade sannolikheten för att ryssarna skulle genomföra en förebyggande attack varit hög.

Kubakrisen avvärjdes när president Kennedy och utrikesminister Dean Rusk, trots protester från amerikanska militära rådgivare, insåg det rimliga i att ta bort de offensiva Jupiter-missilerna från baserna i Italien och Turkiet och därmed avvärja krisen. Lyckligtvis fanns det vuxna personer i rummet.

En möjlig rysk förebyggande attack under Able Archer stoppades av instinkterna hos en amerikansk general som inte visste, men antog, att ryssarnas ökade beredskap var en felaktig reaktion på Nato-övningen, och som därför avstod från att reagera på ryssarnas höjda beredskap, vilket dämpade situationen. En mer nervös och mindre klok general skulle kanske ha gjort tvärtom.

Kriget i Ukraina fortsätter att eskalera. Vi kan bara spekulera i vad som skulle krävas för att utlösa en förebyggande attack med kärnvapen denna gång.

Det är svårt att avläsa motpartens avsikter. Förutom rädslan för ömsesidig förintelse finns det inga mekanismer eller automatiska processer som hindrar någon av sidorna från att använda kärnvapen.

Tvärtom har avtalen och samrådsmekanismerna försvagats. Kriget i Ukraina fortsätter att rasa. Och misstroendet mot den andra sidan är större än någonsin.

Den som hoppas att det fortfarande finns några vuxna kvar i rummet när situationen i Ukraina så småningom eskalerar ytterligare kommer sannolikt att bli besviken.

Det finns uppenbarligen inte många vuxna kvar i rummet!