Donald Trump upprepar att USA ”behöver” Grönland för att upprätthålla säkerheten på och omkring den enorma ön, där ”fiender” enligt presidenten för närvarande rör sig praktiskt taget fritt. Danskarna har gjort lite eller ingenting för att förhindra en sådan utveckling, hävdas det, och med rätta.

Danskarna svarar med att säga att USA attackerar dansk suveränitet, eftersom det på papperet – rent geopolitiskt sett – inte råder något tvivel om äganderätten till världens största ö.

Men vänta lite… Är detta helt korrekt? Låt oss titta närmare på saken.

Norskt styre

Historien lär oss att Grönland från slutet av vikingatiden befolkades av norrmän som Eirik Raude (ca 985), som kom dit från Island – båda områden som på 1000-talet ansågs tillhöra Norge, liksom öarna i Nordsjön vid den tiden och under hela medeltiden. Formellt blev Grönland (tillsammans med Island, Färöarna och öarna i Nordsjön) en del av det norska riket 1261, vilket bekräftades i Magnus Lagabøtes nationella lag från 1274.

Det råder alltså ingen tvekan: Grönland var norskt. Den norska befolkningen växte till uppskattningsvis 3 000 personer, kanske ännu fler, i bosättningarna Austerbygd (Eirik Raude/Leiv Eiriksson) och Vesterbygd, lite längre norrut. Ruinerna efter de norska bosättningarna finns kvar än idag, som märkliga landmärken från en svunnen tid.

Katastroferna som drabbade Norge

Ödesdigra händelser väntade, och av dessa var digerdöden (1350) den värsta. I kombination med en kallare period blev Grönland avfolkat. Det är inte känt med säkerhet när de sista norrmännen lämnade Austerbygd och lämnade eskimåerna att ensamma härska över det vidsträckta landet.

Därefter följde den norska nedgången: 1380 delade Norge kung med Danmark, och 1536 underkuvades Norge och öarna i Nordsjön formellt av Danmark. Och så frös den geopolitiskt-juridiska bilden fast – för Norges del fram till Kielfördraget 1814, det berömda året då vi fick vår konstitution.

Vad de flesta glömmer är dock att 1814 är året då Norge formellt förlorade/avstod från/berövades sitt ägande och sin kontroll över Grönland, Island och Färöarna – och istället ingick en union med Sverige. Med andra ord var det ett år med mycket blandade resultat.

Annekterade Grönland – och förlorade det

Kort efter att Norge återfick sin fulla självständighet 1905, ironiskt nog med en kung som var mer än till hälften dansk (och brittisk), började förändringens vindar blåsa till förmån för en norsk återerövring av Grönland (Island hade för länge sedan utträtt och blivit självständigt).

Med Helge Ingstad som mer eller mindre självutnämnd guvernör hissades den norska flaggan återigen på Grönland, och ärendet togs upp i Haagdomstolen 1933, där ”lilla Norge” förlorade. Vid den tiden trodde våra advokater att Norge hade mycket starka argument för att Grönland rättmätigt tillhörde Norge, men så var inte fallet.

Och så ser läget ut idag.

Danmark står inte på helt säker grund

Det är rimligt att anta att USA och Donald Trumps rådgivare är bekanta med denna historia och vet att Danmark inte står helt stadigt på Grönland, varken geografiskt eller geopolitiskt, med tanke på hur världen har utvecklats. Det faktum att Danmark är en dvärg i rent militära och försvarsmässiga termer och har visat detta fullt ut på Grönland stärker Trumps position i frågan. Det som hände med Norges faktiska ägande av Grönland kan komma att upprepas – denna gång med danskarna som syndabockar.

Med detta sagt har ursprungsbefolkningen – eskimåerna – under större delen av tiden och så länge man kan minnas styrt sitt eget land utan någon inblandning från omvärlden. Så i grund och botten är det dem Donald Trump bör fråga artigt innan han knyter landet närmare USA i säkerhetspolitiska frågor. Danskarna har bara sig själva att skylla för att Grönland har försummats, inte minst när det gäller säkerhetsstrategi.

För Norges del är Grönland sedan länge förlorat. Men det råder ingen tvekan om att världens största ö var norsk, i stor och gradvis minskande utsträckning från 990 till 1814. Dansk har ön aldrig riktigt varit, bara som en del av Norge.